Vänsterfeminist: därför är moderaterna kvinnornas självklara val

I den här valrörelsen har vi gång på gång fått höra att kvinnors röster avgör valet - ett till intet förpliktigande goddag yxskaft-uttalande som slängs fram i alla valrörelser och därför kan vara värt en närmare granskning.

För vad betyder det? Är inte alla röster lika viktiga i ett val? Och är det inte snarare så att det är mäns röster, tendensen att rösta på Sverigedemokraterna t ex, som kommer fälla det verkliga avgörandet den 19 september? Med SD i riksdagen ställs ju hela blockpolitiken på ända.

Nej, det som kännetecknar kvinnors röster, snarare än deras "avgörande betydelse" så där i största allmänhet, är svårigheten att placera in oss i en traditionell mall. De allra flesta kvinnor tänker helt enkelt efter ordentligt innan de klistrar igen valkuvertet och är inte så intresserade av blockpolitiken.

Slutsats: Kvinnors röster är viktiga. Precis som mäns röster är viktiga. Goddag yxskaft, som sagt.

Mer precis blir analysen av "kvinnornas val" om man tar fasta på motsatspar som fattigdom och förmögenhet, beroende och makt, sjuk och frisk, främlingstolerans och nationalism. Alla dessa frågor är språngladdade med politisk kraft, riskerar att explodera i varje samhälle om de inte hanteras klokt och ansvarsfullt, och går att se genom flera skikt, där kön är ett, etnicitet, funktionalitet och klass några andra.

Rent generellt skulle man kunna säga att kvinnor är mer toleranta mot främmande, mindre sällan rika och därför kanske också mer solidariska. Vi vet ju hur det är att vara beroende. T ex är många av oss extremt beroende av det allmänna, både som födkrok och som möjliggörare av yrkesliv. Barn, sjuka och gamla föräldrar är i sin tur ofta väldigt beroende av oss.

Mot bakgrund av detta kan man vara säker på att de allra flesta kvinnor väljer bort Sverigedemokraterna i valet. Påståendet får dessutom stöd i väljarbarometrarna som säger att män oftare än kvinnor finner nöje i att underblåsa politisk oro och intolerans. Så vad röstar vi då på i stället?

Tja. Det feministiska alternativet i form av Gudrun Schyman finns förstås, för den som likt Robyn och Benny Andersson tror på ett litet, fredligt, revolutionärt parti med ambitionen att i grunden förändra (köns)maktförhållandena.

Och visst kommer det gå att etablera Fi som riksdagsparti. Kunde de frikyrkliga på 60-talet och kunde miljöaktivisterna på 80-talet, så nog kan feministerna göra det, säg 2014. Fast inte i den här valrörelsen. Än är tiden inte kommen för feminismens stora parlamentariska genombrott.

Återstår alla andra politiska partier.

Hetast kandidat till posten som kvinnornas favorit i höstens val är just nu Maria Wetterstrand, som helt säkert blir denna valrörelses vågmästare och vinnare - mycket beroende på Sverigedemokraternas oroväckande framgångar och Centerns pressade läge. Redan i partiledardebatten den 16 juni kunde hon visa hur skickligt och med vilket självförtroende hon intar vänsterns högerflank. Just den plats från vilken många kvinnor tycker att politik ska bedrivas.

Just där - i glappet mellan de rödas defensiva mys med facket och alliansens destruktiva utförsäljningshunger - utvecklar Miljöpartiet nu ett ny (grön) socialliberal retorik som andas framtidstro på riktigt. Dessutom har Miljöpartiet - oavsett valresultat - alla möjligheter att bli den kraft som minimerar Sverigedemokraternas inflytande över nästa regering. Snacka om guldläge.

Så varför inte Sahlin som kvinnornas favorit?

