Det svenska bullinfernot fick mig att sätta barnen i skola i Frankrike

Intressant att se en annan vinkling på skolan. Sverige har generellt sett högre bostadsstandard är Frankrike, men det är nog också allt. Den totala levnadsstandarden i Frankrike är däremot mycket bättre än här.

Fy! Du hejar väl inte på Viktoria och Daniel heller? Eller på Sverige i Sydafrika?

"Och att den svenska skolan inte blivit bättre sen dess verkar ju de flesta dessvärre överens om."

Det är stor skillnad på då och nu. Åtminstone i mina barns skola, i vår kommun. Mycket tack vare konkurrensen.

Det finns fördelar och nackdelar i alla länders skolsystem. Men i det stora hela tror jag den svenska skolan är symbolisk för hur väl framme vi ligger inom management och ledningsfrågor. Den är mer öppen och inte så hierarkisk, vilket är i linje med framtiden.

När jag bodde och studerade i Italien märke jag en skillnad mellan hur min andra studiekamrater från andra länder betedde sig mot lärare och företagsledare och det jag var van vid. De var ofta mer hierarkiskt medvetna och vågade inte utmana på samma sätt som unga svenskar kan vara. Det säger nog även en del om respektive lands skolsystem.

Jag skulle aldrig acceptera en skola som har så strikta gränser som den i Frankrike. En "hård" skola är en orsak till många av de problem vi ser med hur människor mår. En skola kan vara mjuk och öppen men ändå ställa krav. Kraven måste dock anpassas efter individens behov.

Det är bra med betyg i tidig ålder men vi kan samtidigt se att de länder som har ett hårt skolklimat inte klarar sig bättre. Den stora utmaningen är att skapa en ännu "mjukare" skola som tar större hänsyn till psykologiska och emotionella behov – ej att förväxlas med en flumskola.

Det är bra med ökad föräldranärvaro. Om det är stressande så är det inte fel på det utan på annat. Typ emotionell och psykologisk intelligens.

Fy fan för den svenska skolan säger jag som i dag äntligen har lyckats lotsa min yngste son igenom den. Han tar studenten just nu i dag.

Skolan är mycket sämre än på min tid. Jag tog studenten 1964 och då slapp alla ungar, som inte ville gå längre än tills de var konfirmerade i den. Sedan kunde de göra något annat.

Min yngste son är så duktig att han själv har fixat jobb nu, men läs här hur det fungerar i skolvärlden:

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2010/06/i-dag-tar-yngste-sonen-stu...

i svenska skolan får ju barnen lära sig att könet är en social konstruktion (vilket det i alla fall inte är hos andra däggdjur), och att män minsan också kan amma och ta hand om små bebisar lika bra som mamman... osv osv... därför skulle jag aldrig utsätta mina barn för svensk skola. Här är ju dålig kunskap en måtto i skolan ! Jag kommer att sätta mina barn i skola i ett annat EU-land, och när de är färdigutbildade så flyttar jag tillbaka till sverige (som är bättre på välfärd än kunskap) igen..

Jag kom just hem från Paris, har medverkat på en konferens där om skolan. Jag fick små inblickar i det franska skolsystemet och det finns så klart både positiva som negativa sidor. De jag träffade var starkt oroade över sjunkande resultat men även över bristen på frihet. En journalist på Le Figaro lämnade lärarbanan eftersom hon kände sig livegen och inte kunde styra undervisningen alls. Hennes bild var också att den fattige i Frankrike aldig kan få en bra utbildning och att klassresor är svåra att göra.

Det här har förstås inget med bullbakning eller föräldranärvaro att göra alls, men många som jag mötte önskade möjligheten att få ökat inflytande och en ökad mångfald i skolväsendet.

Jag tror att vi har mycket att lära från andra skolsystem, samtidigt som andra har en del att lära av oss. Vi kan inte ta ett system rakt av och applicera på Sverige. Vår frihet är något positivt som vi int eska göra oss av med. Andra länder är ofta bättre på att betona kunskapsuppdragen och utvärdera skolan, där kan vi lära en hel del.

Varje system har sina fördelar. Svensk skola har snackats ner av maktsugna politiker för att vinna politiska poäng.

Jag vill nog påstå att svensk skola idag är bättre än den jag själv gick i på 70-80-talet. Den franska modellen är jag inte alls imponerad av. Byråkratiskt, opersonligt och hårt. Vi missar ofta att skolan är ett resultat av den kultur som råder. Svenskar är inte alls lika hierarkiska som fransmän och jag tror inte många föräldrar faktiskt skulle acceptera en "fransk skola" i Sverige.

