Kronprinsessans bröllop

Nima Gholam Ali Pour om Kronprinsessans bröllop

Monarkin är demokratins motsats

Publicerad: 2010-06-26 11:06, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

Bakom all glitter och glans är monarkin inget annat än en teoretisk diktatur i Sverige. Monarkin och demokratin är av princip varandras motsats och inga känslomässiga hyllningar från rojalisterna kan ändra på denna sanning. Det är dags att se monarkin för vad den egentligen är: ett hinder för att Sverige ska kunna få en folkvald och demokratisk statschef.

23 millningar
1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Nima Gholam Ali Pour är en socialdemokratisk fritidspolitiker som bor i Malmö.

Några dagar innan kronprinsessan Victorias bröllop med Daniel Westling så kom det fram att diplomater från Iran, Nordkorea, Kuba och Vitryssland skulle bjudas in till kyrkan för att vara med när Victoria och Daniel skulle gifta sig. Dessa klagomål dränktes i de rojalistiska hyllningarna som präglade svensk media. Men man undrar varför det finns folk som förväntar sig att kungen eller monarkin ska ha respekt för demokratin?

Denna tanke, att demokratin och vårt statsskick monarkin kan bli en del av varandra är inget annat än ett politiskt missfoster. Monarkin, som innebär i Sveriges fall att vår statschef ärver sitt ämbete, är demokratins motsats ur flera perspektiv. För det första så har Sveriges statschef ärvt sitt ämbete eftersom han är patriarken i familjen Bernadotte. För det andra så måste Sveriges statschef ”vara av den rena evangeliska läran”. Det betyder med andra ord att inga katoliker, judar, muslimer, hinduer eller buddhister får bli statschef i Sverige. Man måste också inse att familjen Bernadotte både accepterar och försvarar dessa regler. Det betyder att de förkastar tanken på att folket ska välja sin egen statschef eller tanken på att statschefen ska ha en annan religion än ”den rena evangeliska läran”. Varför är det konstigt att de bjuder in diplomater från länder som Iran, Nordkorea, Kuba och Vitryssland på kronprinsessans bröllop? Dessa diplomater och några fanatiska rojalister var kanske de enda på bröllopet som verkligen förstår sig på familjen Bernadottes politiska ståndpunkter.

Rojalister brukar ofta förväxla demokratin med så mycket annat. Bland annat hör man argumentet om att Victoria är populär bland folket och har förankrat sig djupt i den svenska folksjälen. Lill-Babs och Zlatan Ibrahimovic är också populära och har sin plats i den svenska folksjälen men det gör de inte till statschefer. Att anta utmaningen och försöka bli vald av det svenska folket i demokratiska val, det är demokrati! Den demokratiska utmaningen har vår kung och vår kronprinsessa vägrat att ta. Detta gör de till anti-demokrater. Samtidigt att har de stulit chansen från det svenska folket att välja sin statschef.

Sen finns ännu ett argument som brukar användas ofta. Rojalister brukar säga att monarken kan vara en samlande gestalt och ena folket medan politiker käbblar om makten. Det man glömmer är att politiska konflikter har gjort Sverige så bra som det är idag. Tack vare politiska konflikter och avvikande åsikter har vi fått allmän rösträtt. Ständigt förändras värderingarna i Sverige. Kvinnor får mer rättigheter och friheter. HBT-personer stigmatiserades mindre. Detta händer tack vare de splittringar och käbbel som brukar finnas i demokratier. Vi behöver ingen samlande gestalt som inte är vald av folket. De länder som har denna sorts samlande gestalt brukar inte komma långt. Stalin, Castro, Hitler, Khomeini, alla dessa ledare som samlade folket omkring sig under värderingar som de trodde var det rätta lyckades också skapa mörka diktaturer. Demokrati och käbbel i politiken är bra. Värderingar måste utvecklas och då krävs det samhällskonflikter. Samlande gestalter som inte är demokratisk valda är en varningssignal för varje demokrati.

Till sist så finns också argumentet om att den kungliga familjen inte har politisk makt och att monarkin till och med stärker demokratin. Vi fick allmän rösträtt och demokrati i Sverige först 1921 efter en lång och gedigen kamp av socialdemokrater och liberaler mot monarkin som ville behålla sin politiska makt. Efter den ryska revolutionen 1917 och efter avrättningen av tsarfamiljen Romanov 1918 så förstod till och med vår nuvarande kungs farfarsfar, Gustav V, att något måste göras för att monarkin skulle överleva i Sverige när monarkier runtom i Europa höll på att falla. Att vi inte fick en demokratisk vald statschef berodde bara på att den svenska militären var vid denna tid underställd kungen och för att undvika blodbad tvingades socialdemokrater och liberaler kompromissa med Gustav V. Med vapen i hand tvingade familjen Bernadotte det svenska folket att behålla monarkin men accepterade allmän rösträtt för att undvika en revolution. Monarkin stärker inte demokratin. Monarkin kommer nu och för alltid vara den svenska demokratins motsats. Medan vi inom den svenska demokratin har folk med olika uppfattningar och religioner som blivit valda av folket så har vi inom den svenska monarkin en statschef som har ärvt sitt ämbete och som måste vara protestant. Dessa är två motsatser som aldrig kan bli ett, hur mycket vissa debattörer än försöker foga ihop dessa motsatser genom känslomässiga floskler.

Monarkin i Sverige har stort stöd bland folket tack vare sin propagandaapparat. Det finns flera såkallade damtidningar som hela tiden bara beskriver kungafamiljens liv på vackra platser med fina kläder utan att ge någon som helst kritik. I flera decennier har denna propagandaapparat byggt en bild av kungen och hans familj som en perfekt familj med utomordentligt omdöme. Kungen och hans familj har varit offentlig i flera decennier men vi vet ingenting om deras ofullkomligheter. De är perfekta. Det är endast en propagandaapparat som kan bygga upp en sådan bild. Samtidigt har landets största medier vid ett flertal tillfällen blivit kungahusets temporära propagandaapparat. Ingen större tidning hade någon kritisk granskning av Victorias bröllop trots att det vi såg var ett oerhört slöseri med skattebetalarnas pengar. I denna mediemiljö odlas ett stort stöd för monarkin. Inget politiskt parti i Sverige har den massmediala kraft som monarkin i Sverige har. En jämförelse kan göras med mediemiljön i Berlusconis Italien.

Om kungen saknade den kamouflage som media erbjuder så skulle man se honom för vad han egentligen är, en teoretisk diktator eller en statschef som inte har folkets förtroende. När folket ser monarkin för vad den verkligen är så blir människor inte överraskade när kungen lovprisar sultanen av Brunei eller bjuder in diplomater från andra diktatoriska länder till Victorias bröllop. Så länge Carl XVI Gustaf eller Victoria inte har fått folkets förtroende i demokratiska val så är de inte mer demokratiska än Castro eller Ahmadinejad. Det är ett påstående som den rojalistiska propagandaapparaten inte kan slita sönder hur många känslomässiga hyllningsartiklar de än skriver.