Turkiets premiärminister Erdogan borde ha varit mer försiktig i sin Israel-kritik

När man hör den israeliska premiärministern och försvarsministern på tv och läser tidningsreportage om hur vanliga israeler ser på de senaste händelserna undrar man med rätta om de lever i samma värld som vi andra. Diskrepansen mellan hur europeiska och israeliska medier rapporterat om angreppen är nästintill schizofrent stor. En sak som den senaste krisen kring Israel ännu en gång tydliggjort är att Israel lever i en alternativ verklighet (se även Göran Rosenbergs ledare om detta ämne i DN 4 juni). Att israeler som haft krig med alla sina grannländer och under de senaste decennierna dagligen levt med hot av terrorangrepp i sina städer har ett annat perspektiv än svenskar som saknar sådana erfarenheter är självklart. Om detta perspektiv rättfärdigar att bokstavligen mura in sig i en alternativ värld är en annan fråga. Hur kan en sådan alternativ syn på världen och aktuella händelser uppstå och upprätthållas?

För mig som svensk turk som växte upp i 80- och 90-talens Turkiet när PKK var mest aktiv och när den beväpnade konflikten mellan PKK och den turkiska armén var som värst känns Israels agerande och reaktioner tyvärr alltför bekant. Även i Turkiet kan politikers, mediers och folkets bild av historien och aktuella händelser skilja sig markant från omvärldens. Så mycket så att man kan prata om personer och nationer som "vänner till turkar" eller "fiender till turkar". Det finns även ett talesätt som kodifierar denna syn: "En turk har ingen annan vän än en turk." Israel har självklart en annan historia än Turkiets och en mycket speciell sådan. Ändå finns det slående likheter i hur dessa två nationer periodvis har lyckats förvandla sitt smärtsamma historiska arv till politisk massparanoia. Även Turkiet liksom Israel var under senare hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet en fristad för miljontals religiösa flyktingar. En betydande del dagens turkar är ättlingar till muslimska flyktingar från Balkan och Kaukasus. Osmanska rikets kollaps med alla tragedier som hörde till och dess slutliga uppstyckning mellan olika stormakter vid Sèvresavtalet efter första världskriget har satt djupa spår hos grundarna och medborgarna till den nya turkiska republiken. Man kände att man inte hade några vänner internationellt och att man var omgiven av fientligt sinnade grannar. Man trodde även att stormakterna hade allierat sig med och fått stöd av olika minoritetsgrupper inom riket, vilket gjorde att en del muslimer kände att de inte längre kunde lita på sina icke-muslimska grannar i kvarteret. På så sätt föddes den turkiska republiken med ett stort mått av individuell och samhällelig misstänksamhet mot omvärlden och med en känsla av isolation som senare urartade till massparanoia. Denna paranoia kallas för "Sèvressyndromet" i Turkiet och är fortfarande ett levande tankesätt hos många turkar.

Det finns förstås även mycket stora skillnader mellan Turkiet och Israel. Jag inser att många i Sverige skulle ha stora svårigheter med att sympatisera med Turkiets historia och grundande jämfört med sympatierna för Israel. Länderna och deras olika trauman kan förstås inte jämställas. Jag anser också att israeler har haft betydligt starkare grunder för att vara misstänksamma mot omvärlden än turkar. Det är därför inte min mening att undervärdera förintelsen eller avfärda israelers oro som paranoia. Det verkar dock finnas anledning, inte minst som de senaste händelserna visat, att tro att väl grundad oro har delvis urartats till massparanoia även i Israel. Denna paranoia som utlösts av djupt trauma och denna känsla av isolation är påfallande inslag i såväl Israel som Turkiet för utomstående observatörer. När dessa förhållanden dessutom förstärks av djupa samhälleliga kriser som mynnar ut i beväpnade konflikter kan de lätt upplevas som en bekräftelse av de värsta farhågorna. I sådana konflikter som gränser till inbördeskrig lever folk med rädsla och sorg varenda dag och det finns gott om opportunistiska politiker som förknippar denna aktuella rädsla och sorg med historien för att sickligt omvandla dem till politiskt kapital för sig själva. I sådana samhällen som präglas av daglig rädsla över att historien kommer att upprepa sig känner man sig ironiskt nog desto tryggare ju mer man enas kring en homogen syn på verkligheten och mot en gemensam fiende även om "fienden" i vissa fall kan vara nästan hela världen. Ju mer man söker lösningen till samhällets kris i beväpnade svar och i militärt våld desto mer blir politikerna beroende av armén. Vid beväpnade konflikter som pågår under många år eller t.o.m. ett par decennier uppstår så småningom ett slags sjuk symbios mellan regering och militärer vilket gör att arméns logik sprider sig i politiken som ett virus. En vacker dag märker man att alla partier inom det någorlunda demokratiska politiska systemet är helt eniga om att lösningen till samhällets kris innebär ett stort mått av militärt våld och att nästan ingen politiker längre tror på politik som ett våldlöst instrument, som ett svar på samhällets problem.