Argumentet har ju gång på gång lyfts fram att med Mona vid rodret får landet sin första svenska kvinnliga statsminister. Problemet är bara att "Obamaeffekten" (den som t ex Nina Beshara på Arena drömmer om) i det här fallet helt uteblir. Politisk lyskraft och nytänkande kan inte önsketänkas fram. Och räcker inte förtroendekapitalet får man ta hjälp. Varför Mona Sahlin t ex inte samarbetar närmare i offentligheten med sitt allra starkaste kort när det gäller kvinnofrågor - Claes Borgström - är svårt att förstå.

För min del tror jag dessutom att den tid är förbi då svenska väljare nöjde sig med att "bara" få en kvinna som statsminister. Precis som det amerikanska folket inte "bara" ville ha en svart president när de valde Barack Obama. Det är också därför "Mona for president" inte längre fungerar som lockbete. Det socialdemokraterna på högkvarteret blundar för är att folkets motvilja mot Fredrik Reinfeldt - en högst duglig statsminister - inte alls är lika stor som den var mot företrädaren Göran Persson.

Nej, väljarna i Sverige vill ha en statsminister som de kan tro på, en politisk ledare som förmår styra reformarbetet för en framtida grön och rättvis välfärdsstat utan att bindas av särintressen. Inte en som vädjar om förtroende på grund av det som har varit. Sveriges en gång största politiska parti är dessutom lika trött som dess ordförande, för att inte tala om det andra folkrörelsepartiet (Centern) som också leds av en kvinna och ändå vacklar nu, närmast skräckslaget inför tanken på valdagen.

Moderaterna då? Det andra regeringsbildaralternativet. Deras långsiktiga potential som medelklasskvinnornas parti ska nog inte underskattas. Det finns gott om högröstade kvinnor som tjänat grovt på skattelättnader, Rut-avdrag, bostadsbubblor och kommersialism, och skiter i utförsäljningar. Att öppna för könskvotering av bolagsstyrelser är ett tecken på att dessa röststarka kvinnor tas på allvar. Dessutom finns det smarta politiker och goda strateger inom moderaterna som fattat att partiet måste göra sig av med sitt högfärdiga, patriarkala arv om det ska kunna bli den breda, välmående svenska medelklassens självklara alternativ (en process som får gott om bränsle nu när den folkrättsliga pressen på Carl Bildt och partiledningen ökar).

Ändå kan försäkringsnobbade cancersjuka kvinnor i fyrtioårsåldern, a-kassesystemets urholkning, och den allmänna leda som många kvinnor känner inför kostymnissar så där i största allmänhet, mycket väl få alliansens ledarduo (Fredrik Reinfeldt och Anders Borg) på fall, hur förtroendeingivande ljusblått de än levererat under finanskrisen.

Å andra sidan är allmänhetens dokumenterat stora tilltro till Moderaternas förmåga att klara Sverige genom krisen, just det som får motståndarlaget - Socialdemokraterna - att framstå som mindre regeringsdugliga.

Det är många som önskar att de kunde tro på Sahlin som framtidens ledare, sluta upp bakom henne och känna tilltro. Vi vill alla ha en Obama. Men något i hennes trötta uppsyn, släpiga stil, och oinspirerande politik håller energin tillbaka.

Så vad ska man välja?

Över detta dilemma funderar just nu kvinnorna. Och inte bara dem, som sagt. Det gör vi ju alla.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25206

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vänstern skriver med sedvanlig dubbelmoral om hur illa det är med intolerans för att sen visa sen intolerans mot politiska motståndare.

Undrar om väljarna attraheras av dubbelmoral...

Vänstern söker bygga upp sin maktbas med invandrade storfamiljer, ju lägre förmåga till självförsörjning desto mer välkomna är de för ju lättare blir de att använda som valboskap.

Undrar om väljarna attraheras av en framtid i slum...

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2010-06-29, 11:48

Att generalisera utifrån kön är felaktigt.
Mot den bakgrunden så blir hela
resonemanget ointressant.

Permalänk | Anmäl #2 Bo Grahn, 2010-06-29, 11:59

"Att generalisera utifrån kön är felaktigt."

