Troligare att marinen sänkte västubåt

Tidigare ÖB Bengt Gustafsson är oroad över att forskare i de fyra nordiska länderna har anslutit sig till min analys av ubåtsaktiviteten i svenska vatten under 1980-talet. Han är oroad över att politiker, officerare, diplomater och utredare kommer till samma slutsats. Han talar om "den akademiska och diplomatiska världens brist på källkontroll". Han lägger huvudskulden på mig, och det hade kanske legat nära till hands att ta åt sig äran, men sedan 1990-talet har det presenterats alltmer information som pekar i en helt annan riktning än den Gustafsson hänvisar till. Kanske skulle Gustafsson tänka över vad det är som har fått denna värld att ändra uppfattning.

Gustafsson är ovillig att ta till sig ny information. Han diskuterar inte de ting jag tar upp som framstår som handfasta bevis. Han diskuterar inte de rimlighetsresonemang jag tar upp eller de uttalanden som gjorts offentligt av försvarsministrar, marinministrar och underrättelsechefer. Istället upprepar han tre anklagelser mot mig som jag redan svarat på tre gånger: I Historisk tidskrift, i Forum Navale och nu här i Newsmill. Saknar han argument? Det han vänder sig mot är punkter som ryms på en sida eller två i mina böcker. En av punkterna presenterades i form av en bisats. Nu försöker han framställa det som om den akademiska och diplomatiska världens missbedömning i ubåtsfrågan vilar på dessa tre punkter.

Jag tänker inte svara på dessa tre punkter en fjärde gång, men jag kan komma med ett par preciseringar. Gustafsson tar åter upp general Lennart Ljung dagboksanteckningar om Pierre Schoris redogörelse för vad Henry Kissinger skulle ha sagt till honom i januari 1983: "att det var smart gjort av den svenska regeringen att släppa ut ubåten på det sätt som skett". Utifrån detta citat har jag endast resonerat om vad jag finner rimligt, och jag finner det inte rimligt att Kissinger skulle ha gratulerat svenskarna till att ha släppt ut en sovjetisk ubåt, vilket i så fall skulle betyda att ubåten var västlig eller kanske snarare amerikansk med tanke på Kissingers kunskap om saken, men det betyder inte att ubåten för den saken skull var amerikansk eller ens västlig, bara att det är en rimlig tolkning utifrån vad Kissinger hade sagt. Och här skiljer jag mig knappast från vad Pierre Schori sagt på ett öppet ABF-möte i Stockholm tidigare i år. Man kan fråga sig varför Kissingers försiktiga yttrande ska vara så avgörande för en diskussion, men det är inte jag som har gjort en stor sak av det.

När Gustafsson skriver att de sovjetiska ubåtsförbanden fick förluster bygger han det på två tidigare sovjetiska ubåtsofficerare (eller åtminstone två personer som säger sig ha varit tidigare ubåtsofficerare) som intervjuades i TV-programmet Reportrarna 1996. Gustafsson finner deras argument rimliga, och jag har aldrig uteslutit att det de säger var riktigt. Det sades inte explicit att dessa förluster skulle ha skett i svenska vatten, men det gjordes troligt att så kunde vara fallet. Jag har i alla mina böcker utgått ifrån att en viss sovjetisk verksamhet kan ha föregått på svenska vatten. Både Gustafsson och jag var för övrigt intervjuade i samma program, och vi såg båda möjligheten av att dessa officerare kunde vara trovärdiga personer. Men jag har också talat med personer på västlig sida som har hävdat att det har varit västliga förluster, icke oväsentliga sådana, och att amerikaner skulle ha blivit allvarligt skadade i samband med ubåtsjakter i svensk skärgård (bl.a. under Hårsfjärdsjakten). Vissa beskrivningar har varit detaljerade. Men det betyder inte att de är riktiga. Jag har inga bevis för att så har skett, men på samma vis som när det gäller de sovjetiska ubåtsofficerarna kan man inte utesluta att informationen är riktig.

