Även en sexbrottsmisstänkt polischef har rätt till integritetsskydd

Idag har rättegången mot den f.d. polischefen som misstänks för grova sexbrott inletts. Ännu har ingen fällts för brott. Det kan vara värt att påminna om en självklarhet: Tills någon fällts till ansvar finns det alltid anledning att slå ett slag för den rättsligt självklara men medialt så osexiga oskuldspresumtionen. Det finns dessutom en särskild anledning att upprepa oskuldspresumtionen i det här fallet, vilket jag strax återkommer till.

Eftersom inte ens den snaskigaste historia kan mjölkas hur mycket som helst har en annan debatt nu formats i åtalets kölvatten. Vad kan och bör sekretessbeläggas? Vad bör vara offentligt. Denna diskussion har varit avslöjande. Den har avslöjat att integritetsintresset - som var så på gång för några år sedan - fortfarande är satt på undantag i svensk debatt. Den har avslöjat att medierna knappast är integritetsskyddets vänner. Och den har avslöjat att det uppsving för integritetsskyddsfrågor som FRA-lagsdebatten gav förhoppningar om kom på skam. Men först något om brottmål och sekretess.

Utgångspunkten är att förundersökningar skall vara transparenta. Men det finns undantag, bland annat av integritetsskäl. Innan integritetsfrågan kan det finnas anledning att skingra ett missförstånd. Det är domstol som fattar det slutliga beslutet om sekretess rörande de uppgifter som medierna vill åt. När tidningarna redan i förra veckan började skissera konspirationsteorier om hur polischefen skyddades av rättsväsendets hemlighållande - Varför skyddar ni polischefen?, frågade Aftonbladets ledare - så jagade man upp sig alldeles för tidigt.

Tingsrätten har nu beslutat att delar av den omfattande förundersökningen inte skall omfattas av sekretessen men att uppgifter om målsägandena skall maskas. Det gjorde säkert Aftonbladets ledarredaktion glad. Tidningarna började också snabbt återge alla detaljer så detaljerat som möjligt. Sex säljer. Ombuden för målsägandena - offren (om vi förutsätter att den åtalade fälls) - blev emellertid oroliga. Det är inte förvånande. Åklagaren motiverade sin inställning med just att målsägandena behövde skydd. När nu Aftonbladet beskriver i detalj hur de påstådda övergreppen skett så är det dessa målsägande som drabbas hårdast. Detta ser vi inget intresse för i Aftonbladets ledare.

Frågan om sekretess i sådana här fall måste förstås mot bakgrund av ett antal avvägningar mellan å ena sidan yttrandefriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen och å andra sidan integritetsskyddet. I debatten efter att det blivit känt att åklagaren ville sekretessbelägga hela utredningen har integritetsfrågan varit som bortglömd. Det finns tre olika integritetsaspekter i detta mål som förtjänar att beaktas.

1: Först - vilket är viktigast i den rättsliga hanteringen av sekretessfrågan - så förtjänar målsägandenas integritet att skyddas. Denna integritetsaspekt kräver andra överväganden idag än tidigare. I samspelet mellan traditionell journalistik och de nya medierna skapas nya integritetshot. Ett maskat förundersökningsprotokoll kan idag bli föremål först för de etablerade mediernas granskning och där förväntar man sig nog fortfarande att tidningarna bibehåller något slags respekt för de som anser sig vara offer för brotten. (Även om jag vet att det är naivt att tro att medierna skulle respektera brottsoffer - jag minns med sorg hur Aftonbladet med lätt maskerad bild fläkte ut en trettonårig flicka som blivit våldtagen, utsatt för mordförsök och som sett sin vän mördas med motiveringen att "hennes familj ville det"). Efter att de vanliga medierna skrivit om förundersökningen är det emellertid inte ovanligt att de nya medierna sätter tänderna i protokollet: Undersökningen skannas in och sedan är detektiverna på Flashback och andra ställen i gång. I en sådan process kan målsägandena bli exponerade på ett sätt, framför allt i en utsträckning, som tidigare inte förekom. Avvägningarna måste påverkas av denna verklighet.

2: Även den åtalade personens integritet förtjänar att skyddas. Ingen är dömd än. Ännu har vi bara en person som är misstänkt för brott, en person som kan ha familj och vänner som påverkas av det som nu sprids. Den åtalade f.d. polischefen namnges idag överallt (utom här). Till och med på domstolarnas egen hemsida är namnet på den åtalade personen med. När det gäller domstolarnas offentliggörande av namnet på den åtalade personen kan jag bara beklaga att även rättsväsendet medverkar till det personligiserade - japp, "personligiserade", det är ett ord som jag har hittat på - snaskandet i ett mål som detta. I åtminstone juridiska sammanhang borde oskuldspresumtionen genomsyra även informationspolicyn. När inte heller domstolarna har bättre omdöme i integritetsskyddsfrågor så blir det tydligt att integritetsskyddet stretar i en orkanstark motvind just nu.

För övrigt - och det här blir jag inte populär bland alla bigotta människor på Internet som anonymt förordar dödsstraff för brottslingar - så försvinner inte den f.d. polischefens integritetsintresse även om han döms. Även brottslingar har rätt till ett integritetsskydd, men de får naturligtvis räkna med att intresset kan få vika för andra intressen.

