Är det här samhällsdebatt?

Observera att jag inte tycker att Nikolaidis artikel utgör något lågvattenmärke utan snarare utgör ett exempel på hur det alltför ofta låter från journalister, politiker från vänster till höger och andra debattörer i vårt land. Om det hade rört sig om en engångsföreteelse hade jag inte skrivit detta inlägg.

Debattinlägg som endast ger uttryck för någons åsikter eller ståndpunkt har ett begränsat värde för dem som tar del av det. Man kan hålla med eller inte hålla med. Men för att tankar och förslag ska vinna stöd hos andra människor, för att skapa förståelse mellan olika grupper i samhället måste en debattör kunna föra ett trovärdigt resonemang, där denne angriper en frågeställning från olika håll, och utifrån detta kommer fram till en slutsats.

Bakgrunden till Nikolaidis artikel är att Rinkeby nyligen har skakats av våldsamma upplopp med sammanstötningar mellan polis och unga män, stenkastning, attacker på brandkåren och bränder som bl a ledde till att Rinkebyakademins lokaler brann ner. Upprinnelsen uppges vara att några unga män startade bråk för att de inte fick komma in på en avslutningsfest på Rinkebyskolan, och i samband med detta greps av polisen.

Nikolaidis gör gällande att han är engagerad i Rinkebys ungdomar. Jag har därför svårt att förstå varför han själv inte presenterar några förslag på konkreta åtgärder som skulle kunna förbättra deras situation. De behöver ju hjälp, och hjälp nu! Det enda han tar upp är Carin Jämtins förslag att skapa arbetstillfällen genom att återplacera delar av stadsdelsförvaltningen i Rinkeby. Hans enda egna förslag är att lyssna på ungdomarna och analysera deras verklighet. Jag tror att jag sa nåt sånt när jag gick på gymnasiet för 30 år sen och ville skapa en värld utan konflikter, men jag är osäker på om det är den handlingskraft Rinkeby behöver idag.

Sen skriver Nikolaidis något mycket bra: "Vi måste visa dem möjligheterna och utrusta dem med bra värderingar". Som läsare frågar jag mig emellertid om inte alla som arbetar och har arbetat i Rinkeby under de senaste 20-30 åren har försökt att göra just detta.

Nikolaidis skriver att det är den borgerliga politiken som har förts sedan 2006 på nationell och kommunal nivå som har bidragit till den negativa utvecklingen i Rinkeby. Nikolaidis radar upp ett antal exempel då borgerliga politiker inte har agerat, bl a för att skapa jobb för Rinkebys ungdomar. Om något faktiskt har gjorts för att förbättra förhållandena i Rinkeby sedan 2006 då den borgerliga majoriteten tog över framgår inte av hans artikel.

Sedan Rinkeby byggdes kring 1970 har Stockholms stad haft en borgerlig majoritet ungefär en tredjedel och en vänstermajoritet ungefär två tredjedelar av tiden. Med Nikolaidis resonemang borde ett så långt s-styre ha skapat en stabil och trygg stadsdel. Hur Nikolaidis ser på det egna partiets insatser för Rinkeby uttalar han sig inte om.

Nikolaidis skriver att politikerna och samhället har ett ansvar för dessa ungdomar och att vi måste se till att de ges samma möjligheter som andra ungdomar. Mycket av detta har Nikolaidis rätt i. För visst kan bra myndighetsinsatser underlätta livet för alla som har det svårt.

Men någonstans på vägen förefaller ett av människolivets mest grundläggande villkor - att alla människor själva bär ansvaret för sina handlingar och sina liv - ha försvunnit ur Nikolaidis världsbild. Han nämner inte med ett ord att de unga männen själva bär ett visst ansvar för sin livssituation, och måste lyssna till andra boende i Rinkeby eller samhället i övrigt för att kunna finna sig tillrätta i livet.

