Det är dags för Lex Amanda

Folkpartiet först ut med att vilja skrota lagen!

När jag för första gången av en slump träffade amanda brihed i LUFs medlemslokal i sthlm, medan jag väntade på att några andra skulle komma dit tog jag mig tiden att läsa några tidningar som låg på bordet. Tog en aftonbladet och läste artikeln som var uppslagen då den verkade intressant. Den handlade om just detta, en debattartikel som amanda skrivit. Jag förstod dock inte termerna som användes, jag förstod inte heller riktigt vad de handlade om. Så jag gjorde de enda rätta och frågande amanda, hon förklarade självfallet de för mig. De första som slog mig när hon började var "du skojar?! finns det en sådan lag" Jag var helt chockad. Jag kunde inte tro att sverige hade en sådan stenålderslag i sin lagbok.

Så jag tycker att det är mer en självklarhet att lagen skall bort. Den hör inte hemma nånstans i världen, i synnerhet inte i ett land som sverige, som stolteras som jämnställt.

Per Pettersson nämner även att transsexuella de facto förhindras från att adoptera. Det var en nyhet för mig, inte för att jag är förvånad, men fortfarande lika förfärad. Som ett adoptivbarn kan jag säga att ett hem med adoptivföräldrar (vare sig de är hetro, homo eller transsexuella) är att föredra framför barnhem eller en osäker tillvaro i fosterfamiljer (visst finns det utomordentliga forsterfamiljer också, men de brukar inte vara permanenta). Ett barn behöver en säker tillvaro, det finns inga vettiga argument för varför en transsexuell förälder skulle vara en bättre förälder än någon annan. Självklart finns det transsexuella som är mindre lämpade som förälder, vilket knappast gäller för enbart dem. Alla har minst lika många som skulle kunna räknas som värdelöst föräldramatrial, alla är ju människor.

Så ett skrotande av denna lag är för mig självklar

Jag förstår inte riktigt.
Om man föds med oklart kön och medicinskt får behandling för att bli entydigt ett av dom måste man väl inte steriliseras eller förhindras att adoptera? Det gäller väl bara om man har ett entydigt kön men vill byta?
Och om man gör sig av med sitt biologiska kön till fördel för sitt psykologiska förlorar man väl sin fortplantningsförmåga i processen, eller hur? Det är väl en helt frivillig sterilisering?
Och har man så stora problem med sin självbild att man inte kan leva med sitt biologiska kön, är man då verkligen kapabel att ge adopterade barn en trygg identitet?
Jag har svårt att tro det.

Men antag att du är man men egentligen borde vara kvinna, Om du byter kön kanske du vill spara säd till framtida planer, den rätten är du nekad när du byter kön.
Sen om jag förstod saken rätt, rätta mig gärna om jag har fel. Vissa föds som kvinna/man fast rent biologiskt är de de motsatta, alltså kanske du har manligt könsorgan men fortfarande har kvinnas fortplantningssystem.

Däremot kan jag inte förstå ditt resonemang angående adoptionen. Bara för att man vill byta kön betyder ju inte att man har en rutten självbild, snarare tvärt om, man erkänner för sig själv att man egentligen inte ska vara av detta kön. Och det är så vitt jag förstår inte själva könsbytandet som är problemet, utan snarare svensk lag och läkares trånsynthet och konservatism. Om lagen försvann och de skulle få rätt till vård, ha rätt att vara gifta INNNAN de byter kön, och ha alla mänskliga rättiheter som de självklart ska ha ser jag inte de som något större problem med att kunna skapa en trygg identitet till ett eventuellt barn.

Robin
Jag tycker att du hoppar mellan två olika resonemang.
Den här artikeln skulle kunnat handla om hermafroditer, alltså människor med dubbel biologisk könstillhörighet, men jag tror inte den gör det.
Jag tror att den handlar om människor som biologiskt tillhör ett kön men inte kan acceptera det. Du skriver att dom borde vara det andra könet men du menar antagligen att dom vill tillhöra det andra könet.
Jag tror att jag kan föreställa mig dillemmat och deras förtvivlan men det handlar per definition om en psykologitk oförmåga att acceptera sin könsidentitet.
Visserligen är det jämförelsevis bagatellartat men jag hörde en gång på en debatt om samer. Vem är same var frågan. Svaret blev: alla som känner sig som en same. Vad säger man om det? Hemspråk och renbetesrätt till alla som hellre vill vara same än det man är född som?
Min åsikt är att den som adopterar barn ska vara trygg i sig själv. Det är ett krav vi tyvärr inte kan ställa på biologiska föräldrar men vi kan ställa det på människor som vill adoptera. Jag tycker att vi ska göra det.