Anders Jallai skriver att hans militära källor säger att dykare ska ha skjutits och ubåtar/farkoster ska ha skadats eller sänkts under de svenska ubåtsjakterna under 1980-talet. Besättningen som lämnat en farkost antogs, enligt hans källor, vara från Warszawapakten. Men här måste man omedelbart ställa sig ett par frågor. Var det inte så att vi alla vid denna tid utgick ifrån att dessa ubåtar var sovjetiska? Och om hade man haft en sovjetisk farkost att visa upp för den svenska befolkningen, hade man då inte gjort det? Under 1980-talet fick jag berättat för mig om eventuellt skadade och döda dykare (om ryssar). Men frågan om nationalitet vet man inte förrän man har farkosten i sin hand. Och det är här jag har ställt mig frågan om det inte är rimligare att tro att man från svensk sida var mer villig att dölja sänkningen av en västlig ubåt/farkost än en sovjetisk. I synnerhet som kritiken av marinens ineffektivitet blev öronbedövande.

När trovärdigheten sattes ifråga, hade man då inte lyft fram en sänkt sovjetisk farkost om man hade haft en? Till detta kommer att flera personer på högsta eller närmast högsta nivå i USA har nämnt för mig att en västlig farkost skadades eller sänktes under just Hårsfjärdsjakten. En tidigare central person inom CIA kallade denna händelse en "Underwater U-2", som en parallell till nedskjutningen av det amerikanska CIA-flygplanet U-2 över Sovjet 1960, då piloten överlevde. Men i det svenska fallet skulle "nedskjutningen" ha skett under vatten, d.v.s. en mindre farkost skulle ha sänkts eller skadats, och en amerikansk pilot/dykare skulle ha överlevt, vilket också personal på Berga har berättat för mig. En än mer central amerikan har å andra sidan hävdat att just denna farkost inte var amerikansk utan tillhörde ett annat västligt land (även om den stod under amerikanskt kommando).

Hur vet vi om denna information är falsk eller riktig? Det vet vi inte. Vi har inga bevis. Vi kan inte utgå ifrån att det är riktigt. Man kan naturligtvis ställa sig en fråga: varför skulle centrala amerikaner ljuga om ting och hävda ting som knappast kan vara till deras egen fördel? Och mängden personer som har berättat om detta gör mig naturligtvis benägen att tro på dem. Men vi måste samtidigt skilja på vad vi vet, och vad olika personer har berättat för oss. Men jag utesluter inte att västliga dykare eller sovjetiska dykare kan ha gått förlorade i svenska vatten. Någon kan ha dödats t.ex. i samband med sjunkbombsfällning, men som Sune Olofson skriver i sitt inlägg: var är bevisen? Det är för övrigt mycket mer sannolikt att den svenska marinen skulle söka dölja sänkningen av en västlig farkost än en sovjetisk. Det är närmast självklart att man i det längsta skulle söka hålla en skadad västlig farkost hemlig på svensk sida. Det är också självklart att centrala personer som har berättat om dessa ting skulle förneka det de sagt om det skulle offentliggöras

Generellt sett kräver en analys av dessa problem betydande försiktighet men också öppenhet inför ny information. Om någon dementerar ett tidigare påstående är detta inget att förvåna sig över. Det gäller i alla länder, och när Gustafsson hävdar att den danske amiralen Jørgen Bork har sagt något till honom, som inte stämmer med vad han har sagt till mig, är detta heller ingenting att förvåna sig över, i synnerhet som Bork skulle kunna riskera fängelsestraff om han höll fast vid sin historia. Det enda jag kan göra är att beskriva min egen kunskap om saken.

Efter att brittiska ubåtskaptener hade berättat för mig att de gick in med Oberonklass- eller Porpoiseklassubåtar in i Östersjön genom Stora Bält i undervattensläge nämnde jag saken vid ett samtal jag hade med generallöjtnant Kjeld Hillingsø, tidigare chef för NATO:s BALTAP-kommando (Baltic Approaches), som omfattar Danmark och nordligaste Västtyskland. Denna information hade han också, men han hade inte förstahandsinformation. Skälet till undervattenspassagerna gällde inte minst att dölja landsättning av brittiska specialstyrkor i Baltikum. Då var det viktigt att man från sovjetisk sida inte visste att en brittisk ubåt var på väg, eftersom ryssarna i så fall skulle kunna lägga sig efter denna ubåt och försöka följa den. Jag frågade då vem som hade berättat det för honom, och om jag kunde träffa honom. Hillingsø kontaktade då amiral Bork, och vi åkte ut till Jørgen Bork till hans fregatt följande dag.

