Hbt-präst: Längtan efter Victorias kvinnoförtryckande vigsel räddningen när jag låg dödssjuk

I februrari förra året brast min kroppspulsåder. Det var rena rama turen att jag befann mig nära Sahlgrenska. Bröstkorgen sågades upp och nio timmar senare hade jag en konstgjord hjärtklaff och en hjälpligt lagad kroppspulsåder. Jag minns inte de där dygnen närmast efter operationen då jag var halvvägs ner i graven men alltjämt kämpande för att överleva. Däremot kan jag med säkerhet datera mina första klara minnen efter operationen. De är från den 24e februari ifjol. Jag minns bilden av kronprinsessan Victoria och Daniel på TV. Och jag minns hur vi låg och satt, en handfull vingklippta patienter på Sahlgrenskas hjärtavdelning. Uppsågade, igensydda, med droppställningar och med smärtan som ständig följeslagare. Jag minns vårt samfällda kraxande i Allrummet när nyheten kom. "Ja!" och "åh, så roligt" och "tänk att hon får gifta sig nu, Victoria". "Ojojoj, det gör så ont i bröstet när jag pratar. Men vad roligt, ojojoj. Ajaj, vad det gör ont".

Och min trofasta mamma som inte bara tog hand om mina 3-åriga tvillingar dygnet runt, utan som också besökte mig på sjukhuset, hon tog med sig den ena tidningen efter den andra som handlade om förlovningen. Hon uppmuntrade och försökte avleda min smärta "tänk Lars, nästa år när Victoria gifter sig, då är du helt frisk. Då är du hemma hos dina tvillingar. Då kan du se hela bröllopet på TV".

Min mamma visste förstås att medicinen var effektiv på mig. Jag som ända sen barnsben varit så svag för kungafamiljen. Det är en förälskelse som jag fått inympad i blodet av min farmor. På sommarloven brukade jag resa till farmor i Charlottenberg. Och ibland fick jag följa med henne till jobbet på SJ. Farmor ställde ned skurhinken på tåggolvet, placerade mig ett tågsäte i den stillastående vagnen och sedan läste jag högt för farmor medan hon skurade. Jag läste om kungen. Och om prinsessan Christina. Och drottning Elisabet i England. Och allt annat som Svensk Damtidning rapporterade om kungahusen. Och så tjattrade vi, farmor och jag. Om kungen. Och om allt han hade att göra. Och om slottet. Och hur fint det är där. Farmor pratade om våran kung. Och om vårat kungahus. Och själv tog jag över all den där kärleken och gjorde den till min.

Och trots att jag nu, vid fyllda 45, har jag gjort en enorm bildningsresa, och trots att jag numera är djupt rotad i vad man kan kalla för en aktivistisk medelklassvänster, finns det ändå vissa arbetarklassvärderingar som aldrig går ur mig. Som kärleken till vårat kungahus till exempel. Och till vårat kungliga slott i Stockholm.

Det är inte så att jag är oemottaglig för de teoretiska argumenten. Jag inser också det principiellt oriktiga i att någon ska ärva ett ämbete. Jag förstår att det principiellt vore mer rimligt och rätt med en president som statschef. Men principer och logik är en sak. Och hjärtats mening är något annat. Och när det gäller vår strikt reglerade konstitutionella monarki, låter jag hjärtat styra över förnuftet. Jag följer min älskade farmor där. För, Sverige som republik? Det är ju en tanke lika tråkig som en födelsedagsfest utan tårta. Eller som en prinsesstårta utan marsipanarosen. Jag vill helt enkelt inte denna tristess. Jag vill förgyllningen. Liksom min farmor vill jag den söta marsipanarosen. Jag vill våran kung, våran kronprinsessa och vårat kungliga slott i Stockholm.

Och nu idag så är alltså den dagen inne som min mamma lockade mig med, när jag låg dödssjuk där på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Och jag och mina tvillingar ska resa till mamma i Värmland för att fira bröllopet där. Min republikanske lillebror ska också resa dit med sin flicka och har lovat att vara barnvakt under hela sändningen från bröllopet i Storkyrkan. Vi kommer sitta klistrade framför rutan, mamma och jag, nu när våran kronprinsessa äntligen ska få gifta sig.

Och nu ser det ju dessutom ut som att vi slipper smolket i glädjebägaren dessutom. Jag tänker förstås på den vederstyggliga brudöverlämningen, som det skrivits så mycket om. Där blev jag riktigt bedrövad när jag för några månader sen hörde talas om kungens och Victorias planer. Skulle nu våran kronprinsessa låna ut sig till en sådan kvinnoförnedrande symbolhandling? En sån dålig förebild hon skulle bli för alla andra unga kvinnor som nu planerar att gifta sig! Brudöverlämning - den mest patriarkala riten man kan tänka sig. En myndig man (fadern) lämnar dotterns hand till en annan myndig man (den blivande maken). Kvinnan förs så som ett objekt ur den ene mannens kontroll in under andres. Det är en ritual som förminskar kvinnor, men som vi i Sverige varit relativt förskonade ifrån hitintills.