3: Ett sidospår: Rättsväsendets aktörer har också rätt till sin integritet. Åklagaren i målet har uttalat att han inte vill låta sig intervjuas eftersom han arbetar mot den grova organiserade brottsligheten vilket gör att det finns risker med att förekomma i tidningarna. Tidningarna saknar förståelse för inställningen. DN skriver i en förstaledare att åklagarens beslut att inte svara på frågor inte är "en försvarlig lösning". Enligt DN så måste antingen åklagaren eller i alla fall någon annan från myndigheten svara på tidningens frågor. Nu har jag blivit ganska luttrad av hur förmätna journalister kan vara i diskussionen om offentlighet.

Men DN:s opinionsbildning mot en enskild tjänsteman som på grund av sitt uppdrag ansett att det kan vara riskabelt eller i alla fall kontraproduktivt att delta i medierna slår ändå något slags rekord. Här kommer ett litet tips till DN: Åklagaren har inte fått i uppdrag av skattebetalarna att agera content provider åt pressen. Och att ställa upp på intervjuer omfattas inte av offentlighetsprincipen.

Ett beslut om att offentliggöra förundersökningen vilar på avvägningen mellan integritetsskydd och offentlighet/yttrandefrihet. Debatten om integritetsskydd kontra offentlighet/yttrandefrihet har fortfarande för få röster som talar för det förra intresset. Offentlighetsprincipens företrädare är många, starka och alltmer fyrkantiga. Thomas Mattson har på Expressen.se under våren drivit en kampanj för yttrandefrihet och offentlighet. Mattson är en stark röst för en viktig och grundläggande rättighet. Men Mattson är också en illustration på hur ensidig yttrandefrihetsdebatten blivit. Faktum är att offentlighetstankens företrädare idag helt tycks ha glömt principens rötter i just avvägningar mellan olika intressen.

En alltmer tydlig tendens i den debatt som förs om offentlighet och yttrandefrihet är att mediernas företrädare anser att integritetsskyddet alltid skall vika i avvägningen med offentlighetsintresset. Allt skall vara offentligt. Den inställningen kombineras ofta med den arroganta inställningen att det bara är medierna som själva kan göra avvägningen av vad som skall kablas ut och vad som bör hemlighållas.

Lagstiftningen utgår från att medierna inte kan betros med den uppgiften fullt ut. Det är en helt självklar inställning. Medier är med några få undantag företag vars verksamheter också präglas av vinstintressen. Vinstintresset påverkar mediers kultur. Mediernas kultur skapar offer. Det vet vi av erfarenhet. Det är något som yttrandefrihetsdebatten tenderar att glömma; att priset för ensidigheten är så högt.

Samhället blir knappast bättre för att medierna rapporterar om brottsmisstänkta kändisar med namn bara för att snabbt glömma nyheten när kändisen visar sig vara oskyldig. Samhället blir inte bättre av att Aftonbladet fyller hela sin löpsedel med en bild på ett våldtaget och traumatiserat barn. Samhället blir inte bättre av att uppgifterna från förhören med målsägandena i polischefsmålet i detalj förmedlas till kvällstidningspressens läsare.

Juridiken tillåter inte medierna att knäcka vilka ägg som helst för att göra en omelett som många vill köpa. I vissa fall måste integritetsskyddet väga över. I vilka fall så skall ske beror på omständigheterna - alla rättighetsavvägningar måste göras i det enskilda fallet, och inte på en abstrakt, kollektiv nivå. Inom ramen för ett rättighetssamtal är det inte acceptabelt att säga att A:s integritetsskydd skall vika för B:s yttrandefrihet eftersom yttrandefriheten i största allmänhet förtjänar skydd. En sådan inställning underminerar integritetsskyddet fullständigt - ett skydd som är en självklar del i alla rättighetskataloger. A:s integritetsskydd kan däremot få vika för att B:s yttrandefrihet i det enskilda fallet väger tyngre.

Integritetsskyddet dansade en sommar för två år sedan. Då vaknade det sovande integritetsintresset till liv i en FRA-lagsdebatt där även medierna eldade på. Strax innan hade integritetsskyddskommittén presenterat sitt stora slutbetänkande om hur integritetsskyddet skulle kunna stärkas. Det fanns tecken på att den bortglömda rättigheten skulle börja ta plats i det offentliga samtalet även i Sverige. Men så blev det inte. Medierna är inte ingritetsskyddets försvarare och kommer inte att bli det. Politikerna har gått vidare till utspel om gredelina kuvert och tvångslagstiftning om urinprov för barn. Och av integritetsskyddskommitténs lagförslag har det ännu blivit intet.

Integritetsskyddet har aldrig varit så bortkollrat som just nu.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25214

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Man skall komma ihåg att med poliser är det bestämt så att det är något alldeles speciellt, poliser som begått brott blir sällan sakerförklarade, internutredningar görs och agerandet tystas ner, fallet Osmo Vallo ett där händelseförloppet blev tydliggjort av vittnesutsagor vittnesutsagor om vad som sig verkligen tilldragit, ändå smälldes sekretesstämpeln i med full kraft, inkallad expertis hävdade att kistan förmodligen kunde tappats och åstadkommit de skeletterade skadorna, dödsskjutningar av poliser som skjutit på 5 meters håll i stället för att sikta mot benen, är det sådant skydd vi skall ha i Sverige? Och explicit för poliser? Polisens egna utredningar är de offentliga?

Permalänk | Anmäl #1 Ebbe Cederblad, 2010-06-29, 22:01