Jag hade tidigare intervjuat general Hillingsø för en artikel i Cooperation and Conflict om det svenska samarbetet med väst. Jag hade också visat honom en del av mitt manus om de svenska ubåtsincidenterna. Artikeln i Cooperation and Conflict publicerades 1999. Innan Hillingsø yttrade sig hade han vänt sig till sin tidigare överordnade general Lyng för att saken inte skulle uppfattas som problematisk. Lyng kunde bekräfta huvudpunkterna. Hillingsø var väl införstådd med vad jag hade skrivit. Det gäller både västsamarbetet och ubåtsaktiviteten. Han lät sig också intervjuas av Jonas Olsson från Sveriges Television, som också hade gjort intervjun med de sovjetiska officerarna. Nu lät Olsson honom kommentera intervjun med den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger. Hillingsø sa:

"Man [USA och Storbritannien] var interessert i at avprøve, om Sverige for det første var i stand til och for det andet villig til at forsvare sit territorium. Dette var en legitim NATO-intresse".

Programmet visades den 7 mars 2000. Efter denna intervju blev Hillingsø kontaktad av amiral Borks båda företrädare amiral Thiede och amiral Fischer, som sa att saken var mycket känslig för svensk del och att han borde hålla tyst. Men istället för att hålla tyst skrev general Hillingsø den 20 mars en artikel i Berlingske Tidende.

"Et interview med USAs tidligere forsvarsminister Caspar Weinberger har vakt voldsomt opstyr i Sverige. Han påstår nemlig, at NATO i 1980-erne [...] sendte u-både in i svensk territorialfarvann. Tidligere svenske toppolitiker og højtstående militære chefer er faldet over hinanden for at bedyre, at det intet kendte til det, og for at forlange en undersøgelse iværksatt. Når overskriften antyder, at ståhejen ikke er særlig berettiget, er det fordi oplysningene ikke burde være kommet bag på svenskerne. Dels er der allerede sluppet noget ud om den videnskaplige undersøgelse af u-bådskrænkelserne, der foregår for øjeblikket [vilket refererar till mitt arbete]. Dels er der allerede publiceret en artikel om de svenske forbindelser til NATO. Den er skrevet af dr. Ola Tunander og udkom i tidskriftet [Cooperation & Conflict] Nordic Journal of International Studies nr. 2/juni 1999 [...]. [Det ville] have været at tilsidesætte alminderlig tjenstepligt og i øvrig også sund fornuft, hvis NATO ikke efter 1981 med regelmæssige mellemrum havde kigget ind på svensk territorialfarvand for at finde ud af, om Warszawapagtens u-både stadig tumlede frit omkring derinde, eller om svenskerne var blevet i stand til at beskytte sig selv. Den kontrol kunne det svenske forsvar også have intresse i, ja, man var måske endda glad for lidt ståhej dærude i skærgården, fordi det kunne få de bevilgende myndigheder til at ryste op med lidt flere skillinger til forsvaret. Derfor kan det ikke helt afvises, at der har fundet et vist praktisk samarbejde sted. Men det har neppe omfattet politiske konsultationer, og det har nok i hovedsagen bestået af, at svenskerne ikke smed skarpe dypdebomber, når de opdagede, at u-båden der nede var fra NATO. Forarget? Det er der ingen grund til. Husk, at det var kold krig, og at den første u-båd, der blev opdaget, var fra Sovjetunionen" ("Stor ståhej for ingenting", Berlingske Tidende, 20 mars 2000).

Det är ingen tvivel om att Hillingsø fann att det jag hade skrivit var av intresse, och att han tog Caspar Weinbergers kommentarer om vad västliga ubåtar hade gjort i svenska vatten på stort allvar. Han menade också att man nu skulle kunna tala friare om vad som hade skett under det kalla kriget. Artikeln var i grunden riktad mot amiralerna Thiede och Fischer. Det var därför han lät mig tala med Jørgen Bork. Hillingsø plockade upp mig den 14 april 2000 i sin bil där jag bodde i centrala Köpenhamn, och vi åkte ut till Borks fregatt. Jag frågade Bork efter stund om han kände till att västliga ubåtar - amerikanska och brittiska - gick i undervattensläge genom Stora Bält för att förhindra att man på sovjetisk sida fick vetskap om dem. Han bekräftade att det hade skett med brittiska Oberonubåtar men inte med amerikanska ubåtar. Han hade inte någon erfarenhet av någon amerikansk passage under sin tid. Proceduren med de brittiska ubåtarna hade gjorts laglig genom att man hade använt dem för att testa de tekniska systemen, sa han, men eftersom saken fortfarande var känslig var det självklart att jag inte kunde nämna honom vid namn. När jag skrev min bok Hårsfjärden (2001) och min engelska bok The Secret War against Sweden (2004) nämnde jag heller inga namn. Jag lämnade åtminstone den första boken till general Hillingsø, och han hade inget att anmärka mot mina skrivningar i dessa fall.