Mina egna barn har gått i internationell skola flera år nu, och jag är inte speciellt imponerad av dessa heller. Absolut mera hierarkiskt och maktfullkomligt, men barnen lär sig inte automatiskt mer i dessa skolor än i Sverige. Tvärtom, givet det elevunderlag som är, barn till rika och välutbildade, så är man nog sämre än många svenska skolor. Men bor man i ett annat land måste man gilla läget.

Och beträffande bullbaken: säg bara nej! Det är enda sättet att lämna tillbaka ansvaret för skolans aktiviteter till skolan.

Tack för era kommentarer. Jag fäste mig vid ett par saker:

Jens skriver: "Vi missar ofta att skolan är ett resultat av den kultur som råder. Svenskar är inte alls lika hierarkiska som fransmän och jag tror inte många föräldrar faktiskt skulle acceptera en "fransk skola" i Sverige."

Vilket förstås stämmer. Skolan är en produkt av kulturen och svensk och fransk kultur skiljer sig i mycket. Få svenska föräldrar (hur få är ju svårt att säga) skulle antagligen acceptera den franska modellen, men samma sak gäller förstås omvänt också; lika få fransmän skulle acceptera den svenska modellen.
Det som inte framkommer i svensk debatt vad gäller det franska systemet är att det elitistiska i det faktiskt också kan ha positiva effekter. Det franska systemet bygger på sållning och åter sållning, det bygger i viss mån på en bild av en stark stat där alla vinner på att begåvning (oberoende av bakgrund) ska ge resultat, både för individen och samhället.
Men det är intellektuell kapacitet som mäts, inget annat, och det, bland annat, ger en större utslagning, och den sker ofta tidigt. Å andra sidan, för normalbegåvade och rejält begåvade elever (det vill säga trots allt majoriteten) som är beredda att arbeta, fungerar detta system faktiskt bättre än det svenska. De har något att göra, skolan kräver något - också av dem. Man skulle kunna säga att den franska eliten blir bredare, eller att fler kommer med i den på köpet så att säga. MEN, gänget som inte hänger med alls blir OCKSÅ större.

Samtidigt är det som du, Mats, säger:
Den franska skolans kris är snarlik den svenska, jag ser i alla fall många likheter. Större utslagning, och antagligen är det även svårare att göra det som kallas klassresa, något som här blir extra känsligt eftersom hela systemet är just en meritokrati. Det är arvet om de mänskliga rättigheterna som i förlängningen blir statt i gungning. Länge fungerade ju det franska systemet just på det sättet, och nu går antalet klassresenärer tillbaka, liksom jag TROR att det gör även i Sverige, men antagligen i mindre omfattning.

Någonstans har jag läst eller hört att jordens två största statliga byråkratier/institutioner är först Röda Armén, sen l'éducation nationale française.
Även om det är ett skämt säger det något om sakernas tillstånd, och bekräftar ju även de utsagor du hört vid ditt möte med representanter från det franska utbildningssystemet.
Positivt med systemet är viljan att hålla samma nivå över hela landet. Här är det fortfarande studentskrivningar som gäller, de rättas av lärare från andra skolor och elevernas namn är dolt.
Negativt är en hel del: lärarnas hierarkiska befordringsgång, rektors totala förbud att välja vilja lärare han nyanställer, omöjligheten att få bort en totalt olämplig lärare, ambitiösa lärares brist på karriärmöjligheter/befordran. Säkert mer som jag inte kommer på i alla hast.
Här krävs säkert stora reformer som lärarkåren, trots allt, inte är särskilt pigg på vad det verkar, kanske inte gemene fransman heller. Eller jo för resten, parallellt med den statliga skolan finns de skolor som drivs av religiösa institutioner. De har en lika lång historia (egentligen längre) och läroplanen skiljer sig inte alls från den i den statliga skolan, skillnaden ligger i att barnen även får undervisning i sin egen religion - det är inbakat i schemat.
På platser i de här skolorna är det idag en enorm efterfrågan (då de för tio, tjugo år sen ofta hade svårt att överleva) och det beror så vitt jag kan se inte på att folk blivit mer religiösa. Däremot på att dessa skolor kan slänga ut dem som bråkar eller inte jobbar. Tempot är högre och resultaten bättre.

