Andra partiers brister gör kd nödvändigt

Jag svarade ungefär så här: Kristdemokraterna har profilerat sig på de familjepolitiska frågorna. Men detta säger inte särskilt mycket om kd. Mycket mer anmärkningsvärt är att andra partier knappt alls insett betydelsen av nära relationer. Vi borde ha en politisk debatt där sju riksdagspartier erbjuder egna lösningar för att stödja familjer på olika sätt. Att vårda de nära relationerna är helt avgörande för ett emotionellt och socialt uthålligt samhälle.

Men de flesta partier erbjuder istället för en verklig familjepolitik en standardmix av förskola, jämställdhet, arbetslinje, skola och fritids - en mix som sedan intensivt uppmuntras av hela statsapparaten. Men denna mix är inte allas familjers önskan. Inte heller är det något lyckorecept, vilket visas av den ökade psykiska ohälsan hos unga, de försämrade skolresultaten, de stora stressrelaterade sjukskrivningarna hos vuxna, och andra problem direkt relaterade till brister i de nära relationerna. Alla partier vill säkert gott för medborgarna, men inte alla partier förstår sammanhangen. Trots fläckar står kristdemokraterna för bättre insikter än övriga partier i viktiga delar av familjepolitiken och förmår dessutom tala om dessa insikter. Detta besvarar frågan om vad kd är bra för, även ur ett politiskt obundet perspektiv.

Nu finns säkert de som frågar sig om familjefrågorna verkligen är så viktiga att de berättigar ett parti i riksdagen, ett parti som kanske har uppfattningar i andra frågor man inte alls delar. En del kommentatorer till detta tema ogillar uppenbart kd:s uppfattning i vissa politiska frågor. Då måste man förstås göra någon slags prioritering och fråga sig vilka frågor som är viktigast för framtiden. Antag att målet är det goda samhället med största möjliga utveckling och välbefinnande hos störst antal människor - detta bör inte vara alltför kontroversiellt. Självklart krävs då en modell för hur människor växer till sin fulla möjlighet och till ett gott välbefinnande. Utvecklingspsykologin erbjuder sådana modeller genom psykologer som Erich Fromm, Abraham Maslow, John Bowlby med flera. Även om vissa vill hävda andra modeller, så måste utvecklingspsykologin anses erbjuda en tung modell, i synnerhet då den stärkts av de senaste årens neurobiologiska forskning. Nu kan vi ställa oss några känsliga frågor i relation till vårt mål: Är då jämställdheten hos vuxna viktigare än den psykiska hälsan hos unga? Är förskola/skola/fritids viktigare för barnen än relationen till föräldrarna? Är kontroll, disciplin och objektivitet i skolan viktigare än nära relationer, inre motivation och personlig mognad? Är arbetslinjen viktigare än ett levande civilt samhälle? I min bok "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" har jag gjort denna analys och det finns starka argument för att de nära relationerna, i synnerhet barn-föräldrarelationen, är avgörande för de framtida medborgarnas hälsa, mognad, kompetens, välbefinnande och även för vår demokrati. Vår demokrati blir ju aldrig bättre än kvaliteten på rösterna som avges. Ju mer mogna, medvetna och självständiga vuxna, desto bättre kvalitet på demokratin. Vi har avskyvärda historiska erfarenheter av demokrati av dålig kvalitet.

Förmodligen är det få politiker, oavsett parti, som har medveten kunskap om denna utvecklingsprocess, men helt klart verkar påfallande många kristdemokrater förstå den intuitivt. I andra partier talar man i regel endast pliktskyldigast om föräldrarnas betydelse för barnen. Sedan går man raskt gå över till att tala om mer pengar till förskolan och fler skolkuratorer. Detta må vara värdiga investeringar, men kan aldrig ersätta den tid som barnens nära relation med sina föräldrar kräver. En tid som idag är en bristvara i alldeles för många familjer.

I den svenska politiska traditionen med alla dess utopier - först den socialistiska utopin, sedan likajämställdhetsutopin och nu senast den rationalistiska utopin med folkpartiet som främste anförare - så behövs partier som står upp för det mänskliga samhällets mest fundamentala långsiktiga process: fostrandet av nästa generation. Kunskapen finns, och politiker av alla politiska schatteringar behöver kunna den.

Det finns mycket att kritisera hos alla våra politiska partier, bland annat kan man också kritisera kd för att inte nog stå upp för familjen. Men ställd mot frågan: "Vilka skäl finns det att behålla kd i riksdagen?" så kommer kd i en annan dager. Idealet vore förstås en ökad kunskap om nära relationer, i synnerhet barn-föräldrarelationen, hos alla partier, med olika politiska lösningar. Frön till en mer medveten familjepolitik finns framförallt hos centern, men även hos miljöpartiet. Ja, frön finns även hos de socialdemokratiska gräsrötterna. Men kd kommer att behövas i riksdagen länge än, gärna starkare än idag, av i grunden inte särskilt politiska skäl.

I dagens situation skulle ett Sverige utan kristdemokraterna vara ett familjepolitiskt enpartisystem. Enpartisystem är inte bra för demokratin. Det är ett skäl, så starkt som något, för kristdemokraterna att vara representerade i den svenska riksdagen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25146

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det finns minst ett ytterligare skäl till att behålla Kd i riksdagen: Sedan moderaterna övergivit den klassiska liberalismen och värdekonservatismen och blivit "Nya" har den delen av det politiska fältet legat övergivet.

Att profilera sig starkare på det området är Kd:s stora chans och sedan Hägglunds tal i Almedalen i fjol (om "verklighetens folk") finns tydliga tecken på att partiet verkligen är på väg att inta det området.

Låt oss hoppas att det blir så, för såväl Sveriges som partiets skull!

Läs mer @ http://www.barnensratt.se/ !

Permalänk | Anmäl #1 Bo C Pettersson, 2010-07-04, 16:04