Ett par dagar innan Hillingsøs och mitt möte med Bork hade för övrigt Sveriges Television och Jonas Olsson intervjuat den brittiske marinministern Keith Speed. Delar av intervjun med Hillingsø hade också sänts i samma program. Speed sa att Oberonubåtar inte nödvändigtvis gick in i Östersjön i undervattensläge. Han sa att det han visste var hemligstämplat. Men samtidigt sa han att för det mesta gick dessa ubåtar in i Östersjön i undervattensläge. Den som var ansvarig för passagerna på dansk sida medan Speed var marinminister var amiral Sven Thiede. När saken kom upp i samband med den danska utredningen om det kalla kriget 2005 gick Thiede offentligt ut och sa att några sådana passager aldrig hade skett, därför att de var olagliga. Han sa vidare att han hade talat med sina efterträdare Bork och Fischer om saken. Därmed satte Thiede punkt för denna diskussion och ett samtal för min del med Bork och Hillingsø var därefter uteslutet. Ett erkännande av vad som tidigare hade sagts skulle kunna leda till åtal och eventuellt fängelsestraff. Det var inget som de berörda parterna var intresserade av.

Den 17 november 2005 skrev Thiede ett brev till styrelseordföranden i det danska utrikespolitiska institutet. Han vände sig mot den danska kallakrigsutredningens användning av mitt arbete och begärde att den skulle be centrala svenska officerare - amiral Bror Stefenson och amiral Per Rudberg - om ursäkt för dess "odokumenterade anklagelser". Kopior av brevet sändes till direktören för Danmarks Udenrigsministerium, till den danske chefsutredaren, till general Bengt Gustafsson och till amiral Bror Stefenson. I detta brev uppgav general Thiede amiral Borks och general Hillingsøs namn (från mötet på fregatten), vilket knappast kan ha mötts med någon entusiasm för att uttrycka det milt. Ett par dagar senare, den 21 november, lämnade amiral Stefenson och amiral Rudberg in en "not" till den danska ambassadören i Stockholm. I "noten" vände de sig mot att mitt arbete hade kommit att användas av den danska utredningen, och de skrev att det "krävs en omarbetning och korrigering av texterna". Från dansk sida var det oklart vilken stat de två pensionerade amiralerna representerade. Det är inte vanligt att centrala officerare marscherar upp på en främmande ambassad och kräver ändringar i detta lands utredningar. Thiede slöt upp bakom de svenska amiralerna men lämnade ut ett par av sina egna trots den animositet det kunde ge upphov till. Ett par dagar därefter, den 27 november, dog amiral Thiede.

Att personer ändrar sin historia under dessa omständigheter är kanske inte så märkligt, och när Gustafsson använder detta faktum mot mig för att ifrågasätta det jag har skrivit är det trist. Vem som helst kan förstå att man vill undgå åtal, och när en amiral väljer en mer försiktig historia kan han ha skäl för det.

Ola Tunander (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25028

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

" Ett par dagar senare, den 21 november, lämnade amiral Stefenson och amiral Rudberg in en "not" till den danska ambassadören i Stockholm. I "noten" vände de sig mot att mitt arbete hade kommit att användas av den danska utredningen, och de skrev att det "krävs en omarbetning och korrigering av texterna"."

Festligt att doktorn i "marin militärstrategi" själv lämnar exempel på hur omdömesgilla personer som amiralerna Bror Stefenson och Per Rudberg blir felciterade på ett sätt som ägnar förvåning och väcker förbistring även i vårt grannland.

Det enda som står klart efter ännu en litania signerad Ola Tunander är att han har träffat en hel del människor, förmodligen pratat en hel del - och framförallt glömt att lyssna ordentligt.

