Gustafsson övertygar inte om att ubåtarna kom från Sovjet

Tidigare ÖB general Bengt Gustafsson går i sin bok Sanningen om ubåtsfrågan (Santérus förlag, 2010) till angrepp mot senare tids historieforskning i Norden. Han talar om brist på källkritik, men tyvärr är boken slarvigt polemisk och innehåller ett hundratal fel och vantolkningar, som om den hade skrivits i affekt. Den har inte den detaljskärpa som ämnet kräver.

Det är till att börja med ovanligt att en tidigare ÖB skriver en bok på 380 sidor, som riktar sig i väsentlig grad mot en person. Gustafsson finner det skrämmande att svenska och internationella forskare, ansvariga officerare och politiker, nordiska utredningar och utredningssekreterare har anslutit sig till min analys av 80-talets ubåtskränkningar. Han beklagar sig över den finske presidenten Mauno Koivistos argument och över den ansvarige befälhavaren överste Lars Hansson, som båda har stött mig offentligt. Han förfäras över USA:s specialist på den sovjetiska marinen, Peter Huchthausen, en amerikansk tidigare marinattaché i Moskva, som har använt sig av mig som källa.

När den "sanning" som Gustafsson trodde på som ÖB under 80- och 90-tal är i färd med att gå i upplösning går han till motangrepp. Han söker brännmärka de som lyft fram ny information. De stör hans världsbild. Han skriver:

"Våren 2009 gav Ekéusutredningens sekreterare Mathias Mossberg ut en bok ... [som] ger stöd för tanken att det också kunde vara NATO-ubåtar som kränkte oss. Det ger sammantaget intrycket att Ekéusutredningen redan 2001-02 hade tagit starka intryck av Tunanders konspirationsteori.... [Danmarks kallakrigsutredning], Danmark under den kolde krig ... [har] accepterat Tunanders konspirationsteori som en realitet.... Tunanders konspirationsbild [har] spritts också av den akademiska världen i Norden. Även högt uppsatta politiker har hjälpt till med det... Tunanders teori har också stötts av suggestiva program i SVT:s Uppdrag granskning.... Den danska utredningen Danmark under den Kolde krig har rent i onödan tagit upp den svenska ubåtsfrågan och skam till sägandes helt svalt Tunanders konspirationsteori.... Det som mest bekymrar mig är att så många anslutit sig till Tunander, vars tvivelaktiga hanterande av källor gör det svårt för läsaren att få en objektiv bild, och nu senast [huvudsekreteraren i Ubåtsutredningen, ambassadör] Mathias Mossberg".

Gustafsson oroar sig över att journalister, officerare, utredare, akademiker, diplomater och presidenter har slutit upp bakom min analys. Gustafsson skulle kanske fundera över varför så är fallet. Ordet "konspirationsteori" är ingen lösning på detta problem. Främmande operationer i svenska vatten förutsatte under alla omständigheter någon form av konspiration. Frågan är endast vem som "konspirerade". Eller var det flera som var här?

Bara om man är öppen för ny information kan man förmå sig själv att tänka i nya banor. I mina böcker under 1980-talet utgick jag ifrån att det väsentligen var sovjetiska ubåtar. Då krävdes ingen närmare granskning av källorna. Jag kunde helt enkelt hänvisa till den statliga utredningen i frågan (SOU 1983:13), och mina böcker användes på militärhögskolor. Men när det visade sig att en mängd källor också pekade på västtysk, brittisk och amerikansk aktivitet tvingades jag till en ytterst omfattande källgranskning. Jag tvingades intervjua amiraler och generaler, läsa stabernas krigsdagböcker och granska tusentals källor. Jag talade med ubåtskaptener och marinministrar, som bekräftade västliga operationer.

Men Gustafsson anklagar mig flera gånger för att källor jag använder inte ger täckning för det jag skriver. Men vad grundar han denna anklagelse på? Han har tre exempel, och han för fram samma exempel både i Historisk tidskrift och i Forum Navale. Man skulle följaktligen tro att det var tungt vägande argument. Han anklagar mig för det första för att ha förvrängt vad en dansk amiral har sagt. Denne berättade för mig att brittiska Oberonubåtar hade gått i undervattensläge genom Stora Bält in i Östersjön. Detta kan ha varit nödvändigt av taktiska skäl, och flera britter har berättat om detta, men det är i strid med de danska tillträdesbestämmelserna. När Danmarks tidigare ÖB Sven Thiede avslöjade namnet på mina källor var den förre danske amiralen av naturliga skäl tvungen att ta tillbaka vad han tidigare hade sagt. Eller tror Gustafsson att han föredrar rättegång och kanske en fängelsevistelse bara för att upprätthålla sina ord till mig?

