Polisen kan stoppa bränderna

Polisen huvuduppgift är enligt polislagen att "främja rättvisa och trygghet". För att lyckas med det måste polisen "upprätthålla ordning och säkerhet samt i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp". När Rinkeby och andra områden brinner är det redan drabbade människor som är förlorarna. Att tillförsäkra dessa skydd, hjälp och trygghet bör vara en prioriterad uppgift för polisen. På kort sikt borde polisen se till att de som vållar dessa bränder blir lagförda och ställda inför domstol. På längre sikt måste polisen omorganiseras så att vi också i vårt land får en lokalt placerad polis som arbetar nära människorna med att beivra och utreda brott, men även brottsförebygger.

Sociala klyftor och bristande integration är det naturligtvis angeläget att samhället bekämpar. Men det får inte befria polisen från sitt ansvar att stoppa bränderna.

Tyvärr när det nu brinner igen i Rinkeby. Bilar, bank och skola i lågor. Poliser och brandmän attackeras med stenar och brandprojektiler. Det vi kan förvänta är troligen att ingen kommer att lagföras för de allvarliga brott det här är fråga om; det vill säga grov mordbrand, grov skadegörelse och försök till grov misshandel. Brott som kan ge mångåriga fängelsestraff. Men allt talar tyvärr för att polisen inte heller denna gång har fullgjort det spaningsarbete och de kvalificerade gripanden som krävs för att få dem lagförda.

Därför lär sig inte heller dessa gärningsmän att det finns en kostnadssida om man väljer att begå mycket allvarliga brott. Istället hetsar de varandra och blir allt djärvare. Under 2009 brändes 950 bilar bara i Göteborg, Malmö, Stockholm och Uppsala. Ett stort antal andra bränder anlades också, till exempel i containrar, skolor och fritidsgårdar. Skadorna och olägenheterna för enskilda och samhället var mycket stora. Normalt förekom även då att när polis och brandkår kom till platsen möttes de av stenkastande ungdomar. Bilar tändes på för att få poliser till platsen som måltavlor för stenkastarna.

Det gemensamma för dessa händelser har varit att polisen nästan alltid misslyckas att få gärningsmännen lagförda. Ytterst, ytterst få har blivit dömda. Därför har de unga brottslingarna blivit hjältar i sina gäng, istället för att bli dömda till kännbara straff. De ser sig som vinnare i ett dataspel - mot polisen och mot samhället.

Ett skäl till att polisen inte lyckas lagföra dessa ungdomar är att man saknar inövade effektiva arbetsmetoder. Kraven på polisen på det här området måste bli tydligare. Kvaliteten måste höjas!

Polisen har också problem av andra skäl med att förebygga brott och ingripa effektivt när brott begås. Vi har ingen lokal polis. Också det är försvårande för att få stopp på bränderna. Särskilt ungdomsbrottsligheten kräver poliser som är närvarande lokalt. Där poliserna blir en uppskattad trygghetsfaktor. Där poliserna får kunskap om vad som är på gång i ungdomsgängen. Människor tipsar hellre en polis som de har förtroende för. För de boende (inklusive majoriteten ungdomar) i Rinkeby, Rosengård och andra lokalsamhällen vill inte se sitt område likna en krigsskådeplats!

Idag finns inte poliserna lokalt där medborgarna vill se dem. De finns istället mera centralt där de har sämre möjlighet att skapa kontakt och bygga upp förtroende hos människorna lokalt. När de gör sina reaktiva utryckningar till lokalsamhällena kommer de som främlingar. Deras placering i organisationen är ofta ett stort polishus fyllt med personal. I till exempel Stockholms län finns åtta sådana polishus, i Skåne fem och så vidare i de övriga 19 polismyndigheterna. På en nivå i polisorganisationen som det aldrig har funnits behov av - om vi istället hade satsat helhjärtat på en lokal polis när närpolisreformen genomfördes på 1990-talet.

Det räcker om den nationella polis vi har finns på tre nivåer, istället för de fyra vi har idag: 1) den centrala nivån = Rikspolisstyrelsen, 2) den regionala nivån = länspolismästarna, 3) mellannivån = med mycket personal, många chefer och stora polishus och 4) den lokala idag helt otillräckliga nivån ute bland människorna i kommunerna. Den lokala polis vi har idag är en spillra av det som skulle behövas. Flertalet poliser finns på den felaktigt placerade polishusnivån.

Annorlunda uttryckt behöver vi den organisation som riksdagens revisorer föreslog i sin rapport Polisen i samhällets tjänst (1992/93:1). Revisorerna föreslog att primärkommunerna borde utgöra självständiga polisområden inom ramen för respektive länsmyndighet, naturligtvis med storstadskommunerna indelade i lokala distrikt, typ Tensta/Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö.

Revisorernas förslag avvisades av politikerna när närpolisreformen genomfördes. Istället fick vi nivån med de välfyllda polishusen med polisområden som skulle erinra om de tidigare 117 polismyndigheterna. En nivå som aldrig borde ha tillskapats. De tre nivåer jag beskriver här hade bättre svarat mot polisens uppdrag.

Tyvärr kan vi idag se resultatet av att vi saknar en lokal polis. Det brinner på olika platser lokalt ute i landet och samhället står till synes maktlöst. Idag krävs därför en ny polisreform där målet är att skapa en lokal polis ute i kommunerna. En polis som är närvarande bland människorna lokalt. En polis som interagerar förtroendeskapande med människorna - särskilt med ungdomarna. En polis som också samarbetar med kommunen, föreningsliv och företag i lokalsamhället så länge det främjar polisens kärnuppgifter, nämligen att beivra brott, arbeta brottsförebyggande och inte minst att skydda och hjälpa brottsdrabbade.

Eric Rönnegård (16 artiklar)

Anmäl