Permalänk | Anmäl #1 Claes Hansen, 2010-06-22, 17:46

Intressant och informationsrik. Ola Tunanders artikel innehåller en substans och logik som inger respekt.

När man tänker efter blir man lite arg. Om det Gustafsson påstår är sant, varför i hela världen har man inte gått ut med detta innan? Vad håller de på med? Känns nästan löjligt när en f d ÖB bevisar sin tes med "jag har hört någon som sagt...". Som Ola Tunander säger, man borde i så fall sitta på mycket tydliga bevis som man skulle kunnat visa oss svenskar, vi som är uppdragsgivare. Var är dem?

Permalänk | Anmäl #2 Pål Bergström, 2010-06-22, 21:04

Vilket land som ubåtarna kom från är nästan lika ointressant som vem som sköt Palme. Tunander är väl insatt i geopolitisk rationalitet och vad som pågår under ytan i samhället. 1993 skrev Tunander så här och detta är träffande och roligt.

”Och där låg han, död, på trottoaren invid Skandiahuset – tidigare Thulehuset, efter försäkringsbolaget Thule, grundat och styrt av Olof Palmes far och farfar – som om mördaren medvetet hade valt denna symbolmättade plats: Palmesläktens hus, Moder Sveas väg. Vad som hände är fortfarande höljt i dunkel, men jag har samlat några ledtrådar – sanna eller osanna – från olika tidningar och tidskrifter, från TV och radio.¹ Efter att ha läst igenom en del av detta material och lyssnat på ett antal intervjuer kan man inte låta bli att fascineras av dess dramaturgi. Berättelsen om Palmemordet är en ändlös kriminalroman med nya ledtrådar och nya motstridiga spår, som kan följas steg för steg och som nästan dagligen läcker ut till offentligheten. Jag ska ge en kort sammanfattning.”

”Längs Sveavägen stod till synes en lång kö av lejda mördare: en terrorist, en nazist, en torped, en legosoldat, en säkerhetsagent – en kurd, en svensk, en belgier, en sydafrikan, en amerikan – den osynliga handens många fingrar griper efter din strupe. Den närmar sig sitt offer, för att sedan – när den är i färd med att strypa dig – avslöja sig som dödens vita hand. För ett ögonblick känner du kylan kring halsen. Kanske är det februarinattens hand – vit och kall. Kanske är det Pytheas³¹ kalla och ogästvänliga Thule som med målmedvetna steg närmar sig Moder Svea för att gripa efter hennes strupe. Eller är det Palmesläktens Thule som nyuppstånden förgripit sig på Moder Svea? Eller omvänt sökt skydda henne från faderns hämnd genom att offra sin egen son? Eller är det den hemliga operationen under kodnamnet »Thule» som har sökt beveka makten genom att slå till mot Olof Palme, genom att förvandla det svarta fåret till ett offerlamm? Konspirationen kastar sin skugga över Sveavägen och Thulehuset – över Palme, Moder Svea och hennes flirt med den vackre officeren. Eller var det åter tillfälligheten som gäckat iakttagaren? Kanske sköts han framför ögonen på de lejda mördarna. Kanske var det slumpens grymhet som »listigt» rört sig bakom våra ryggar för att slå till på den plats förnuftet och historien redan anvisat – ett listigt drag, ett olyckligt sammanträffande, en tillfällighetens konspiration: Den osynliga handen och den vita.”

http://est.jbn.nu/palme/Den_osynliga_handen-och_den_vita.pdf

Ryssarna kanske satte ubåten på grund för någon form av socialpsykologisk effekt. Som många har påtalat kan spionmässiga skäl inte finnas. Det kan inte heller ske av misstag. Ubåten hade fyra oberoende navigeringssystem. Fjärden var grund och låg djup inne. Det krävdes istället lokala kunskaper och en avsikt för att komma dit. Kanske var det bara den vita och osynliga handen som var tidigt ute.

Tidigare här på Newsmill tog jag tydligt, långt tydligare än Tunander, upp Palmes under många år planerade död. Jag nämnde att vapenexportaffärerna liksom harvardaffären isensattes av Palme med hjälp av kulten kring honom och att motivet var någon form av framtida socialpsykologisk effekt, liksom hela tilltaget i sig. Den så kallade mordutredningen innebar att villospår lades i olika riktningar och gjorde att folk till slut, när det inte kom fram något vettigt, fäste sin tro till något av detta, det som passade personen bäst. Palme hjälptes med sitt tilltag av många inom och utom landet långt mer än man kan föreställa sig.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/21/historien-har-varit-hard-mot-o...