Om jag fick önska något för den svenska skolans räkning inspirerat av den franska så är det klar och tydlig konfessionslöshet, bättre utbildning i vad det är att vara medborgare, skyldigheter och rättigheter, samt demokratins grundpelare, tydligare fokus på kunskaper (kunskapen i centrum, inte eleven i centrum) och möjligen mindre "mys". Jag ger inte mycket för det där tvångsmyset på arbetstid, och vägrar alltså baka bullar då det inte passar mig.
Det är en inställning som respekteras här, och samma sak önskar jag svenska barn och föräldrar.
Sen har det ju framgått i olika studier att de svenska lärarnas ämneskunskaper blivit sämre, där tror jag att man måste vara tydlig också. En lärare ska i första hand kunna sitt ämne.
Och för att återgå till min egen erfarenhet av svensk skola, så var det inte något de hade alla gånger - då.

Bättre i svensk skola är förmodligen förmågan att få även svagare elever att hänga med längre och en uppmuntrande och positiv grundinställning från lärarhåll gentemot eleverna generellt. Svenska lärare (enligt min erfarenhet) börjar alltid med att tala om vad eleven är bra på och gjort bra, i slutet kommer en försiktig fråga om eleven inte skulle kunna jobba lite mer i vad det nu kan vara. Här är det tvärtom. Man tar öht inte upp det som fungerar och är bra. Men skäller omedelbart på det som är dåligt. Kulturkrocken är ett faktum, åtminstone inledningsvis.

Slutligen minns jag att jag läste en illa skriven artikel av Mona Sahlin om hur bäst i världen Sverige var därför att så många gjorde klassresa. Vad hon glömmer är väl utgångspunkten, Sverige är ett sent utvecklat land. Den historiska borgerligheten (inte den politiska, utan de bildade/redan ägande grupperna) på på kontinenten, från och med Danmark egentligen, är betydligt större. Så färre KAN göra klassresan på samma sätt här. Den är liksom redan gjord, av tidigare generationer.
Vilket naturligtvis inte motsäger att ett samhälle fungerar bäst då denna "sociala hiss" som de kallar det här, fungerar.

Tack för en bra artikel, och bra resonemang, men jag har fortfarande vissa problem med att förstå varför du föredrar det Franska skolsystemet. Är det för att den pedagogiska kulturen passar din familjesituation och dina barns personliga egenskaper, eller menar du att ett land generellt sett gynnas av ett något mer elitistiskt system där många når högre studieresultat, men fler slås ut? Du skriver "Utslagningen är större än i det svenska systemet.".

Sen undrar jag hur den minskade insyn och öppenhet som stängda-portar-policyn påverkar barnens sociala vardag, jämfört med Sverige alltså? Ta exempelvis ett problem som mobbing.

Putte,
Svaret är nog att jag själv passade rätt dåligt in i det svenska skolsystemet, och att jag ser bättre möjligheter till en bra utbildning för mina barn här. Då ingår i den synen att de verkar vara medelbegåvade. Lägger man ribban högre (för att använda ett svenskt uttryck) så stimuleras barn som mina till bättre resultat.
Bäst vore förstås att lyckas kombinera hög ribba och låg utslagning, så som jag fattat det är Finland bäst på det. Så det är nog där man ska söka efter tillämpliga förebilder.

Nu vill jag inte därmed påstå att all svensk utbildning är dålig, det finns fortfarande bra högskolor och universitet också i Sverige, men det bagage de får med sig här på vägen dit väger tyngre.

Om mobbingen är större eller mindre i franska skolor törs jag inte ha en uppfattning om. Fast om man drar parallellen till arbetslivet så skriver ju Zaremba i DN om hur franskt rättsväsende ser på arbetsplatsmobbing numera. Motsvarande lagstiftning finns mig veterligt inte på skolans område, möjligen finns en spirande medvetenhet i frågan.
Antagligen är det olika från skola till skola. Jag har både bra och dåliga erfarenheter för barnens räkning, så det beror nog helt enkelt på. Att själva slutenheten i sig skulle vara skadligare än den svenska öppenheten har jag också svårt att tro, den är på gott och ont. Att den fungerar bygger ju på en sorts förtroende från föräldrarnas sida. Det finns en tanke i det franska systemet om att skolan ska vara en fredad zon. När du går in där lämnar du din etniska bakgrund liksom dina ekonomiska förutsättningar bakom dig och du kan förvänta dig en rättvis behandling.
Fungerar det här "kontraktet" tror jag att det är bra för alla. Gör det inte det kan livet antagligen bli ett helvete för den som drabbas.

