Det duger inte, Gustafsson och Jallai

Förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson går ut på Newsmill, kanske även i sin bok "Sanningen om ubåtsfrågan - ett försök till analys", som jag bara skummat hittills, och hävdar att "till marinens erkännande kan jag nämna att Sovjets ubåtsförband fick förluster i samband med kränkningarna".

Jaha, tänkte jag, nu börjar det hända saker. Men icke!

När, var hur och vem?

Var sänkte eller skadade svenska marinen en sovjetisk ubåt? (För det är väl det som menas med "förluster"?) Hur ägde det rum? Vilket marint svenskt förband orsakade Sovjet "förluster"? Vem var chef för detta förband? Vilket svenskt fartyg orsakade denna framgång eller katastrof? Hur ser dokumentationen ut? Var är den hemliga rapporten till regeringen - för det finns väl en sådan?

Sluta upp med alla dessa antydningar som allmänhet och vi journalister intill förbannelse har hört från marinen, försvarshögkvarteret och Moderata samlingspartiets entusiastiska ubåtspolitiker under åren.

Det visar sig vid närmare granskning att Bengt Gustafsson i en TV4-intervju refererar till vad tre ryska ubåtsmän ska ha sagt vid ett militärt jubileum 1996. Bengt Gustafsson vet alltså inte att Sverige har skadat eller dödat sovjetiska ubåtsmän. Han refererar till vad andra har sagt om en icke verifierad händelse.

Det duger inte. Ska vi överhuvudtaget föra seriöst ubåtssamtal så måste vi vara noga med uppgifterna. Och skyll inte på utrikessekretessen och kvalificerade militära hemligstämplar. Sovjetunionen har fallit och inte en enda kommer att sättas i fängelse i Sverige för att ha talat sanning i ubåtsfrågan. Ni som verkligen vet - bryt sekretessen!

Jag har läst Anders Jallais bok "Spionen på FRA" med stort intresse. Eftersom jag som försvarsreporter på SvD bevakade försvars- och säkerhetspolitiska ämnen under mer än tio år inser jag att Jallai har kunskaper och insikter. Men det duger inte att i ett försök att försvara Bengt Gustafssons heder skriva följande på Newsmill den 21.6:

"Uppgifter som jag själv har från så kallade säkra källor inom underrättelse- och säkerhetstjänsten i landet, säger att den svenska marinen sannolikt sänkt eller skadat en fientlig ubåt och att besättningen varit tvungen att lämna den. Besättningen var enligt samma källor från Warszawapakten."

Jaha. När, var hur och vem? Och var är de otvetydiga bevisen?

Och detta trista ord sannolikt. Det hörde jag första gången när dåvarande försvarsstaben Bror Stefenson höll sin omtalade presskonferens vid Hårsfjärden i oktober 1982. Sen har ordet dykt upp i stort sett varje gång militärer försökt att berätta "sanningen".

Orden sannolikt, troligen och kanske bör bannlysas i ubåtsdebatten. Den tiden är förbi. Nu är det bara hårdfakta som gäller, inget annat.

Jag kan ha förståelse för att Bengt Gustafsson gör ett försök till analys eftersom han, jag och många, många andra vill sätta punkt i denna fråga, som berörde oss på allvar under ett par årtionden.

Men jag blir mer än orolig när förre överbefälhavaren Gustafsson i TV4:s morgonsoffa den 27 maj säger att inte ens han kände till det superhemliga militära Natosamarbetet, vars syfte var att försvara Sverige mot ett eventuellt sovjetiskt anfall.

Hur i all världen är detta möjligt? Sker det ingen överlämning mellan överbefälhavarna? Vem ska vi då tro och lita på när inte ens ÖB vet vad som sker inom hans eget ämbetsuppdrag? Vad har då Bengt Gustafssons analys och bok för värde?

Och hur ska vi veta om Anders Jallai med sin bakgrund i underrättelsetjänsten publicerar fakta som bär framåt eller vill han bara roa oss som författare i den militära underhållningsbranschen?

Jag förmår inte att bli vare sig överraskad eller övertygad när Anders Jallal skriver att "dykare uppträtt nära svenska installationer, bl a vid Kapellskär, vid Söderarm och i Gävlebukten. Vid ett tillfälle har flera samstämmiga vittnesmål menat att en svensk soldat skjutit och träffat dykare i vattnet. Detta gjordes på eget bevåg och utan klartecken från befäl."

Eller: "En tredje uppgift som jag fått från tre stycken befäl inom marinens ubåtsjaktflotta på åttiotalet säger att en ubåt modell mindre sänkts eller skadats sydost om Landsort".

Fram med bevisen! Har de inblandade svenska militära cheferna tigit om dessa allvarliga händelser för tre ubåtskommissioner?

Jag vill också gärna se den bild på en skadad Whiskeyubåt, som Jallais flygarkollega uppges ha tagit på 80-talet i ett fotospaningsuppdrag utanför Huvudskär. Bilden finns väl? Har den redovisats för militärledningen, regeringen, kommissionerna och allmänheten?

Jallai berättar att dåvarande ÖB skriver i sin hemliga dagbok den 28 december 1982 att "en västtysk källa berättat att de svenska och sovjetiska regeringarna gemensamt beslutat att släpa ut en ubåt från Hårsfjärden ... att flera ryska ubåtsmän skadats under denna verksamhet ... och att jag ÖB satt underrättelsetjänsten på att göra diskreta efterforskningar".

