VM, Zlatan och den svenska modellen

Vi saknar svenska landslaget med Zlatan i VM! Att Sverige inte spelar i fotbolls -VM i Sydafrika är stor synd och verklig skam. Svensk fotboll har en sådan kvalité i dag att vi borde varit där. Det finns en sorg bland fotbollsälskare som begråter ödet att vi inte får spela om medaljerna. Men fotbollen är en sådan makalös idrott att den rinner över alla bräddar och man ändå njuter av ett VM utan Sverige.

Fotbollen, dess form av att vara arenaidrott där alla kan delta i upplevelsen av det koncentrerad spelet nere på arenan gör att vi ( entusiasterna) faller i trance inför vilken person som helst bara han/hon kan lira.

Det är spelet om bollen, 'det gröna fältets schack' som fascinerar oss. Och den som säger sig älska fotboll och inte kunde njuta av Maradonas gudaliknande spel den älskar inte fotboll. Det fullkomligt ogripbara ögonblicken när han gjorde den historiska, legendariska och fullkomligt obetalbara avdribblingen av fem-sex man innan han gjorde drömmålet mot England i VM Mexiko 1986 hör till livets höjdpunkter för en fotbollsälskare. Efter ett sådant mål kan man dö och vila i frid.

När utländska spelare kommer och spelar i svenska fotbollslag njuter vi. Vi har sett brasilianska Marta spela i Umeå i svenska damallsvenskan och som fotbollsälskare har vi njutit av henne spel. Och vi har sett flera utländska spelare som etablerat sig i herr- och damallsvenskorna och som spelat avgörande roller i spelet om mästerskapet. Omvänt har flera svenska spelare gjort stor succé och haft framgångar utomlands och blivit älskade och uppburna.

Zlatan då? Han är ju svensk.

Det har pågått en långt utdragen form av mental integration av Zlatan Ibrahimovic i fotbollslandslaget, eller skall man säga i den 'svenska lagmodellen'. Och detta särskilt bland sportjournalister!

När man skulle ta emot Zlatan Ibrahimovic i det fotbollslandslaget var det inte bara namnet som var spretigt och oregerligt, än mer gällde det denne person, uppvuxen i Rosengård i Malmö. 'En stökig själ från ett ointegrerat inferno.'

Men nu var ju Zlatan svensk? Vad skulle integreras till? Mentaliteten? Zlatan var ju uppvuxen i ”den svenska modellen”. En kille som sett dagens ljus i Malmö och gått i skola i staden och vuxit upp i Rosengård. Vad var det som skulle integreras? Skulle den person som inte var något annat än en svenskfödd fotbollspelare i en svensk stadsdel i Malmö behöva integreras i det svenska landslaget?

Ja det var nog fråga om en sorts integration. I landslaget härskade den gamla ”hederliga” omsorgsmodellen där en för alla och alla för en var mottot som gällde som dagordning. I alla framställningar och intervjuer under alla år i alla våra stora landslag i fotboll, ishockey, handboll curling eller vad det nu var frågan om, damer som herrar, framhävdes alltid att man ”bara jobbade för laget”. Detta hade spridit sig till planen och spelet. Vem som gjorde mål var en bisak. Det var frågan om att laget gick först och alltså inte om glänsande kattguld som sköna klacksparkar och fräcka tunnlar. Bara handfast lagjobbande helt enkelt.

I min sejour som pojkfotbollstränare pågick ständigt diskussionen om att ” den bäste skall spela” som alternativ till ”alla skall få spela”. Skulle man ”toppa” laget? Som tränare och dessutom förälder genomled man ständiga kval i frågan om vad som skulle gälla. Vissa föräldrar pressade på. Och barnen tyckte det var roligast att vinna. Det tycker vi alla.

Och spelet gick ju ut på det. Man spelar inte poker för att det är så himla kul att förlora. Förlusten är inget självändamål och äger ingen härdande nytta även om motsatsen ibland hävdas. Inte ens inom fotbollen finns det lyskraft i förlusten. Men samtidigt är fotbollen en lek och när fotbollsspelarna fortfarande är barn och utvecklas kan det vara förödande att tvinga på dem elitsatsningar. Här fanns också i botten en grundläggande attityd om laget som det främsta och viktigaste att värna om, inte den individuella framgången eller lyskraften. Och att det viktigaste är att ha roligt, inte att vinna. Man skulle ha lagets bästa framför ögonen.