Ironiskt nog har de senaste händelserna ställt Israel och Turkiet med liknande patologier i sina politiska system mot varandra. Till skillnad från Israel har Turkiet faktiskt tagit sig ur våldets onda cirkel och utvecklat en alternativ inrikes- och utrikespolitik som inte bygger på paranoia lika mycket som tidigare. Det är en del av denna alternativa utrikespolitik, där Turkiet vill spela en mer aktiv och delvis annorlunda roll i Mellanöstern, som nu ännu en gång skapat en förtroendekris mellan de tidigare så nära bundsförvanterna Israel och Turkiet. Kanske om även Israel lyckas bryta med sin politiska patologi kan länderna alliera sig igen i framtiden, fast denna gång för en lösning i Mellanösten och inte för fortsättningen av en destruktiv status quo ledda av USA. Det finns ingen enkel förklaring för hur Turkiet lyckats ta nya grepp om sin paranoia, därmed inte heller något enkelt recept för Israel. Samtidigt fruktar jag att Israels sår och trauman är nyare och går djupare än Turkiets. I Turkiets fall kan det sägas att en sund blandning av hård men konstruktiv kritik från västerländska vänner samt nya framtidsutsikter inom EU har varit en viktig del av processen. Karl Bildt har därför rätt när han säger att "Israel har målat in sig i ett hörn" och att Sverige och EU inte skulle komma särskilt långt om deras främsta mål vore att "straffa" Israel. Israel behöver veta och känna nu mer än någonsin att det har goda vänner i världen och i regionen för att kunna ta sig ur hörnet. Dessa vänner behöver samtidigt uppenbarligen ta en hårdare ton i sin konstruktiva kritik mot Israel. Därför är det egentligen välkommet att Turkiet som Israels vän sedan tidigare har blivit hårdare i sin kritik. Däremot är det dessvärre inte lätt att urskilja om kritiken verkligen kommer från en vän idag eller om AKP-regeringen med rötter i islamism har en ny och fientlig inställning mot Israel. Därför är det djupt beklagligt att den turkiske premiärministern Erdoğan inte varit mer försiktig och taktfull i sina kritiska och mycket offentliga uttalanden om Israel. Vad gäller bättre framtidsutsikter för Israel måste först bättre framtidsutsikter kunna erbjudas palestinierna. Här vilar ansvaret främst på USA, att USA lägger om sin Mellanösternpolitik på ett sätt som gynnar såväl palestinier som israeler. Tyvärr har vi i dagsläget inga starka tecken på en sådan omläggning från pristagaren till Nobels fredspris.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/23297

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är uppenbart att islam stärks i Turkiet och att brytningen med Israel därmed blivit oundviklig.

Israel befinner sig i formellt krig med Libanon, Syrien och Saudiarabien. Landet hotas offentligt med utplåning av Iran. Antisemitismen är förhärskande i hela den muslimska världen och i synnerhet i Israels grannländer.

Är det "paranoia" att inse att det bara är vapen som skyddar Israel från utplåning?

Palestinierna kan få en alldeles utmärkt framtid helt utan israelisk medverkan via fullvärdiga medborgarskap i befintliga arabstater. Det finns inga hinder utan kan genomföras idag genom ett beslut i Arabförbundet.

Varför stöder och driver inte västvärlden en sådan lösning?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2010-06-04, 15:27

Enastående artikel. Likheterna mellan dessa båda samhällen är slående. Jag får en aha-upplevelse helt enkelt. Därtill hoppas jag av hela min själ att Turkiet ryter åt Israel som en vän och inte som en fiende. Och jag hoppas därtill att Israel kommer ta sig ut ur sköldpaddsskalet så småningom och inse att turkar inte i första hand är muslimer, att en demokratisk (men framförallt sekulär) gemenskap kan bildas i Mellanöstern. Dock skulle jag också vilja hävda att dessa två alternativ som här målas upp kanske ligger närmare varandra än det kan tyckas, AKP:s islamska politik är på sätt och vis det verktyg Turkiet nu använder sig av för att utvecklas från en paranoid semi-fascistisk genombyråkratisk stat till något som både EU och en Mellanöstern konflikt kan ta del av. Men åter igen, hoppas för allt i världen att Erdogan bara är arg just nu och inte listig. Yasa Turkiye!