Det ligger något i det du säger angående mitt resonemang, och jag menar också att man vill tillhöra det andra könet precis som du förutsätter.

Däremot håller jag inte helt med om din syn på din deffinition om trygghet i sig själv. Visst, att vilja byta kön visar på en oförmåga att acceptera sin könsidentitet, å andra sidan betyder de inte att man inte är trygg i sig själv, eftersom att trygghet i sig själv har med självförtroende att göra, och ett självförtroende, hur rubbat de än är går att bygga upp. Om man ger dessa personer rätt att kunna hitta sin trygghet på egna villkor, inte på de vilkoren en stenålderslag lagt upp, kan man åter hitta en trygghet i sig själv, ÄVEN om man inte accepterat sitt gamla (om man nu bytt kön) kön. Det i sin tur kan göra att man blir tillräckligt trygg i sig själv för att kunna ha ett barn.

Sen som en liten fotnot. Jag håller absolut med om att barn ska kunna få en trygg uppväxt och det gör att det är högar med människor som är direkt olämpliga att bli föräldrar. Dock tycker JAG inte att detta har med sexuell läggning eller syn på könitentitet att göra, utan snarare hur man är som person.

Robin
Jo, det har du rätt i. Varje person är unik och säkert finns det människor som kan bli bra föräldrar även bland könsbytare.
Lagar måste tyvärr bygga på generaliseringar. Grupper med högre förekomst av vissa egenskaper, i det här fallet identitesproblem, blir för den goda sakens skull, barnen, utsatta för en sorts kollektiv bestraffning. Så måste det vara tror jag. Att utvärdera varje människa för sig i alla sammanhang faller på sin egen orimlighet och blir godtyckligt det också.
Min åsik baserar sig också på att jag anser att ingen behöver byta kön, eller sin sneda näsa, eller bosätta sig i en husvagn i skogen långt från elektricitet.
Människor behöver hjälp att acceptera att man duger som man är och att dom enda demoner som finns har man i sin egen fantasi.

Hej Olof,

Tyvärr har Du helt fel när Du argumenterar för att ingen behöver byta kön därför att det skulle vara en psykologiskt fantasi.

Det finns forskning på ämnet som klart och tydligt kommer fram till att könstillhörighet hör till hjärnan medans den fysiska kroppen inte har samma koppling. Alltså, Din hjärna kan tillhöra och fungera som en mans medan Din kropp är en kvinnas. Det är alltså inte frågan om en fantasi utan rent biologiskt betingat.

Detta betyder alltså att det inte är frågan om personer som har dålig självinsikt utan snarare tvärtom - många av dessa personer har väldigt lång tid tillbaka i sina liv känt att dem inte tillhör den grupp som deras fysiska kroppar säger att dem gör. Att dem hellre vill t.ex. leka med flickor istället för med pojkar. I en del fall vet också barnet om att något är fel och säger det utryckligen. I andra fall kan det ta tiotals år innan personen kan komma fram till vad som är fel. Dock betyder det en helt annat självinsikt än vad Du verkar tro.

Att de allra flesta transsexuella mår väldigt dåligt och tar livet av sig har i mångt och mycket att göra med att det finns fullt av personer, precis som Du, som tycker och tror att det inte är biologiskt utan något självframmanat och fantasier. Den som går genom hela sitt liv och aldrig blir trodd, eller tror att det är fel på dem själva och samtidigt mår fruktansvärt dåligt - inte konstigt att man överväger eller rent av försöker ta livet av sig.

Sen finns det många andra aspekter i livet där personer verkligen behöver lära sig att de duger som de är - transpersoner hör dock INTE till den kategorin.