Jag hävdar att här finns en ständig motsättning för fotbollsälskare och dessutom en fet dubbelmoral inbakad speciellt i fotbollen hos ungdomar. I andra kulturer kan man få lära sig att ”vinna eller försvinna” gäller. Men i ”den svenska modellen” gällde ” vi ska ha roligt och ingen är förmer än någon annan”.

Vad var det då frågan om när det gällde Zlatan? När han dyker upp i landslaget efter att ha spelat gudabenådad fotboll i Malmö inträffar ett problem särskilt mellan journalister och Zlatan ,men också mellan medspelare och den nytillkomne. Och det gäller vilken attityd man ska visa. Vad som egentligen är tillåtet att visa. Här finns stränga men oskrivna regler.

Praktiken är annorlunda. I omklädningsrummet pågår mentala mördarorgier i utgjutelser om vad man skall göra med motståndarna för att få dem på fall. Men officiellt i den svenska modellen är det ”viktigast att delta”. Och att det finns ”hedersamma förluster”. Det måste man också deklarera. ”Vi gjorde vad vi kunde”

Journalisterna ojade sig ofta över att Zlatan var ett enda stort ego på plan. När han missade en öppen målchans tycktes det vara så att han skyllde på medspelarna och att felet var en dålig passning från dessa. Var det en ny mentalitet han presenterade i landslaget? Att ha inte ropade ”Bra jobbat” och ”Kom igen”, uppmuntrande och överslätande utan istället gjorde en irriterad gest och tummen ned åt medspelaren att 'för fan slå en bättre passning nästa gång'? Var det en ny kultur? Åtminstone att den redovisades öppet för första gången.

Ja det var nog frågan om en sorts integration när det gäller den svenskfödde Zlatans installation i landslaget. En integration av en fotbollsspelare från förorten som nu med sina fantastiska färdigheter som fotbollsspelare skulle integreras i fotbollslandslaget.

I fotbollslandslaget fanns cementerade föreställningar om 'tränaren och pojkarna' som härstammar ända tillbaka till "Åbys pojkar". Och hur man framträdde på presskonferenser. Om vilka atttyder som var godkända och skulle redovisas för pressen.

Och i landslagets spel ute på plan var det genom alla år den ständiga målproblematiken som aktualiserades, att Sverige inte kunde göra mål, den eviga måltorkan. Att vi var så dåliga framför motståndarmålet, att vi inte hade haft några riktiga forwards sedan 1958 års VM-lag menade till och med en del gamla sura fotbollsorakel. Det var helt enkelt för mycket försvar och för lite anfall. För mycket tänk och för lite blänk. Ralf Edströmhypningar fanns ju här och var men mentala bitar av lagmoral som går ända tillbaks till Orvar Bergmarks betongförsvarsbefästningar av Bofors kanonernas stålhårda snitt kunde fortfarande hittas. Man skulle ”vårda bollen” och ”backa hemåt”. Inga riskfyllda projekt på motståndarplan och definitivt inte på egen planhalva. Safety and security har gällt i alla år.

Men nu skulle Zlatan in. Detta nya scenario hade föregåtts lite av den något lynnige men mycket bollbegåvade men ganska ojämne Anders Limpar vars far kommit från Ungern. Limpars dribblingar och raider i Arsenal är fortfarande en njutning att se på om man har filmklipp. Men annars fanns ingen att vila de fobollstokiga ögonblinken på. I så fall fick man gå ända tillbaka till den gamle salige Nacka Skoglund, såvitt ett tränaröga kunde skåda.

Och då dyker Zlatan upp. Nu hade vi visserligen redan haft Henry Larsson men han talade en urskånska som räddade honom på något sätt. Desutom hävdade han sig ständigt som lagspelaren. Och det gav honom evig befrielse. Zlatans skånska var en ointegrerad Rosengårdsskånska som visserligen talades av en svensk men som inte var integrerad och hans attityd var en helt annan...

