Stoppa mobbningen i arbetslivet

Men Zaremba har inte nöjt sig med att bara intervjua offren. Han har också kontaktat berörda arbetsgivare, fackliga organisationer och statliga myndigheter och bett om deras reaktion. Tyvärr är deras reaktioner oftast undvikande och menlösa. En del personer verkar ljuga honom rakt upp i ansiktet. Zarembas grundläggande observationer är säkert inte nya men de tål att upprepas gång på gång:

• Mobbning kan drabba vem som helst - från lågutbildade invandrare till högavlönade svenskfödda - på alla typer av arbetsplatser, statliga, kommunala och privata.

• De av facket utsedda skyddsombuden som har till uppgift att verka för en tillfredsställande arbetsmiljö ingriper inte mot mobbningen och går ibland arbetsgivarens ärenden.

• Arbetsmiljöverket som har till uppgift att utöva tillsyn över arbetsmiljölagen saknar tillfredsställande statistik över mobbningen och har aldrig åtalsprövat ett mobbningsärende.

• Företag och offentliga förvaltningar har i del fall blivit tvingade att köpa ut mobbningsoffren med avsevärda belopp men detta utan några konsekvenser för mobbarna och oftast till priset av offrens tystnadsplikt.

Zaremba har satt fingret på ett stort problem på arbetsmarknaden. Det finns ett stort mörkertal i statistiken men antalet personer som utsätts för mobbning uppskattas till 5 - 10 % av alla anställda. Det gör flera hundratusen personer. Av dessa slås tiotusentals personer ut ur arbetslivet varje år. I värsta fall slutar mobbning med självmord. Antalet självmord pga. mobbning uppskattas till ett par hundra om året, vilket är mångdubbelt fler än antalet dödsfall till följd av olyckor på arbetsplatsen. Man behöver inte vara ekonom för att räkna ut vilka oerhörda företagsekonomiska och samhällekonomiska kostnader som mobbningen förorsakar. Det personliga lidandet kan inte mätas.

En slutsats som nog många drar av artikelserien är att det är dags för Sverige att skärpa den del av arbetsmiljölagstiftningen som berör mobbning (kränkande särbehandling i arbetslivet) och se över myndigheternas tillämpning av lagstiftningen. Zaremba själv drar intressanta paralleller med andra EU-länder som t ex Frankrike där mobbningen ses som en kränkning av den personliga integriteten och kriminaliserades 2002. Skyndsamma åtgärder är nu av nöden.

I samband med en valdebatt nere i Bryssel - den första i sitt slag i den svenska valrörelsen - hänvisade jag till Zarembas artikelserie och passade på att ställa en rundfråga till de närvarande EU-parlamentarikerna från samtliga sju riksdagspartier. Hur ser ni på nuvarande svensk lagstiftning angående mobbning? Behöver den ändras och skärpas? Eller är det tillämpningen av lagstiftningen som det är fel på?

De flesta av parlamentarikerna hade uppmärksammat Zarembas artikelserie eller hade för avsikt att läsa den. De var också rörande eniga on att mobbning är ett stort mänskligt och samhällsekonomiskt problem som måste åtgärdas. Däremot var de ganska osäkra på orsakerna till den och obestämda på vad som konkret borde göras trots att del partier har uppmärksammat mobbningen under årens lopp i riksdagsmotioner. Inte heller verkade de väl bevandrade i lagstiftningsfrågan.

EU-parlamentarikerna förutsätts följa en lång rad frågor i politiken och behöver inte nödvändigtvis vara experter på mobbning på svensk arbetsmarknad. Kanske kommer debatten att få det goda med sig att riksdagspartierna kommer att titta närmare på problemet och lyfta fram det i valrörelsen. De flesta personer röstar nog på det parti som bäst representerar dem i mer än en fråga. Men jag skulle nog inte tveka att rösta på det parti som lyfte fram mobbningen i sitt valmanifest och kunde visa på ett konkret handlingsprogram för att komma åt problemet. Eller är det meningen att alla mobbade skall förena sig och bilda ett nytt parti?

Förslag

En hastig genomgång av arbetsmiljölagstiftningen och arbetsmiljöverket visar att en hel del kan och måste göras, både på kort och lång sikt.

För det första tycker jag att riksrevisionen snarast möjligt bör starta en systemorienterad effektivitetsgranskning av mobbningen. En sådan granskning har tyvärr inte skett trots att arbetsmiljöverket bildades 2001 efter en ombildning av arbetarskyddsstyrelsen. Den ombildningen borde i sig ha varit ett skäl för en granskning. Den oberoende statliga revisionen - tidigare riksrevisionsverket - har inte bara till uppgift att upptäcka och förebygga oegentligheter i förvaltningen men spelar också  en viktig roll för reformarbetet i den offentliga sektorn.