För det andra anklagar Gustafsson mig för att ha förvrängt ett citat från en amerikansk officer från de marina specialstyrkorna. Officeren talar om "smarta inträngningsövningar i NATO-området", vilket vanligtvis brukar betyda Europa. Gustafsson tror att han talar om Karibien, därför att han gör det några rader längre ner. Kanske skulle jag framhävt det fragmentariska i detta citat, men varför tar inte Gustafsson fasta på en annan amerikansk specialstyrkeofficer, som jag citerar, som talar om liknande övningar i Östersjöområdet?

För det tredje anklagar Gustafsson mig för att ha övertolkat ett citat från Henry Kissinger i Lennart Ljungs dagbok från januari 1983. Kissinger ska ha sagt till kabinettssekreteraren Pierre Schori att det var smart gjort av Sverige "att släppa ut ubåten på sätt som hade skett". Jag har påpekat att det inte är rimligt att Kissinger skulle ha gratulerat svenskarna till att ha släppt ut en sovjetisk ubåt. Jag finner det troligare att denna ubåt i så fall var västlig eller kanske snarare amerikansk. Men Gustafsson skriver att jag har "slagit fast" att det var en amerikansk ubåt. Det har jag aldrig gjort. Jag har sagt att det snarare pekar i den riktningen. Gustafsson talar istället om ett västtyskt rykte om en kärnvapenbeväpnad sovjetisk ubåt (västtyskarna kom att dementera det). Men var har Gustafsson detta ifrån? Jag är den ende som skrivit om detta. Jag intervjuade den västtyska attachén och dess tidigare chef för kontraspionaget. Gustafsson är bekymrad över att forskare och utredare använder mig som källa, men det är jag som är generalens källa.

Med utgångspunkt i dessa tre exempel argumenterar Gustafsson för att jag och för övrigt också nordisk forskning i frågan inte är trovärdig. Kanske borde han istället se lite närmare på vad USA:s försvarsminister Caspar Weinberger, den brittiske marinministern Keith Speed och den brittiske underrättelsechefen John Walker har sagt offentligt om regelbundna operationer med egna ubåtar för att testa det svenska kustförsvaret, d.v.s. i inre svenska vatten, i samförstånd med någon inom den svenska marinen. Vid Hårsfjärdsjakten 1982 fanns också tekniska bevis som pekade på västliga farkoster: en transponder som hittades (som sände signaler på 24 KHz) kan rimligen enbart ha kommit från ett västligt land; en signal på 21 KHz (sänd med 400 Hz nätfrekvens) den 11 oktober 1982 måste ha sänts från en västlig ubåt, en grön färgfläck som visade sig på vattenytan en timme efter minsprängningen samma dag visade sig vara typisk nödsignal för en amerikansk eller brittisk ubåt; en ubåt som för ett våldsamt liv följande dag med tydliga roderljud, dunkar och hydrauliska ventiler som slår igen (80 meter från en hydrofon) utan att man kan höra propellerljud tyder snarare på en västlig ubåt med tystgående propellrar; ett mått på en ubåts längd 35-40 meter (mätt med ekolod) utesluter en sovjetisk ubåt; och spår på botten stämmer med specifika västliga farkoster. Men dessa ting intresserar inte Gustafsson.