Varför och vad skulle då Zlatan integreras ifrån/till? Jo det var frågan om mentaliteten. Inte etniciteten. Det var fråga om att pressa in prinsens fot i en färdigsprungen fotbollssko.

Svenska lagsporter har ofta tillskrivits en alldeles egen och "svensk" lagmoral uppbyggd enligt en tankestruktur hämtad från folkhemmets värderingar. Ja, att vårt land har framställts som en enda stor, homogen fikahörna!

Man växer upp i folkhemmet och man är inte förmer än andra. Man spelar för laget. En för alla alla för en. Vid laguttagningar till fotbollslandslaget, och även andra landslag, ställer man sig ödmjukt under kollektivets fana. Man far inte ut i egotrippade utgjutelser om andras inkrökta hjärnor eller efterblivna egenskaper. Även om man inte blir uttagen till matchelvan så böjer man sig under faktum - och konstaterar att det är tränaren som tar ut laget och att man inordnar sig under hans beslut - och att man bara är så väldigt glad inför det faktum att man överhuvudtaget kommit med i truppen - och gärna bär vattenflaskor in till döddagar även om man inte får spela en endaste gång. Man rabblar helt enkelt alla dessa vedertagna svenska-lagmodellen- fraser som en sorts välgörande och trygghetsskapande folkhemsmantran.

När man då ska ta emot en herr Zlatan Ibrahimovic i landslaget har journalister i pressen utgjutit sig om Zlatans oförmåga att säga "de rätta sakerna", att säga att han spelar för laget, att det först och främst är lagkamraterna han tänker på dagligen och stundligen, och när han går och lägger sig på kvällarna. Att han ödmjukt iklär sig landslagsdressen och spelar för landet och folket. I stället har denne fotbollsvirtuos hävdat att han skulle bli bäst i världen, att medspelarna ibland slår taskiga passningar, att han inte pratar om sitt privatliv om han inte har lust.

Han ställde inledningsvis helt enkelt inte upp på presskonferenser för att flina menlöst i likhet med ramlösaflaskorna på presskonferensbordet, utan spjuverflinade och hade osorterat spretiga åsikter framstötta med stackatoartad korthuggenhet och en viss oförskämd touche. Han var helt enket inte lojal. Men han var enligt passet svensk.

Då blir det besvärligt. Då går det larm i spelargångarna och mediadiket och journalistpennorna skriver för brinnande livet. När nu hela fotbollsvärlden tog till sig Zlatan ända in i det mest fotbollstokiga som tänkas kan, den italienska klubbfotbollspubliken där Zlatan till exempel avgjort ligafinaler, så faller också de svenska sportjournalisterna slutligen till föga. Och när Zlatan avgjorde en inledningsmatch mot Italien i EM 2004 med ett "drömmål" var det helt enkelt bara dags. Det vände efter detta oförlikneliga klackmål.

Efter många pressturer blev Zlatan nu älskad. Han hade mognat sa man. Zlatan var accepterad. Krönikörerna tog Zlatan till sitt hjärta. Han var ingen skitstövel längre. Hans ego hade fått träda tillbaks för en mera ansvarstagande Zlatan. Att svensken Zlatan nu inordnat sig i den svenska modellen. Att han integrerats i den traditionella svenska fotbollskulturen och lagmoralen. Att han numera tog skeden i vacker hand och agerade i samklang med rådande lagkonsensus. Han hade blivit en fullvärdig lagmedlem menade krönikörerna. Han var möjlig att intervjua.

Den svenska pressen hade haft stora problem med hans attityd. Nu fungerade det och de fick något så när hyfsade om inte direkt artiga svar tycktes de mena. Att han svarade utförligt och seriöst på pressen frågor.

Men var det inte istället så att de svenska sportjournalisterna äntligen förmått acceptera att Zlatan var ett ämne till att bli en av världens bäste fotbollsspelare? Att hans ego är en del av hans personlighet, att äregirigheten är en nödvändig motor för att lyckas i den artistiska sport som fotbollen är?