Den svenska skolan är absolut inte dalig men det existerar ett sorts kunskapsförakt bland manga svenska lärare. De elever som har lätt för sig stoppas manga ganger i sin utveckling av den enkla anledningen att det blir besvärligt för lärarna om nagra elever drar iväg och utvecklas fortare än de andra. Det borde räknas som ett tjänstefel att hindra elever fran att ta hem läroböcker och studera pa sin fritid. Har eleverna viljan att förkovra sig ska de aldrig hindras till det. Min son lag langt före sina kamrater i matematik eftersom han hade klarat av tre arskurser matematik redan i arskurs ett. Inget hinder där alltsa. Värre blev det senare. Pa högstadiet läste han nians kurs tre ar i rad och tröttnade totalt pa matematik. Jag bad att han skulle fa tentera gymnasikurserna i matematik A och B efter arskurs nio, men det gick inte för vem skulle betala kalaset. Jag erbjöd mig att betala ur egen ficka men det var för mycket arbete verkade skolorna tycka, sa det blev inget tentande. Den här attityden maste bort ur den svenska skolan och en förvandling till ett drivhus i stället för en byrakratisk stansapparat är önskvärd. De elever som är mest begavade är de det satsas minst pa i den svenska skolan. Finns det nagot annat omrade där det är pa det här viset? Jag tror inte det. Inom idrott, musik, dans, mm satsas det snarare mer pa de duktiga förmagorna. Hur har det blivit sa här?

Det beror på det socialistiska styret vi haft alla år. Alla skulle vara lika. Och för att nå det målet var man tvungen att understimulera vissa barn så att de inte blev för duktiga.
Min dotter hade en klasskamrat som var ett litet geni. Han kunde varenda huvudstad i hela världen och läste igenom en bok under tiden det tog andra att få upp boken ur väskan.
Jag påpekade för fröken att han var understimulerad. Svaret var: Vi är inte här för eliten, vi är här för medelmåttorna.

Med den inställningen kunde det inte bli mycket annorlunda.

Karin har svarat på kommentarerna, som vanligt i en balanserad och ödmjuk stil som försöker att ta tillvara det bästa hos de olika
synpunkter som framförts.Så skall det ju vara i en seriös diskussion.

Så seriös behöver inte jag vara. En del av kommentarerna fyller mig inte med förundran men väl med förfäran eftersom jag ser mina värsta fördomar bekräftade. En kommentator skriver t.ex. att kraven skall "anpassas efter individens behov." Det kan väl bara betyda att kraven skall ställas så att alla automatiskt uppfyller dem. En annan skriver att de länder som har "hårt skolklimat" inte klarar sig bättre - det är helt enkelt svenskt önsketänkande som lätt kan vederläggas av PISA-studierna som visserligen inte är "anpassade efter individens behov."

Är det möjligen så att de som prisar den svenska skolans "brist på
hierarki" och att eleverna "vågar utmana" själva inte vågar eller kan
möta krav av den typ som ställs i andra system och därmed också hindrar sina barn att möta sådana utmaningar? Det är bekvämt och skönt att vara "kreativ" och "utmanande" men vad betyder det i praktiken? Jag skulle gärna vilja ha konkreta exempel på "kreativiteten" och på vart den leder, särskilt i ett framtida yrkesliv.

Sverige är det enda land i västvärlden som inte har någon studentexamen eller motsvarande. Jag har förstått att i dagarna fylls gatorna av berusade barn på lastbilsflak som skränar "fy fan va vi är bra". Är det den sortens kreativitet som avses?

Betyg, prov och riktiga examensprövningar ger individen (och dennes familj) en uppfattning om var man står och därmed också om vad som måste åtgärdas eller om man är på rätt väg samt slutligen ett bevis på att man lyckats nå sina mål. Ett obestämt famlande där kraven är otydliga och flexibla och där ingen kvantitativ måluppfyllelse finns kan nog vara skönt och bekvämt till en början -speciellt för föräldrar- men lämnar till slut individen i ett obestämt vacuum som bäddar för besvikelser och frustration

Det finns nog ganska tydliga krav i de flesta kurser på gymnasienivå i alla fall. Problemet är att nivån i de olika kurserna hela tiden sjunker. Jämför man en matematikskrivning som är 15 år gammal med dagens motsvarande så är det stor skillnad. När det allt övergripande målet för skolorna är att få så många elever som möjligt godkända är det lätt hänt att man sänker kraven. Det är det säkraste sättet att nå målet.

Ett mål som det att så många elever som möjligt ska nå kraven för MVG tror jag inte går att hitta i några skoldokument över huvud taget i Sverige. Ändå är det de här eleverna våra framtida förhoppningar i mångt och mycket är uppbyggda på. Några av dem kommer förhoppningsvis att åstadkomma stordåd och säkra vår vidare utveckling inför framtiden. Det är synd att det har blivit så här. Det är nog inte enbart politikernas fel. Det har jag svårt att tro.