Det är möjligt att mobbningen har hamnat mellan stolarna och arbetsmiljöverket inte är rätt myndighet för att hantera frågan men det får revisionen visa. Faktum är att verket saknar en särskild avdelning för psykosocial miljö och mobbning. Dess kungörelse eller föreskrift om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet härrör från 1993 och har tydligen inte uppdaterats sedan dess. Antalet inspektörer har minskat systematiskt på senare år och ligger betydligt under den internationella normen (1 inspektör per 10 000 personer in den arbetsföra befolkningen).

Ett titt på arbetsmiljöverkets hemsida är avslöjande. Där finns bl a en lång lista på frågor och svar men jag hittade inget om mobbning. Det enda kopplingen till mobbning verkar vara en enstaka fråga under "ansvar". Statistiken är som redan nämnts bristfällig men inte ens de uppgifter som trots allt finns publiceras på hemsidan. Det är viktigt att detta snarast åtgärdas. Som bekant är det bara det som mäts som vi uppmärksammar och förbättrar.

Att döma av Zarembas artikelserie kan det inte uteslutas att arbetsmiljöverkets ledning har gjort sig skylding till tjänstefel genom att inte åtgärda brister i interna rapporteringsrutiner. Man frågar sig om arbetsmiljöverket är ett annat exempel på en myndighet där regeringen bör byta ut ledningen eftersom den misslyckats med eller saboterat givna uppdrag? Förra exemplet var som bekant SIDA. Då gällde det korruption i biståndsländer. Nu gäller det vår egen arbetsmarknad och hundratusentals personers väl och ve.

När vi är inne på ämnet revision, kan vi också nämna den interna revisionen i myndigheter och i företag. Denna har bl a ett ansvar att granska att de organisationer som de verkar i följer gällande lagstiftning, inkl arbetsmiljölagstiftning, och att ledningen hushållar med budgetar. Att köpa ut drabbade mobbningsoffer blir dyrt i längden. När det gäller de statliga internrevisorerna är det väl närmast ekonomistyrningsverket som bör initiera en samlad revision på det här området.

Regeringen - vilken det nu blir efter valet - bör initiera en statlig offentlig utredning om mobbningen och arbetsmiljölagstiftningen. En anledning till varför åtal aldrig väckts mot företag och enskilda som gjort sig skyldiga till mobbning är uppenbarligen att nuvarande lagstiftning knappast tillåter det. Det verkar inte finnas någon straffsanktionerad bestämmelse mot mobbning. Även om den skulle finnas går det inte att ställa någon till svars eftersom nuvarande lag kräver att ett tillbud eller skada skall ha inträffat.

Hur visar man skada i fall av mobbning som definitionsmässigt är en upprepad och långvarig kränkning av den enskilde individen? Där måste man ge arbetsmiljöverkets ställföreträdande generaldirektör rätt. I en artikel i LO-tidningen (7.6) uttalar han att det "måste finnas en konstaterad skada som har samband med det förmodade brottet vilket är svårt i de här fallen".

Det är uppenbarligt att synen på den här typen av arbetsmiljöbrott måste förändras i Sverige. Det gäller att förebygga och förhindra mobbning och inte vänta tills den drabbade personen har drabbats av ohälsa med tragiska konsekvenser. För detta måste skyddsombudens roll och utbildning ses över. Enligt uppgift i en EU - utvärdering av det svenska skyddsinspektionssystemet skulle närmare 30 % av alla skyddsombud sakna utbildning. Det måste också gå att ställa företag och personer till ansvar för mobbning på ett tidigt stadium.

I avvaktan på en skärpt arbetsmiljölagstiftning kan man ju använda sig av annan lagstiftning mot mobbarna. Företagsledaren på det verkstadsföretag som tvingade sina anställda att arbeta gratis på sin gård borde få ett besök av skatterevisionen och eventuellt dömas för skattebrott och anlitande av svart arbetskraft. De chefspersoner på kommunala förvaltningar som förorsakat ekonomiska förluster för sin arbetsgivare genom sitt klandervärda beteende bör kunna åtalas för tjänstefel eller t o m trolöshet mot huvudman.

Mose Apelblat

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/23791

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags
Diamonds By The Yard Diamonds By The Yard
Tiffany Diamonds By The Yard Tiffany Diamonds By The Yard
tiffany replica tiffany replica

Permalänk | Anmäl #1 k247br, 2010-07-27, 07:43

Hej Mose Apelblat
En suverän artikel med förslag som våra politiker borde ta till sig även om de bara är intresserade av statens budget.
Det du beskiver är helt riktigt .För oss som är drabbade är det en lisa att veta att det finns personer som förstår vad dessa övergrepp handlar om och vilka konserkvenser de får för oss,våra familjer och för statens budget.
Det får även konserkvenser för
den organisation från vilken man blir utmobbad.