Jaha. Vem såg till att ubåten slapp ut? Någon i regeringen gav väl ordern - till vem då? Till försvarsstabschefen Bror Stefenson kanske, som hittills bestämt förnekat att en ubåt släpptes ut. Ljuger han? Och vad ledde underrättelsetjänstens efterforskningar om skadade ubåtsmän till?

Jag skulle också som f d ubåtsreporter kunna berätta spännande saker om vad flera militära uppgiftslämnare sagt till mig under 25 år, men de skapar inte slutlig klarhet och håller inte i en seriös debatt.

Den som verkligen haft tid och kraft att fingranska uppgifter av olika slag är professor Ola Tunander och det finns ingen anledning att som Bengt Gustafsson så förhastat kasta Tunanders forskning på skräphögen. Tunander förnekar inte ryska ubåtar i svensk skärgård, det gör inte jag heller, men som forskare vågar han också pröva andra alternativ.

Så länge inte dokument läggs på bordet, militära och politiska nyckelpersoner träder fram och verifierar Jallais och andras påståenden och ubåtskommissionernas ordförande berättar att vi vet egentligen mycket mer, men vi tvingades att hålla käften, så är den fortsatta ubåtsdebatten i stort sett meningslös.

Ett alternativ värt att fundera över är att det inom det för ÖB okända Natosamarbetet, eller möjligen utanför, funnits ett topphemligt marint samarbete med väst, som varken regeringen eller riksdagen känt till. Ett marint operativt "IB" med delmålet att upprätthålla det ryska hotet. Ett samarbete som en liten klick marinofficerare iscensatt och drivit helt vid sidan av nödvändig demokratisk kontroll.

I så fall är det synnerligen allvarligt. Sådan verksamhet bör få ett rättsligt efterspel - om det är möjligt efter så många år.

Anders Jallais slutsats är rimlig:

"Det intressanta med hela ubåtsaffären är inte om den förekommit eller inte, vi vet att den förekommit, utan varför den så systematiskt mörkläggs från båda sidor."

Sune Olofson (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25016

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket väl sagt.

Permalänk | Anmäl #1 Pål Bergström, 2010-06-22, 14:59

Just det.

Permalänk | Anmäl #2 Clam, 2010-06-22, 15:05

Som ung var jag med om att jaga ubåtar. Bror min låg på Halland och var snubblande nära att sänka en av misstag. Ubåten drog iväg lite oväntat och hamnade nästan rakt in i varningselden. De fiskade upp ett roder efter den. Om det är hemligstämplat eller inte vet jag inget om men det var Halland som sköt och det ska ha varit 1960/61.

Marinen kanske kan visa upp rodret men de flesta väljer nog att inte tro ändå.
En faslig massa fisk blev det i alla fall efter salvorna...

Permalänk | Anmäl #3 Sune Svensson, 2010-06-22, 15:50

"Var sänkte eller skadade svenska marinen en sovjetisk ubåt?" Marinen skadade och tvingade ett avbrott i en undervattensoperation vid Hävringe 1988. Det var bl a 48:e patrullbåtsdivisionen som fick in effektiv verkan i målet. Det finns öppet refererat bl a i en offentlig utredning. Sök efter "Hävringe" och "1988":

http://www.regeringen.se/content/1/c4/37/38/5ac072b0.pdf

I övrigt kan man fråga sig hur det kom sig att den grävande allmän-reportern aldrig ifrågasatte de resurser som flottan tilldelades. Gick det överhuvudtaget att bedriva fri ubåtsjakt med patrullbåtar byggda för endagsutflykter i norska fjordar? Vars maskineri var återanvända dieslar från 50-talet som mer än gärna havererade under ubåtsjakt? Arbetstidsregler som var utformade efter armés mera stillsamma behov och tvingade styrkan att gå i hamn lite då och då? Sjunkbomber från 30-talet som befanns omoderna redan under andra världskriget?

Visst nej, den moderna myten är att flottans personal ljög om kränkningarna så att flottans anslag svällde över alla breddar under 80-talet. Verkligheten vara naturligtvis att marinen fick 15% av de totala försvarsanslagen. Av dessa gick c:a 30% till kustflottan. Men fakta verkar sällan intressera i den här frågan.

Permalänk | Anmäl #4 Claes Hansen, 2010-06-22, 17:58

Jag var förlagd till Nynäshamn under sent åttiotal och umgicks med andra värnpliktiga som bl.a. övervakade minspärrarna från Mälsten. De berättade att de följt en ubåt över flera magnetslingor ,på väg ut mot Österjön, och satt med "fingret på avtryckaren" för att utlösa minspärrarna. Befälen var tvungna att få eldtillstånd från regeringen och strax innan ubåten lämnade sista spärren kom det ett nekande. Min teori är att man av rädsla för att rubba balansen mellan väst och öst och helt enkelt av ren bekvämlighet valde att hålla inne med vapeninsatserna. Patriotism är ett fult ord i Sverige och vi viker oss ständigt för påtryckningar från starka intressen. Jag känner inte till något tillfälle där svenska regeringen ingripit med något som kan likna ryggrad. Det blir ofta lite halvtama uttalanden i luddigt format eller det gamla vanliga "tyst diplomati". Blir man utsatt för provokationer måste man ibland brösta upp sig och visa att man kan bita tillbaka. det fick man lära sig redan i grundskolan....

Permalänk | Anmäl #5 Olle Lindgren, 2010-06-29, 13:55