Och nu som sagt, ser det ut som om vi ska förskonas från detta otyg också idag, när Victoria gifter sig. Kungen, Victoria och Daniel har tänkt om. Och Daniel kommer därmed att få uppleva den där hisnande glädjen som infinner sig när man får vandra altargången fram, hand i hand med den man älskar. Daniel ska inte längre bli bestulen på detta. Han ska få närma sig altaret tillsammans med sin älskade alltmedan orgeln sjunger sin jublande bröllopsmarsch. Och hon, hans brud kommer därmed att agera som en fullt ut myndig och jämlik kvinna. Detta är en klok omprioritering från hovets sida.

Men, men, det är ändå nånting som skaver när jag läser om de nya bröllopsplanerna. Tydligen ska kungen leda Victoria de första stegen in i kyrkan. Och sedan ska Daniel ta vid nånstans mitt på altargången. Det blir en procession med brudparet sida vid sida, men samtidigt inte helt sida vid sida. Det blir en brudöverlämning, men samtidigt inte en brudöverlämning. En tulpanaros. Och det får mig att tänka på de där bortförklaringarna som den där adelsdamen fört fram i tid och otid. Ni vet hon, etikettexperten, Magdalena Ribbing. Hon menar ju att en brudöverlämning i Victorias fall inte kan vara uttryck för en kvinnoförtryckande symbolik. I Victorias fall, handlar det enligt Ribbing, om att statschefen följer tronföljaren fram till altaret. Jag undrar vad min kära farmor hade sagt om den bortförklaringen, om hon hade levat nu?

Och själv undrar jag - fast det kan synas märkligt - om jag själv kommer att leva om 30 år?. Min nya hjärtklaff ska tydligen hålla såpass länge. Och i så fall kommer jag vara 75 år när vi skriver år 2040. Kanske får jag då uppleva glädjen av ännu ett kungabröllop? Victoria är kanske då bliven drottning? Och kanske har vi då en ny kronprins Gustaf? En blivande Gustaf VII, som då stolt kommer följa sin brud fram till altaret*. Vet du Victoria, jag skulle bli väldigt förvånad om det då var du (statschefen) som följde din son (tronföljaren) fram till bruden som vackert fick stå och vänta ensam längst fram inne i kyrkan.

Kvinnor brukar helt enkelt inte behandla män på det objektifierade viset. Och män tillåts i regel inte att gestalta en sådan underordning som det innebär att bli överlämnad från en förälder till en blivande maka. En sådan omvänd ritual - som brudgumsöverlämning skulle innebära - skulle krocka alltför uppenbart mot den patriarkala logik som hela vårt samhälle är uppbyggt kring.

Nej Victoria, jag unnar dina kommande barn fullmyndiga bröllop, där de slipper hålla mamma statschefen i hand, när de gifter sig. Och jag unnar dig och Daniel en vigselceremoni där ni fullt ut delar allt, inklusive bröllopsmarschen, som fullmyndiga och jämlika makar.

Och Victoria, även om jag har klagat litet nu, vill jag ändå tacka dig för all den glädje du gav mig när jag var som allra sjukast där i februari förra året. En så lycklig slump det var för mig, att det var just då som förlovningen mellan dig och Daniel eklaterades och att jag fick se det på TV, där på Sahlgrenska.

Och så vill jag önska dig ett stort lycka till nu på lördag, Victoria. Du är ju ändå våran kronprinsessa. Och så önskar jag dig en fantastisk bröllopsfest förstås - uppe på vårat kungliga slott i Stockholm.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/23934

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

1 400 ord för att såga Magdalena Ribbing! Hon måste ha gjort dig riktigt illa?

Permalänk | Anmäl #3 Ulf, 2010-06-19, 14:06

Nu är det ju Viktoria som insitserar på att de ska använda denna ritual, så Lars invändning faller platt till marken denna gången (uppskattar annars det mesta Lars skriver - trots hans vänstrvy på tillvaron)

Permalänk | Anmäl #4 Rufsen Olsson, 2010-06-19, 17:31

Lågt grepp att försöka skylla din kärlek till monarkin på din arbetarklassbakgrund. Som om det vore belagt att arbetare är mindre intelligenta än medelklassen.

Tycker snarare att det framstår som typisk veckotidningsrojalism, och den är vitt spridd bland tanter i alla samhällsklasser. Det vinner du inga klassmässiga poänger på.

Permalänk | Anmäl #5 Halvbert Erling, 2010-06-19, 21:05

Jag håller med Gårdfelt om att kung är mycket roligare än president.
Det påminner oss dessutom om att samhällsposition är nåt man ärver, även om vissa försöker inbilla sig att det bara gäller kungafamiljen.
Vi inser plötsligt att vi blir lyckligare av att hylla andra än oss själva, oavsett om andra verkligen har gjort sig förtjänta av vår beundran.
Begrepp som jämlikhet, demokrati och frihet förlorar sin klart övervärderade status och begrepp som hyckleri och principlöshet förlorar sin negativa klang, eftersom vi faktiskt mår så bra av det.
Det gäller bara att kunna skratta åt sig själv.
Som Gårdfelt borde göra när han kan svälja kamelen med kungahuset med inte myggan med hur dom går i altargången. Sånt är ju riktigt kul.

Permalänk | Anmäl #6 Olof Lindberg, 2010-06-20, 05:36