Jag håller inte med, #2 Bo Grahn. Kvinnors och mäns hjärnor fungerar olika vilket märks i åsikter och handlande, t.ex. röstande.

Kvinnor utnyttjar offentliga sektorn mycket mer än män och prioriterar efter det. Det handlar enbart om egennytta när man röstar rött för att få utan motprestation.

Att män röstar blått beror på att det är männen som betalar kalaset genom betydligt större skatteinbetalningar än kvinnor. Likadant med invandringen som männen betalar för.

Att män skulle vara mer främlingsfientliga än kvinnor, som Kristina Hultman påstår, är förstås feministiska manshatande floskler.

Den romantiska perioden av massinvandringen då mörka främlingar sågs som attraktiva är över. Det är kvinnorna som först känner av den snabbt ökande belastningen på offentliga sektorn.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2010-06-29, 12:26

Hm... Några månader på nacken, men jag hoppas alltjämt:
http://www.arbetaren.se/articles/kulturkronika20100325
xx/a-k

Permalänk | Anmäl #6 Anna-Klara Bratt, 2010-06-29, 20:24

visst är det det märkligt "sammanträffande" att nästan alla pro-feministiska pro-genus artiklar på Newsmill är modererade!
.
=)

Permalänk | Anmäl #7 invandrarTjej, 2010-06-29, 21:45

En del riktigt usla kommentarer, framförallt bland medelåldersmännen i början.

Hultman skriver bra och insiktsfullt men rubriken är ju tragiskt missvisande. Det enda hon säger är att man inte ska underskatta moderaterna och att de på sikt kan ta över medelklasskvinnornas röster i mycket högre utsträckning. Det är en kall analys, inte en personlig preferens så som rubriken antyder('därför är moderaterna kvinnornas självklara val').

Hultman beskriver själv sin bild av miljöpartiet och fi som långt mer positiva. Dessutom så är det lika kul att få sina fördomar bekräftade att hon inte lyckades hålla sig från att attackera männen (subtilt) genom att påpeka (flera gånger om) om att fler män röstar på SD.

Fi som parti gör jag inte mycket av. Jag tycker de är mest radikala på jämställdhet men de har ingen ekonomisk trovärdighet alls. De har inga idéer överhuvudtaget förutom just jämställdheten där de har en del bra förslag t.ex. jämställdhetsfond men det är ett enfrågeparti i grunden som SD. Bara att du byter ut ras mot kön.

Jag tror ändå att det finns en risk att vi kan få en utveckling som i Nederländerna. Moderaterna blir allt mer högersossar för varje dag som går och sossarna blir allt mer fixerade vid Stockholms medelklasser i sin tur. Detta urvattnande som pågått under lång tid öppnar upp för populister. Det är inte säkert att det blir SD som drar nytta av den utvecklingen, men det kan bli så på lång sikt.

Permalänk | Anmäl #8 Anna Hellsén, 2010-06-29, 21:54

Spekulationer i vad vi kvinnor kan tänkas rösta på och varför. Vad vill Kristina Hultman egentligen ha sagt?

" Det finns gott om högröstade kvinnor som tjänat grovt på skattelättnader, Rut-avdrag, bostadsbubblor och kommersialism, och skiter i utförsäljningar." Det är oerhört provocerande ord. Jag tolkar det som att du avser att klassificera varje kvinna som röstar på M som näst intill brottsligt girig. Men du vet ju inte om väljarna "skiter i utförsäljningar" t ex. Det är bara ett skamgrepp som du tar till. I själva verket är valet för de allra flesta människor en räcka av avväganden, där de viktigaste frågeställningarna för individen fäller avgörandet.

Tack och lov har vi demokrati här i landet. Det betyder att vi har rätt att rösta som vi själva vill - utan att stigmatiseras av dina åsikter.

Permalänk | Anmäl #9 Helena T, 2010-07-01, 22:52