Fortsatta kränkningar av mänskliga rättigheter med Santos?

Som väntat har nu Juan Manuel Santos valts till Colombias näste president. Santos är försvarsminister i president Álvaro Uribes högerregering, och dessutom ledare för det parti som bildades till stöd för Uribe, Partido de la U, och har marknadsfört sig som en garant för en fortsättning på Uribes politik. För många colombianer så betyder det en framgångsrik kamp mot gerillan, som ger ökad säkerhet och möjlighet att resa friare i landet. Den bild av Uribes dubbla presidentperioder som målas upp av utländska medier betonar också främst framsteg i stabilitet och säkerhet, och att Colombia nu är ett land som är på väg att lämna sin våldsamma historia bakom sig. Colombia har också blivit betydligt mer tillgängligt för utländskt kapital och industri, samt ett attraktivt och relativt säkert turistmål under Uribes tid vid makten, vilket förstärker bilden av "Uribismon" som ett framgångsrikt politiskt ledarskap.

De utlänningar och colombianer som följer med i den nationella nyhetsrapporteringen har dock också fått bilden att Uribes regeringstid präglats av ett antal grova korruptionsskandaler. Den kanske värsta är de så kallade "falsos positivos", mord av militärer på människor som lever marginaliserade liv för att sedan presentera liken som gerillasoldater mot  någon form av ersättning. Förutom "falsos positivos" så har det även rapporterats om att politiker nära Uribes regering har haft mycket nära band till de paramilitära styrkor som har mördat minst lika många människor som vänstergerillorna, den så kallade "parapolítica" skandalen. Många hävdar även att Uribe själv hade en viktig roll i att stärka de paramilitära grupperna under sin tid som guvernör i provinsen Antioquia (genom sitt stöd till CONVIVIR). Andra korruptionsskandaler som kan nämnas är att säkerhetstjänsten DAS skall ha använts som politiskt styrd spionorganisation för att gynna regeringen och missgynna oppositionen samt att statligt jordbruksstöd avsett för fattiga bönder skall ha hamnat i händerna på rika godsägarfamiljer.

Trots flera till synes grova skandaler är ändå stödet för Uribe, och därigenom hans förmodade arvtagare och efterträdare på presidentposten Santos, starkt, även bland välinformerade människor. Advokaten Liliana som jobbar för "Defensoría del Pueblo", en myndighet som jobbar specifikt med att främja respekt för de mänskliga rättigheterna, företräder människor som har fått sina rättigheter kränkta av staten. Hon berättar om flera olika fall där statens företrädare, polis eller militär, grovt kränkt medborgares rättigheter. Under dagen för vårt samtal hade hon företrätt två ungdomar som hade blivit grovt misshandlade av militärer. Trots detta säger hon att Colombia "behöver en Santos", mannen som som  nuvarande försvarsminister torde vara ytterst ansvarig för militärens kränkningar, ifrån de extremt grova "falsos positivos" till de vardagliga kränkningarna som representeras av den misshandel Liliana precis jobbat med. Oavsett om man hävdar att Santos personligen har varit medveten om militärens utbredda kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller ej, så tyder inget på att han under sin tid som försvarsminister lyckats minska dem, tvärtom har antalet utomrättsliga avrättningar ökat drastiskt de sensaste åren. Förklaringen till Lilianas, och många, många andra colombianers, överseende med militär och polis kränkningar av de mänskliga rättigheterna stavas FARC. Vänster- och narcogerillans besinningslösa våld, för inte länge sedan lurade de en 12-årig pojke att bära in en bomb i ett poliskontor i staden El Charco i Nariño för att sedan spränga den med en fjärrutlösare, har gjort dem allmänt hatade och föraktade. FARCs bomber, mord och kidnappningar kunde, och kan, också drabba vem som helst. Advokaten Liliana hade själv för mer än elva år sedan varit vittne till hur FARC avrättade ett antal människor och förde bort flera andra, varav en av dem var det nyligen befriade polisbefälet Luis Mendieta. Själv hade hon tur som kom undan oskadd. Den sortens upplevelser sätter sig djupt, och väldigt många colombianer har själva drabbats, eller har nära släkt eller vänner som har drabbats, av FARCs grymheter.

