Jan Guillou har länge blivit pressetiskt särbehandlad

Vad skulle Jan Guillou vara nöjd med att bli kallad efter sina år som springpojke åt KGB? Han uppger sig vara i chocktillstånd sedan opinionsnämnden friat Expressen för att ha kallat honom ”agent”.
PO Yrsa Stenius är upprörd.
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin är upprörd.

Vad var Guillou då? Misslyckad infiltratör? Medlöpare? I fem år fick han betalt för att springa ärenden åt KGB.
Vad skulle sovjetiska myndigheter kallat en inhemsk journalist som gjort liknande ärenden åt Sverige –  eller kanske till och med USA?

Finns det något bättre ord för Guillous roll än just agent?
Frågan är väl närmast om inte användandet av ordet höjer statusen på den tarvliga syssla Guillou ägnade sig åt.
Nu är han dock kränkt och springer till Allmänhetens pressombudsman.
När nämnden friar hamnar Guillou i chock.

Det är säkert en nyttig erfarenhet för just honom.I Aftonbladet skriver chefredaktören Jan Helin på tidningens kultursida (2 juni) att det görs pressetiskt undantag för Jan Guillou. Helin slutar sin artikel med följande retoriska fråga: ”Någon som längtar efter allas likhet inför lagen...”
En bra fråga.

Den 18 december upplät samma Aftonblad ett uppslag åt samme Guillou att kommentera den då beviljade resningen för Thomas Quick/ Sture Bergwall. Rent allmänt var texten osaklig, vilseledande och fylld med nedsättande och osanna påståenden om flera personer.
Till artikeln publicerades en faktaruta där det påstods att Bergwall dömts för mordbrand och grovt bedrägeri.

Det är lögn.
Det är dessutom en lögn som levt så länge att den är av många betraktas som sanning. Att det är lögn påtalade jag för Jan Guillou redan 2002 när den föddes i ”Häxornas försvarare”. När Guillou i SvD Brännpunkt svaradevidhöll han påståendet och la till att Bergwall också var blottare.  Vilket han heller inte är dömd för.
Pressetiskt är det lättmätt. Det är enkelt att konstatera att Bergwall frikänts för såväl mordbrand som bedrägeri och att han aldrig ens varit åtalad för blottning.
Ändå tillåts lögnen leva vidare.

Till skillnad från de semantiska frågorna om Guillous verksamhet för KGBs mot betalning har det här direkt och pågående påverkan på rättssäkerheten.
Parentetiskt sagt är är inte påståendet om domarna mest vilseledande bland 40-talet faktafel i häxtexten men det är pressetiskt lättmätt, direkt åtalbart och illustrerar därför på ett utmärkt sätt den pressetiska särbehandlingen av Jan Guillou.

Det är bör kanske framhållas att det är lögn alldeles oavsett om Bergwall/Quick begått något mord eller inte.
Mordbrandens färd genom medierna illustrerar väl vad som händer när ingen rättelse avkrävs. När Efterlyst i november 2008 redogjorde för Quicks historia framhölls just mordbranden som huvudbrott när han dömdes till den slutna vård han än i dag åtnjuter.
Även det åtalbart än idag.

Lika parentetiskt kan nämnas att Guillou kryddar texten med omdömen om Bergwall/Quick som ”denne sinnessjuke pajas” och ”En lätt fånig typ”.
Att jämföra med att bli kallad ”agent”.
Helins artikel rubriceras: Rätten att sätta en felaktig rubrik.

Hur motiveras en lögnaktig faktaruta?
Jan Helin har alldeles rätt i att Jan Guillou är särbehandlad i fråga om pressetik. Han har i åratal fått vräka ur sig omdömen likt de ovan citerade utan att vare sig drabbas av kritik eller tvingas till rättelse.

Minnesgoda läsare kanske kan erinra sig hur han efterlyste åtal av en menederska i Da Costa-målet. Eller hur han utan att ha satt sin fot i rättssalen dömde ut bevakningen av Knutby-målet. Monica Antonssons inlägg i Newsmill visar att flera drabbats. Exemplen är många.
Själv försökte jag få igång debatt om och påpeka felen i publiceringen av den 18 december men blev givetvis refuserad.

Liksom Monica Antonsson har jag flera gånger förtalats av Guillou - och nekats försvara mig. Den här texten skickade jag till Aftobbladet den 10 juni. Jag har inte ens fått svar.
Lögnen vårdas.

Varför upprörs ingen enda svensk publicist av det här??
Sin senaste krönika i Aftonbladet (6/6) ägnar Guillou åt angrepp på hovrättspresidenten Fredrik Wersäll som sitter i den opinionsnämnd som friade Expressen. Guillous fastslår att det nu är fritt fram att kalla också Wersäll för KGB-agent.

Är det ett korrekt påstående?
När häxboken publicerades med sin 40 faktafel var Jan Guillou ordförande i Publicistklubben. Trots ordförandens grova etiska övertramp uteblev debatt . Då skrev jag till PKs styrelse och begärde att Guillou skulle uppmanas rätta de många uppenbara felen. Ett givet svar borde vara att just utlysa PK-debatt i frågan.

En kort korrespondens slutade med att styrelsen meddelade att PK försvarade också rätten att ha fel.
Går det att bli mer pressetisk särbehandlad än så i Sverige?
Jag här länge längtat efter den av Helin efterlysta likheten inför lagen i den här frågan...