Istället för att erkänna att visst material pekar på västliga farkoster kommer Gustafsson med en mängd falska påståenden om vad jag har sagt. Han skriver att jag talar om kränkande NATO-ubåtar. Det har jag aldrig gjort. Jag har talat om västliga ubåtar under nationellt kommando, för det är vad flera västliga amiraler och generaler har berättat för mig. Gustafsson skriver att jag har hävdat att en specifik amerikansk ubåt NR-1 kan ha varit "inne i Stockholms inre hamn". Det har jag inte sagt. Han hävdar att jag skulle ha skrivit att "det gått ut en skadad amerikansk ubåt ut genom Öresund efter Hårsfjärdsincidenten" 1982. Det har jag aldrig skrivit. Han skriver att jag skulle ha "två källor till denna upplysning, dels den norske diplomaten Einar Ansteensen, dels den förre amerikanske försvarsministern och CIA-chefen James Schlesinger". Båda har bekräftat en skadad amerikansk ubåt i Stockholms skärgård 1982, men de har inte talat om en passage genom Öresund. Det har däremot flera andra källor gjort, bl.a. dåvarande arméchefen Nils Sköld. Det hade varit en fördel om Gustafsson och förlaget hade läst vad jag skriver. Med en granskning av texten hade ett hundratal misstag kunnat rättas upp. Det hade om inte annat varit en fördel för Gustafsson själv.

Gustafsson säger: "för norrmännen var nationalitetsfrågan lätt". Han antar att ubåtsoperationerna utfördes för rekognosering av "landstigningsområden" för sovjetiska Spetznasstyrkor. Men detta säger mer om Gustafsson än om Norge. I Nordnorge fanns observationer av specialstyrkor och ubåtar, samtidigt som man från norsk sida visste att det låg en sovjetisk ubåt utanför. Man antar att dessa operationer var utförde av sovjetiska styrkor, men i flera fall handlade det också om irreguljära operationer med brittiska och amerikanska specialstyrkor. Någon gång hade man en bestämd fransk ubåt Redoutable, som förföljdes och tvingades upp. I Sydnorge fanns inga entydiga observationer av sovjetiska ubåtar, men det var flera observationer av amerikanska ubåtar. Vid en övning utanför Bergen vid tidigt 1980-tal fick de norska styrkorna kontakt med en främmande ubåt. De la sig runt den och var beredda att sänka den. Den gick upp i ytläge och visade sig vara den amerikanska USS Silversides. Ubåtschefen skickades omedelbart hem med flyg. 1967 var det en ubåt som visade del av tornet i samma område. Den amerikanske biträdande attachén frågade norrmännen varför de inte protesterade mot den "sovjetiska ubåten". Norsk underrättelsetjänst svarade då honom att de trodde att ubåten var amerikansk, varpå attachén bekräftade detta. Ett par dagar senare blev han förflyttad till Vietnam med omedelbar verkan. I Hardangerfjord i april-maj 1983 menade sig flera observatörer ha sett en ubåt. Norrmännen fick kontakt (spelade in) en fransk Daphnéklassubåt vid utloppet. Flera norrmän har uttryckt irritation över de franska kränkningarna. Vid ett tillfälle på 1980-talet trodde man sig från norsk sida ha observerat en liten italiensk farkost, som också antas ha gått in på svenskt vatten, men den opererade i så fall under amerikansk kommando. Det gjordes en granskning av saken. Gustafsson skriver att norrmännen förstod att ubåtarna var sovjetiska. Det är inte riktigt.

Till Gustafssons fördel kan sägas att han har funnit ett foto av en liten västtysk farkost från Kiel och ett av en sovjetisk farkost från Krim vid Svarta Havet. Gustafsson skriver att den sovjetiska farkosten är ca 16 meter och saknar torn, men bilden visar att den har ett litet torn. Den västtyska farkosten är ca 17 meter och tycks stämma med en tysk "Typ 100". I övrigt har Gustafsson inga bilder av västliga farkoster, bara sovjetiska - som jag också har avbildat i min Spelet under ytan. Han använder till dels samma material som jag använder till stöd för viss sovjetisk aktivitet, bl.a. med farkosten Sirena. Min skrift har ca 70 bilder av sovjetiska minifarkoster men nära 200 bilder av västliga miniubåtar/minifarkoster, eftersom det fanns långt fler västliga farkoster aktuella för operationer i svenska vatten. Men Gustafsson är inte intresserad. Han kan inte tänka sig att USA skulle riskera egna människoliv i ett vänligt sinnat land. Är det rimligt frågar han sig, men under 1980-talet förlorade den amerikanska marinen 500-600 man varje år. Om man från amerikansk sida menade att dessa operationer hade politiska fördelar var förlusterna inget problem. Och det är ingen tvivel om att ubåtarna i svenska vatten var till stor fördel för USA. På två år ökade antalet svenskar som uppfattade Sovjet som ett direkt hot från 8 % till 42 %. Olof Palmes dialog med Moskva försvann i djupet med ubåtarna. Dessutom. Vad riskerade ubåtarna? Ett par svenska amiraler gjorde allt för att förhindra insättning av våra minor, som skulle kunna ha sänkt en ubåt. De svenska ubåtsjaktraketerna fick inte användas. Svenska ubåtar med torpeder fick inte sättas in förrän långt senare. Risken för att skadas av de sjunkbomber som användes var trots allt minimal. Den sovjetiske ledaren Jurij Andropov sa att svenskarna skulle sänka ubåtarna så vi fick se vad som kom upp.