Den ryska ubåten var kanske ett tidigt inslag av hjälp till Palme och kulten. Det är också möjligt att senare västutbåtar var en form av false flag operation för att fabricera ett östangrepp. Väst kanske tränade i svenska vatten och gav svenskarna träning och motiv till en upprustning för vissa. Palme kanske låg bakom även detta. Försök inte att placera honom i ett politiskt fack. Debattörerna här bredvid Gustavsson och Jallai företräder någon form av etablerad medelmåtta och vill framhålla försvaret som något fungerande, okorrumperat och positivt. Man kan som Tunander försöka analysera situationen i grunden, eller som många andra titta på detaljer och förfalla till önsketänkande.

Permalänk | Anmäl #3 Urban Persson, 2010-06-22, 22:58

Under en ubåtsjaktsövning under Bengt Gustafssons första år som ÖB, övergick verksamheten till skarpt läge. Tidigt på morgonen fotade spaningsplutonen från I15 ett miniubåtstorn i ytläge och som med sydlig kurs passerade i Kosterrännan innomskärs utanför Strömstad. Ubåten visade sig under en lång stund och dök ej utan fortsatte utom synhåll. Underrättelseavdeningen (OP5) på Försvarsstaben gjorde en skriftlig rapport där fotot finns tydligt återgivet och där man också nationalitetsbestämt ubåten. Även typensexakta namn angavs. Den var Västtysk. För att få klarhet i vem som ej far med sanning i denna fråga så behöver denna handling lämnas ut av Försvaret. Det är bedrövligt att höra höga företrädare för statsmakten ljuga. OP5´s kontor låg vägg i vägg med ÖB´s arbetsrum på den här tiden. Kopior på rapporten finns så den går ej att förneka. Även om huvuddelen av ubåtarna skulle kommit från öst så sänker det här hela trovärdigheten för oss som neutral och ärlig nation.

Permalänk | Anmäl #4 Truth-seeker, 2010-06-23, 13:35

För att se Sverige som en neutral och ärlig nation måste man nog vara schizofren, vilket många i militären verkar vara. När de mest schizofrena ger sig ut på äventyr och exempelvis stjäl militär utrustning från ett kärnvapenland så måste de bestulna för att bli tagna på allvar visa hur långt det går att gå. De schizofrena kan ha svårt att förstå verkligheten. En färja går till botten med över 800 döda och då förstår de vilka klantarschel de är och lägger på locket. Tur att de inte har kärnvapen. Det är på sätt och vis lätt att förstå deras sjukliga rysshat.

De schizofrena har svårt att förstå att landet är ett av de mest importberoende inom livsmedel, fossila bränslen, handelsgödsel och bekämpningmedel, vilket jag tog upp här bredvid tidigare. Utan tillförseln skulle det bli kaos och med tiden många döda. Schitzofrena makthavare i ett land kan vara farligt för befolkningen. Från Ryssland kan det mesta köpas inom överskådlig tid och detta vill de sjuka inte veta, ty de förstår inte verkligheten.

Permalänk | Anmäl #5 Urban Persson, 2010-06-23, 17:26

the official Christian Dior Bracelets replica sport logo - NHL, Bvlgari jewelry store NFL, MLB, NBA, etc. Tiffany Earrings Most official jerseys display Cartier jewelry the league logo in Pandora jewelry store discount Bvlgari jewelry tiffany tiffany co Chanel jewelry Pandora jewelry store

Permalänk | Anmäl #6 xhming, 2010-07-19, 03:49

: coal replica Chanel sunburst Price:$269.00 Imagine yourself Louis Vuitton Monogram Jokes aaa curtain exclusive of our designer inspired louis vuitton handbags handsome Breitling double Watches aaa replica louis vuitton on your abetment. also replica Chanel whole enchilada this at Chanel Handbag a exceedingly minor cost louis vuitton replica hand bag china than the local Breitling louis vuitton handbags china Watches. You would positively replica Chanel buck at the occure best quality louis vuitton replica to serve as a cheeky owner of conforming a whole

Permalänk | Anmäl #7 laiji, 2010-07-21, 10:42