Det brinner i våra förorter

En del uttrycker en önskan om hårdare tag från samhällets sida. Och även om risken är stor att samhällets insatser nu kommer att handla om just hårdare tag och repressiva åtgärder, så måste vi fråga oss om det är så vi vill att Sveriges samhälle ska se ut. Om vi tittar på oroligheterna i Paris förorter, i storstäderna i USA, i Malmö eller Gottsunda så borde vi inse att ”hårdare tag” inte löser några problem. Sociala problem kräver sociala lösningar. Lucyta Perez som är ansvarig för Lugna Gatans Citygrupp och uppvuxen i Rinkeby, blev utkallad till Rinkeby efter den första nattens oroligheter. – Det som var Rinkeby förut har försvunnit. Förr fanns det aktiviteter och verksamheter för ungdomar. Det gör det inte längre.

Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialkontoret har flyttats därifrån. Segregationen och arbetslösheten breder ut sig och de få fältare som finns ska täcka ett alldeles för stort område. Vi har tagit bort många av förutsättningarna för att unga att lyckas. De ser sig omkring, ser sina föräldrar och deras bekanta som fortfarande inte blivit en del av samhället; de har inte jobb, inte rätt utbildning, inte rätt kontakter, inga pengar, inga möjligheter. Ungdomarna känner att de är chanslösa, dömda från början. Vad kan man göra? Det finns mycket man kan göra som inte behöver vara varken avancerat eller dyrt. Det mest grundläggande som behövs är vettiga vuxna som kan skapa relationer till ungdomarna. Genom relationen kan man påverka ungdomarna, göra dem mottagliga, få dem med sig och visa dem vägar som leder framåt. Dessa ungdomar bär, som alla ungdomar, på massor av energi. Vi måste hjälpa dem att vända energin så att den blir konstruktiv istället för destruktiv. Att använda fritidsaktiviteter, sport och andra intressen är en bra början men räcker inte ända fram. Vi måste även visa dem vägar som leder till jobb, utbildningar och möjligheter till ett värdigare liv. Visa dem hur de kan påverka sin egen situation, ge dem självförtroendet att göra det. Anlagda bränder, vandalisering och kaos uppstår inte ur tomma intet. När det händer är det bevis på att det finns problem som vi inte har uppmärksammat i tid. Ungdomarnas agerande är ett utlopp för frustration och ett rop på uppmärksamhet. Det är ingen nyhet att utanförskap, fattigdom, hopplöshet, avsaknad av sysselsättning och destruktiva dysfunktionella miljöer utlöser sådant här. Det är absolut ingen ursäkt för deras beteende. Bara ett logiskt konstaterande. Vi kan tycka att dessa ungdomar är snorungar och ligister. Oavsett vad vi tycker så har vi ett problem som måste lösas. Vi vet idag hur man skapar bra verksamheter för ungdomar.

Nästa steg är att politiker och beslutsfattare måste inse att preventiva sociala insatser är lönsamma redan på kort sikt, att samhället kan spara in kopiösa summor. Socioekonomisk forskning har visat att varje krona som satsas på fungerande förebyggande arbete ger ca 80 gånger pengarna tillbaka (i form av uteblivna kostnader för kriminalitet och missbruk, rättssystem, kriminalvård, rehabilitering, bidrag m.m.) En omätbar men ännu viktigare sida av vinsten är naturligtvis minskningen av mänskligt lidande i form av färre offer för missbruk, våld och kriminalitet som preventiva insatser leder till. (Se Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs socioekonomiska bokslut av Lugna Gatan ”Summan av att ge människor en andra chans”). Så länge vi fortsätter diskutera vems kostnad, vems ansvar och vems fel det är och så länge vi fortsätter att arbeta kortsiktigt med att ”släcka bränder” så kommer problemen att kvarstå. Människor kommer att fortsätta att vara frustrerade – och att förstöra. Många kommer att lida – alla kommer att få betala.

Karin Filipsson (1 artiklar)

Anmäl