Gustafsson söker förklaringen till ubåtsaktiviteten i Sovjets angreppsplaner för Norden som de presenterats av den pensionerade generalen Vladimir Tjeremnikh på fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo 1994. Robert Bathurst (tidigare chef för USA:s marina underrättelsetjänst i Europa) och jag hade bjudit in generallöjtnant Tjeremnikh, efter att vi hade träffat honom på en militärhistorisk resa till St Petersburg 1992. Tjeremnikh hade varit ansvarig för planerna för Nordeuropa under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Han sa på PRIO bl.a. att Sovjets planer i händelse av ett storkrig omfattade Finland och Nordnorge. Om svenska flygfält användes av amerikanskt attack- och bombflyg skulle dessa flygfält bombas ut (vilket torde ha krävt användning av kärnvapen). Han hade tidigare även talat om ett mer omfattande scenario (som kanske hade krävt landsättning av specialstyrkor och därmed mycket hemliga förberedelser i svenska vatten). Jag har i alla mina böcker skrivit om möjligheten av sovjetisk undervattensaktivitet i svenska vatten, men jag har skäl att tro att man vid dessa tillfällen sökte operera så dolt som möjligt. Under 1980-talet såg vi å andra sidan en typ av aktivitet där ubåtar demonstrerade sin närvaro i tätbefolkade områden. T.ex. varför visade en ubåt den 1 oktober 1982 upp sitt periskop under lång tid inne på Hårsfjärden? Det stämmer inte med sovjetiska intressen.

Samtidigt vet vi att ett sovjetiskt anfall mot Sverige i krigets inledningsskede hade bundit upp stora sovjetiska styrkor, inte minst flygstyrkor som skulle ha försvagat Sovjets möjligheter att tränga fram på såväl Nordkallotten som på Kontinenten. Amerikansk access till svenska flygbaser i krigets första skede hade m.a.o. varit ett amerikanskt drömscenario. Det hade inte bara bundit upp stora sovjetiska styrkor. Det hade också gett USA möjlighet att dominera luftrummet i hela Nordeuropa. Men detta för USA ideala scenario hade under 1970- och 1980-tal knappast kommit till stånd utan att Sverige trodde sig vara angripet av Sovjet. Men eftersom Sovjetunionen hade starka skäl att undvika att dra in Sverige i krigets tidigare skeden hade USA bara en möjlighet att säkra sig access till svenska flygbaser. USA var tvunget att fabricera ett "sovjetiskt angrepp" med västliga ubåtar och specialstyrkor som svenskarna trodde var sovjetiska. Det kan vara förklaringen till det ytterst märkliga uppträdandet av ubåtar i svenska vatten under 80-talet. De visade upp periskop och även ubåtstorn i tätbefolkade områden. Det är inte så en ubåt på underrättelseuppdrag normalt uppträder. Medan Sovjetunionen troligen ägnade sig åt en viss dold underrättelseverksamhet i svenska vatten torde västliga ubåtar snarare ha uppträtt synligt genom att visa periskop och även ubåtstorn för att dra till sig uppmärksamhet.

Gustafsson lutar sig mot den svenska underrättelsetjänstens (MUST:s) rapport om general Tjeremniks besök och menar att mina analyser inte är trovärdiga. Gustafssons källa till general Tjeremniks presentation är MUST:s rapport sänd till Stockholm av den svenske försvarsattachén i Oslo, men den svenske attachén var aldrig på själva mötet. Det är jag som skrev rapporten som nu finns som bilaga i Gustafssons bok och jag har redan publicerat delar av den i en bok från 1995. Der är mina ord. Gustafsson skriver att det som bekymrar honom mest är att forskare och journalister använder mig som källa, men det gör också generalen. Det är mig han lutar sig mot.