Samtidigt kan man inte lägga ett alltför stort ansvar på ungdomar med en svår uppväxt. De vanor och värderingar som alla föräldrar förmedlar till sina barn är otvivelaktigt det mest avgörande för barns förmåga och möjligheter att skapa sig ett bra liv och anpassa sig till sin omgivning. Det är nästintill omöjligt att bortse från föräldrarnas roll när det gäller att förbättra situationen för Rinkebys ungdomar i framtiden. Men det gör Nikolaidis. Han tar inte upp frågan.

Nikolaidis konstaterar att de ungdomar som deltog i kravallerna varken studerar eller har ett jobb. Hur Nikolaidis vill hjälpa ungdomarna att skaffa sig en utbildning som kunde ge dem ett arbete säger han inget om. För även om en del Rinkebyungdomar har haft sämre möjligheter i livet än många andra, så betyder det inte att de saknat möjligheter, t ex en bra skolgång. Nikolaidis säger inget om hur han skulle vilja få skolungdomar att tillgodogöra sig den skolgång som de erbjuds.

Nikolaidis beskriver hur Mona Sahlin med sin närvaro i Rinkeby Folkets hus markerat att samhället inte tolererar att några utser sig till moralens väktare. Efter upploppen och bränderna frågar jag mig om inte många som bor i Rinkeby, eller de som gick på Rinkebyakademin, skulle sätta stort värde på om någon hade modet att utse sig till moralens väktare, och från officiellt håll göra klart för alla människor som bor i vårt land att detta är fullständigt oacceptabelt.

Nikolaidis anser att Jan Björklund, Nyamko Sabuni och Mats Odell hycklar när de i efterhand visar intresse för Rinkeby och dess ungdomar. Samtidigt hyllar han Mona Sahlin och Carin Jämtin för deras närvaro i Rinkeby, som om de förstnämnda saknade anledning att komma till Rinkeby och att de senare endast gjorde detta av ren och skär omtanke med Rinkebyborna.

En av grundtankarna i vårt samhälle är att den enskilde i olika avseenden ska visa respekt för andra människor. Nyligen har unga män i Rinkeby bränt, kastat sten på andra människor, hotat, förolämpat, förstört egendom för flera miljoner kronor och förvandlat en stadsdel till en otrygg och skrämmande plats. Detta var ett uppenbart brott mot denna grundtanke. Det skulle ha känts förtroendeingivande om Nikolaidis som demokratiskt vald politiker hade uppmärksammat detta, och påpekat att de som gör sig skyldiga till sådana handlingar bryter mot det demokratiska samhällets grundsatser.

Det gör han emellertid inte. Istället betonar han att ungdomarna bara har förstört offentlig egendom, inte privat, och att kravallerna utlöstes av polisens provokationer. Hans källa är en av de ungdomar som deltog i upploppen. Nikolaidis avslutar sin artikel med att konstatera att ungdomarnas kravaller egentligen inte är något problem, utan att det stora samhällsproblemet är borgerliga politiker.

När man betraktar efterkrigstidens Sverige med dess namnlösa ekonomiska och tekniska utveckling, ojämförliga välfärdsutveckling med gratis utbildning och sjukvård för alla, och den grundmurade stablilitet och trygghet som tidigare har rått här, så vill man inte gärna tänka på hur samhällsdebatten har utvecklats under samma period.

Den materiella utvecklingen har varit enastående. Men jag frågar mig vad som hände med oss själva. Var det endast materiell välfärd som vanligt folk kämpade för att uppnå i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Var det verkligen dagens offentliga samtal som arbetarrörelsen med Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson i spetsen drömde om, när de kämpade för det demokratiska välfärdssamhället? Jag tror inte det.

Jag tvivlar på att vi, med nuvarande nivå på debatten, kommer att kunna behålla dagens relativt väl fungerande samhälle. Att vi med nuvarande debattnivå skulle kunna utveckla och på lång sikt förbättra olika delar av detta samhälle förefaller uteslutet. En förändring - inte bara av den partipolitiska debatten - utan av hela det offentliga samtalet är därför nödvändig.

Jonas Erkman (2 artiklar)

Anmäl