Här ligger också nyckeln till varför FARC är så allmänt hatade och militärens, polisens och paramilitärernas kränkningar för många inte anses vara lika grova eller farliga, FARCs våld kan drabba vem som helst, men poliser och militärer lämnar i stort sett vanliga colombianer ifred. Om man däremot talar med människor som jobbar i frivilligorganisationer aktiva inom mänskliga rättigheter eller som företräder lokalsamhället där det förekommer konfliker om mark eller naturresurser, så träder en annan bild fram. SweFOR, Swedish fellowship of reconcilation (Kristna fredsrörelsen)  arbetar med internationell medföljning  i Colombia. Arbetet går ut på att genom att  medfölja  personer och organisationer (aktiva inom området rmänskliga rättigheter) som har blivit hotade, minska risken för att de blir utsatta för olika former av övergrepp samt öka deras handlingsuttrymme. Hugo, som arbetar för organisationens Bogotá-kontor, berättar att även om det förekommer att personer i deras samarbetspartners, colombianska organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter eller lokal organisering, blir hotade av FARC så är det mycket vanligare att hoten kommer ifrån polis, militär eller paramilitära grupper (som ofta har kopplingar till militär eller polis). Angående de paramilitära grupperna som knappast ens verkar existera längre om man följer rapporteringen i t.ex. svensk media, så var Hugo tydlig med att de fortfarande är ytterst närvarande och aktiva i stora delar av Colombia, även om de inte har en lika stark central struktur som de hade tidigare (under AUC-paraplyet). Och visserligen begår de inte tillnärmelsevis lika många mord längre, men det beror främst på att de redan, tillsammans med militären, kontrollerar så pass stora delar av landet att de massakrar de begick när de skulle ta över ett område inte längre är nödvändiga. 

En ännu personligare bild av läget vad gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia ges av Luz Esperanza ifrån ASFADDES (Asociación de familiares de detenidos desaparecidos), en organisation av anhöriga till tvångsförsvunna som arbetar för att ta reda på vad som har hänt med deras anhöriga och andra människor som förts bort av staten (polis, militär, säkerhetspolis, mm) eller paramilitärer  som samarbetar med staten. Luz Esperanza, vars man är en av de som har försvunnit, säger att de människor som förs bort eller som riskerar att föras bort normalt är medlemmar i organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter eller är människor som på andra sätt företräder folket mot staten eller mäktiga ekonomiska aktörer. Detta gäller allt ifrån lokala ledare för fattiga samhällen som inte vill bli bortdrivan ifrån sin mark bara för att ett gruvbolag skall bryta malm eller en för att en storbonde vill odla oljepalmer, till statliga tjänstemän som åklagare om de går emot militärens, polisens, paramilitärens, storindustrin/överklassen eller regeringens intressen. Luz Esperanza  berättar att ASFADDES arbete med att ta reda på vad som hänt deras anhöriga efter att de förts bort motarbetas av Uribes regering, bland annat genom att de av Uribe själv stämplats som gerillasympatisörer eller "nyttiga idioter". Flera av organisationens medlemmar har också själva förts bort och blivit ännu en av de mängder med försvunna som sedan normalt aldrig återses förutom i de fall då kroppen långt senare lämnas tillbaka till de anhöriga. Luz Esperanza säger även att den skenbara säkerhet som de vanliga medborgarna eller utländska turister upplever  inte gäller för människorättsförsvarare. Då Luz Esperanza är på resa i Medellin vågar hon inte lämna sitt hotellrum, då hon säger att området kontrolleras av paramilitära grupperingar knytna till staten som har full koll på hennes rörelser och är kapabla att föra bort även henne för att tysta hennes röst. De upplevda hoten förstärks av alla de berättelser om paramilitärernas grymhet som Luz Esperanza bär med sig, bland annat berättar hon om hur en grupp av paramilitärer efter att ha huggt huvudet av flera bybor vid ett övertagande började spela fotboll med ett huvud, samt om hur en paramilitär skar ut ett foster ur en gravid kvinnas mage i en ursprungsbefolkningsby. Något av det sista Luz Esperanza sade under vårt möte, där hon berättat om den verklighet som hon och hennes organisation hade upplevt under den hyllade Uribe, var att Juan Manuel Santos, nu vald till president, troligtvis har ännu mindre respekt för de mänskliga rättigheterna än den avgående Uribe.

Det går inte att neka till att livet för många colombianer har blivit bättre under Uribes presidentperioder, och kanske kommer den upplevda förbättringen att fortsätta även under Santos tid som president. Men en president är ansvarig för hela sitt folk, och mötet med människor som Luz Esperanza ifrån ASFADDES tyder på att Santos presidentperiod riskerar att innebära fortsatta grova kränkningar av  de mänskliga rättigheterna gentemot människor som på något sätt har hamnat i kollisionskurs med staten eller med ekonomiska eller politiska intressen som ligger nära staten. Och om det blir så, så kan det varken förvaras med ekonomisk tillväxt eller ökad säkerhet för majoriteten av colombianerna.

Martin Marmgren (17 artiklar)
http://martinfunderar.blogspot.com

Anmäl