Ola Tunander (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/24178

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Din logik faller på det faktum att Sverige redan hade hemliga avtal med USA. Det var te x så vi fick motor till Viggen (vilket vi fick under en tid då diplomatiska relationer låg nära fryspunkten). Det var så vi förlorade DC3:an. FRAs fartyg kunde ibland ha amerikaner ombord.

Kort och gott. USA hade redan det som de ville ha av oss och visste mycket väl att Sovjet såg oss som motståndare och inte allierade. De visste också hur lite vår neutralitet egentligen var värd. Neutraliteten var något man lurade folket med.

Jag är villig att köpa att en eller två U-båtar kanske var besökande NATO Ubåtar som var i tysthet på Örlogsbesök eller övning - men i det stora hela är larmen för många för att det ska vara vettigt. NATOs Ubåtar höll till i Nordsjön och Atlantanten. Det är där de skulle göra störst nytta i ett krig, inte i Östersjön.

Permalänk | Anmäl #1 Jonathan Rieder Lundkvist, 2010-06-21, 09:22

Thunander lyckas ej bemöta Bengt Gustafsson kritisk i sak ens i denna artikel. Han skriver: "Han [Bengt Gustafsson] anklagar mig för det första för att ha förvrängt vad en dansk amiral har sagt. Denne berättade för mig att brittiska Oberonubåtar hade gått i undervattensläge genom Stora Bält in i Östersjön. Detta kan ha varit nödvändigt av taktiska skäl, och flera britter har berättat om detta, men det är i strid med de danska tillträdesbestämmelserna."

Gustafsson förklarar i sin bok att han blev kontaktad av den danske amiralen som var besvärad över att han var gravt felciterad och omnämnd som en anonym källa. Hur begär man en korrigering när man endast tror, men ej vet, att man är källan för det felaktiga påståendet?
Gustafsson lösning för att komma tillrätta med alla dumheter som Thunander sprider från sin norska professur var att skriva en bok. Hur var det med de brittiska Oberon-ubåtarna och genomträngningen i Stora Bält? Den danske amiralen förklarade att de brittiska ubåtarna användes för att testa den danska undervattensbevakningen av Bälten. Det var alltså en fullt medveten övning.

Gustafsson går sedan vidare i sin bok och smular sönder "källa" efter "källa" som Thunander anfört som "bevis" för sina teser om att det var NATO, och inte Sovjet, som genomförde operationer på svenskt territorialvatten. Det är naturligtvis trist för Thunander och hans supportrar inom foliehatts-brigaden, men det är ytterst läsvärt. Jag kan varmt rekommendera en läsning av Bengt Gustafssons bok.

Permalänk | Anmäl #2 Claes Hansen, 2010-06-21, 10:15

Ett annat konkret exempel på hur Ola Thunander förefaller direkt okunnig i ämnet "marin militärstrategi". Han skriver att "svenska amiraler" förhindrade användning av vissa vapen t ex: "De svenska ubåtsjaktraketerna fick inte användas".

Till att börja med var det inte "svenska amiraler" som bestämde vilka vapen som fick sättas in mot främmande ubåtar på svenskt vatten. Graden och arten av vapeninsats avgjordes av förordningen om försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. ("IKFN") dvs av regeringen(!). Amiraler och lägre officerare hade att modulera vapeninsatser i enlighet med denna förordning.

I korthet var man tvungen att först varna en ubåt och sedan fanns det en stigande skala av insatser. Endast efter flera år av operationer blev det aktuellt att i vissa situationer tillåta insats med sänkande vapen dvs torpeder.