Permalänk | Anmäl #2 Esaias Strandberg, 2010-06-04, 17:12

Bosse återkommer till sin apartheidpolitik i inlägg efter inlägg.

Palestinierna, liksom Judarna, kommer aldrig att överge den jord som utlovades till deras gemensamma förfader Profeten Jakob.

Att tvinga Palestinierna till att bosätta sig i länder som inte är det utlovade landet är lika absurt som att förneka Juda stam att bo i det förlovade landet.

När ska detta budskap landa i ditt medvetande ?

Permalänk | Anmäl #3 Pasha, 2010-06-04, 17:32

Citat:
"Nu står det klart att aktivisterna på den turkiska färjan Mavi Marmara inte bara gjorde motstånd mot de israeliska soldaterna, utan också slog ner dem och tog över deras vapen. Med andra ord kan blodbadet på den turkiska färjan ha provocerats fram medvetet av aktivisterna inom den islamistiska organisationen IHH som organiserade konvojen till Gaza.

Så här säger organisationens ordförande Bülent Yıldırım i ett uttalande till turkiska medier idag:

"I ett tidigt skede oskadliggjorde vi tio israeliska soldater och beslagtog deras vapen, som vi slängde i havet. Vi attackerade soldaterna med stolar och järnrör, vilket jag tycker är ett legitimt självförsvar." SLUT CITAT.

Okej! Man slänger faktiskt [piraters] beslagtagna skjutvapen i havet - ändå blir man ihjälskjuten.

Och detta försvarar vissa stollar som kallar sig Israelvänner. Det är ju ett logiskt haveri att fortsätta tro på Israels propaganda efter det här.
Eller så är man sällsynt dum? Eller så tycker man det är helt okej att folk skjuts ihjäl för sina åsikters skull?
Undrar om det inte är det senaste som driver på dessa Israelvänner. Jag tror faktiskt det, vilket är lite skrämmmande och det förklarar ju varför man tycker Gazakriget var okej.

Dags att återvända till vad som faktiskt hände, tycker ni inte? IHH är fullständigt ointressant. Den här artikeln är ett direkt eller indirekt resultat av propgandadistraktionen från världens mest resursrika propagandaapparat. Man säger lite lagom åt båda håll så vi slutar tänka på vad som faktiskt hände på båtarna.

Verkligheten finns där och i denna verklighet gick väpnade styrkor från Israel välplanerad bärsärkagång mot civila (de allra flesta utan stolar och järnör som "vapen").

Men jag vet också att det finns de som alltid slickar röv inför maktens arrogans - att få dem att förstå är hopplöst.

Permalänk | Anmäl #4 Jens Rosbäck, 2010-06-04, 18:08

#4 Jens Rosbäck
>>Okej! Man slänger faktiskt [piraters] beslagtagna skjutvapen i havet - ändå blir man ihjälskjuten.

Men en massa aktivister på båtarna påstod väl i början att de var jättefredliga?

Vilka ljög? Hur vet du att de inte ljög när de påstod att de gav sårade soldater vatten?

Om alla blev skjutna på nära håll (enligt DN igår), ljög Mattias Gardell när han (enligt DN-intervju) såg någon skjuten i huvudet från helikopter?

Och så vidare...

>>Verkligheten finns där och i denna verklighet gick väpnade styrkor från Israel välplanerad bärsärkagång mot civila

Hur vet du det?

Vad skulle israelerna tjäna på att begå diplomatisk harakiri? (Ge källor och referenser till seriösa analyser, tack, inte handviftningar som baserar sig på att israeler är onda och tycker om att mörda civila.)

Nästa fråga -- i VÄRSTA fall har alltså civila mördats på den israeliska regeringens order. Det vill säga, de har sänkt sig till Hamas-nivån. Så du kritiserar Hamas minst lika mycket?

Det är lite tråkigt med Troende när man sett några stycken...

Permalänk | Anmäl #5 Bernt, 2010-06-04, 20:14

Ett tiotal turkar har dödats i en israelisk militärräd på internationellt vatten. Artikelförfattaren anser då att Turkiet ska vara mer snälla mot Israel? Att Erdogan fördömer den fanatiska regeringskoalitionen i Israel är på sin plats. Det jag beklagar är att inte Turkiet vid ett tidigare skede insåg att Israel inte respekterar turkarna. Turkiet kunde då ha hindrat Israel från att få medlemsskap i OECD. Om det är någonting man kan säga om Erdogan så har han haft för höga tankar om Israel.

Permalänk | Anmäl #6 Terry K, 2010-06-05, 19:05