Man minns hur många journalister i media, radio som TV ojade sig över Zlatans egoistiska dribblingar. Man kunde särskilt höra Ralf Edström i radion sända ut många giftpilar i Zlatans riktning när denne försökte sig på att dribbla.

Men det finns fler historiska svenska exempel på egocentriska individualister som spelade av Guds nåde att jämföra med. Som den legendariska Nacka Skoglunds med sitt virtuosa spel, en spelare som inte alltid ägde den lojale och mest underordnade lagmedlemmens präktiga stämpel. Han verkade ibland direkt slö och ointresserad på plan där han lunkade lite lojt och såg sig omkring och hans tröja var då i regel snustorr men när han väl blixtrade till kunde han avgöra en hel match på två minuter. Och Zlatan visade sig ha samma förmåga med till exempel den där målklacken mot Italien. Fotbollskunnandet hos Zlatan fick även de mest kritiska journalister att falla till föga.

Men skitstöveln Zlatan då? Man minns när Zlatan snodde straffen framför en häpen Kim Källström och slog in den? Att det var egotrippat och egoistiskt och till och med jätteskitstövligt och asegoistiskt! Men jag gjorde ju mål! Hävdade Zlatan. Och att förlåtelsen, ursäkten ligger i att han lyckats med det mesta han företar sig på fotbollsplanen. Och att där också finns en sens moral - att man måste våga.

Man kan jämföra med en annan svensk världsstjärna hockeyspelande Foppa. En surmulen bråkstake i elitserien tyckte många när han härjade där till en början. Riktigt ful och balkslug och i vissa lägen direkt vårdslös och farlig i sitt spel menade en del skribenter. En vansinnigt dålig förlorare menade en del. Men sedan kom erkännandet genom landslagsspelet med hans framgångar där som ingen sportälskare har kunnat undvika.

Att "den svenska modellen" är ett bräckligt och stundtals otillräckligt kit för lagbygge i sportsammanhang kan väl konstateras då man ibland måste kräva lite virtuositet utöver kollektivets sega men väl beräknande och trygga långbollar på Bengt. Lite galenskap utöver harvandet i lagmoralens gråsvettiga vadmalskläder måste alltid till.

Helt enkelt lite våghalsighet krönt med en gnutta egotrippad essens för att uppnå den världsstorhet som vi sett en Maradona briljera med, som till och med spelade med Guds hjälp ibland. Eller en Tyson som helt frankt bet örat av sin motståndare. Att så är det ute i stora världen. Folk biter tasken av varandra ibland. Det får vi ta.

Att sportjournalisterna nu, när det lärt sig hantera Zlatan, tillskriver honom en större ödmjukhet, men att de inte förstått att det egentligen är de själva som vant sig och integrerats vid tanken på att något nytt kommit landslagsfotbollen till del. Och att de förmått sig att acceptera denne egotrippade påfågel. Att detta skett med hans kvalitativa, sportsliga insatser som hävstång är ju bara helt följdriktigt.

Att vi inte är i VM kan man begråta nätterna igenom. Men att vi äger ett ungdomslandslag som är på gång och att det väntar många talanger i omklädningsrummen som inget annat önskar än att spela i landslaget skall vi tacksamt glädjas åt.

Svensk klubbfotboll har fått många impulser utifrån, liksom italiensk, fransk, engelsk och tysk fotboll har. Likaväl som de svenska proffsen förstärker klubbar utomlands så är det en styrka att få in impulser utifrån i våra klubbar och på sikt i vårt landslag. Se bara hur bra kanadensisk ishockey har mått bra av bland annat svensk talangimport.

Och fotbollen är en gudagåva till oss fotbollsälskare. Maradona spelade ibland med Guds hjälp och det kom han långt med liksom den andra storstjärnan genom tiderna Pele gjorde i fotbolls-VM 1958. Jag såg honom själv aktion. En oförglömlig upplevelse! Och det tyska laget i Sydafrika VM är en fröjd att uppleva.

Benny Holmberg

Benny Holmberg (48 artiklar)

Anmäl