Hur var det med "ubåtsjaktraketerna"? Vad jag förstår från äldre sjöfficerare var Bofors ubåtsjaktraketer ett ypperligt vapensystem. Under 80-talet fanns de bl a på fregatter och korvetter i den franska flottan. Den svenska jagaren HMS Halland avfyrade en(1) ubåtsjaktraket mot en misstänkt ubåt vid Utö 1980. Och det är väl här doktorn i marin militärstrategi kanske borde titta på gamla TV-bilder från Hårsfjärden-incidenten 1982. Samtidigt som ubåtsjakten pågick avrustades nämligen HMS Halland (med sina 2x8 38cm Bofors antiubåtsraket-pjäser). Därmed utgick redan 1982 det sista örlogsfartyget i den svenska flottan, med tillräcklig storlek att husera antiubåtsraketer, ur aktiv tjänst. Helt enligt plan. Den geniala planen att göra sig av med örlogsfartyg som kunde användas för effektiv ubåtsjakt går att spåra till det av regeringen Palme initierade försvarsbeslutet 1972. Sjöfartsskyddet [läs: ubåtsjakten] skulle framgent lösas med "andra medel än militära". Det var alltså politiska beslut som låg bakom bristen på vettiga antiubåtsvapen under 80-talet - knappast någon konspiration av svenska amiraler som Thunander felaktigt antyder. Ingripanden styrdes, korrekt, av en regeringsförordning.
Som sagt, jag kan varmt rekommendera en läsning av Bengt Gustafssons bok.

Permalänk | Anmäl #3 Claes Hansen, 2010-06-21, 10:39

Man glömmer helt att diskutera motiv i denna fråga. Sovjetstaten var extremt imperialistisk och ockuperade en rad länder efter ww2 och fortsatte med dessa ambitioner världen över under kalla kriget, och slog blodigt ner uppror i de ockuperade länderna, såsom i Ungern 56 och Prag 68. Det fanns ett intresse för dem att sprida kommunismen över världen. Och visst hade amerikanarna också en agenda, nämligen att stoppa denna totalitära ideologi till förmån för västerländsk demokrati.
OM amerikanarna varit i våra vatten var det väl för att skydda oss mot ryssarna, vilket vi i såna fall bör vara tacksamma för.

Permalänk | Anmäl #4 John G-son, 2010-06-21, 21:54

Det finns ingen vits för Ryssland eller för den delen på den tiden Sovjet att köra in och riskera ubåtar utanför Muskö som de garanterat har kompletta ritningar av ändå.

Den enda vinnaren var USA som fick sälja en massa Vertolhelikoptrar som inte gjort mycket nytta mer än att de kanske plockade upp några överlevare från Estoniahaveriet.

Så öppet som Sverige är så behöver vilket land som helst bara skicka hit några bärplockare så kan de fotografera vad som helst och bjuder de några värnplitiga på krogen så får de veta precis allt om hur det är på insidan också.

Permalänk | Anmäl #5 Mikael Forsberg, 2010-06-21, 23:34

Den enda ubåt som bevisligen kränkte svenska vatten var just sovjetisk. I övrigt är det enbart spekulationer hit och dit. Motiv bevisar inget.

Vad som inte nämnts är att det ubåtsvapen som lyckades etablera sig i svenska skärgårdar skulle i händelse av krig haft en stor fördel i kampen om Östersjön. Det är minst lika troligt att det rörde sig om övningsuppdrag som spionuppdrag. Ett land, sägs det, har alltid en armé på sitt territorium - sin egen eller någon annans. Det gäller även marint och sammanfaller med svensk nedrustning.

"De visade upp periskop och även ubåtstorn i tätbefolkade områden."
Då borde det väl varit en smal sak att identifiera var ubåten kom ifrån, eller?

Permalänk | Anmäl #6 epic, 2010-06-22, 11:17

Jag var som teknolog i Frankrike på mitten 1980 talet och en sen kväll överhörde jag en diskussion där en fransk teknolog i något berusat tillstånd berättade om hans erfarenheter i marinen på en ubåt som gjorde intrång i Norge.
Sättet det framfördes på och innehållet gör att jag bedömer honom som trovärdig avseende intrånget då han såg det som ett exempel på den franska marinens ubåtsvapens osänkbarhet.
Att personen i fråga var student på dåvarande presidentens elitskola gör det inte mindre intressant och att denne student var en mycket kompetent sådan gör det lite skrämmande.
Fransmännens militära / politiska struktur har ju starka kopplingar till hur skolorna levererar kandidater till lämpliga poster och personen ifråga hade sysslan kring utprovningen av någon sorts aktiv sonar som skulle vara orsaken till intrånget.
När jag försökte leda ämnet in på svenska västkusten och även Östersjöfrågor avbröt studenten sig och insåg att han sagt för mycket.

Permalänk | Anmäl #8 jmz, 2010-08-07, 15:14