Enligt den efterenhet vi inom mobbningsorganisationerna har är det de mest kunniga och egagerade medarbetarna som mobbas ut .Troligtvis efterom de som mobbar ser oss som konkurrenter eller är rädda att deras egen
okunskap skall visas då vi uppvisar bättre resultat

Man kan i många fall se att mobbningen upprepas och när ett offer tvingat ut hittar man genast ett nytt .De som utför mobbningen är farliga både för dem som mobbas ut och för organisationens ekonomi och även för statens då försäkringskassa får över ansvaret för sörsörjningen.

Det som är det värsta i dessa mobbningfall är att
försäkringskassans tjänstemän genast tar parti för förövaren och hjälper till med utsagningen ur arbetslivet eller får de drabbade att ta sitt liv.

Om man trots skammen som ofta följer på dessa
ofattbara övergrepp tar mod till sig och berättar om det man utsatts för och anmäler till FK för att söka arbetsskadelivränta blir man utsatt för följdskador som gör besvären kroniska.Handläggarna tar genast förövarnas parti och sätter igån en utredning i vilken den drabbade får genomgå ytterligar övergrepp och förnedringar.De påstår att mobbningen aldrig har hänt och har den det så är skadorna inte uppkomma på grund av de övergreppen. Det är i stället något fel
på den drabbade eller så är det något annat som orakat sjukdomen.

De konsulterar också en psykiatriker som inte tagit till sig den nya forskningen på området och låter denne
förvärra de drabbades symtom genom orättvisa och ogrundade påstående i form av standadutredningar som gjorts utifrån de uppgifter som kassans personal presenterar.

Har man varit utsatt för psykiska övergrepp och fått symtom som PTSD är man mycket känslig för negativa projiseringar och detta vet naturligtvis
den utredande psykiatikern med trots detta tvingas de drabbade läsa om att de inte är skadade av det de utsätts för.
Detta i kombination med att handläggaren manipulerar med bevishandlingar och
letar med lupp efter meningar och ord som de kan vända mot den skade för att kränka och försöka förmindska de sjukas berättelse gör att offrens tillit till
systemet elimineras och undvikandesymtomen och de andra skadorna förvärras.Handläggaren blir den nya förövaren som man också tvingas träffa i domstolarna.
Att man inte ens kan lita på dem som vi betalar för att vi skall få hjälp när vi drabbas är det största sveket.

I stället för att lyssna på vittnen och koncetrera sig på de handlingar som lämnas in som bevisar övergreppen ignorerar man dem och plockar i stället fram försäkringsläkarens standaruttalanden och hänvisar till juridiska termer och påstår att "detta är inte en medicinsk fråga utan en processjuridisk.
Man drar sig inte en för att ljuga för att de drabbade inte skall få sin skada godkänd.

För den skadade är frågan i högsta grad medicinsk då hela livet är ruinerat då man ådragit sig grava
symtom som beskrivs i diagnosen PTSD

Att försäkringskassas handläggare är så okunniga eller om man får säga illvilliga och att man år efter år får fortsätta att förvärra övergreppen på dessa bastialiska sätt är ofattbart då många bara skulle behövt få ett erkännande för att kunna gå vidare .Därefter rehabiliteras och kanske kunna komma igen ut i arbete igen.

Nu tvingas de i stället genomlida 10-15 åriga häxprocesser där de med jämna mellanrum måste minnas förövarnas övergrepp vilket gör att man ruineras ekonomiskt,socialt och medicinskt.

Att det försäkringskassan gör sanktioneras av staten
är svårt att förså i synnerhet om man driver en sk. arbetsslinje.

Dina förslag är utmärkta och vi hoppas nu att alla drabbade får upprättelse och kan glömma förövarna även om man får leva med symtomen så kan de lindras med ett erkännande av staten som genom detta också kan slippa få fler självmord på sitt samvete

Permalänk | Anmäl #2 Maj-Britt HAGMAN, 2011-02-19, 11:43

Tack så mycket, Maj-Britt! Uppskattar verkligen Din kommentar. Vad Du skriver kan tjäna som input till en granskning av försäkringskassans roll i systemet. Skall göra vad jag kan för att påminna riksrevisionen om deras utlovade granskning.

Permalänk | Anmäl #3 Mose Apelblat, 2011-02-20, 20:36

Tack Mose Apelblat
Bra om du kan få riksrevisionen att granska
försäkringskassans häxprocesser på dem som försöker få del av sin rättmätiga arbetsskadeförsäkring.

Permalänk | Anmäl #4 Maj-Britt HAGMAN, 2011-03-02, 21:29