Min vän är en brottsling!

Den kollektiva ilskan

I konfliktsammanhang förlorar vi individer greppet och agerar på sätt som vi aldrig skulle göra i andra sammanhang. Irrationella beteenden stärks om det är frågan om kollektiva konflikter snarare än individuella konflikter. Vi eggar varandra och allt negativt stärks. Jag minns flera situationer under min tid i det palestinska flyktinglägret där det kokade av kollektiv ilska och hur detta resulterade i våldsaktioner mellan flyktingarna och de som ockuperade området. Folk reagerade irrationellt, vilket är helt naturligt i krissituationer.

Det vi har sett i dagarna vad gäller irrationellt beteende i den mycket långt utdragna konflikten Israel – Palestina är fruktansvärt. Tala om irrationellt och oacceptabelt beteende! Israel har brutit mot alla spelregler genom sitt sätt att agera.

Fördömandet en mänsklig skyldighet

Oavsett vad vi hyser för sympatier finns det bara en enda respons till det som har inträffat och det är att fördöma! Att fördöma agerandet och mördandet av människor. Det är vår mänskliga skyldighet. Att högt och ljudligt skicka en signal till Israel att de har gått över en gräns som inte får passeras.

Den starka kommunikation som behövs är naturligtvis svårare att utföra för den som sympatiserar med Israel i den pågående konflikten. Det är alltid svårt att tala om för en vän att de har gått för långt. Men är vi Israelvänner så är det vår skyldighet i vänskapsrelationen. Eller är det en osund vänskapsrelation som är baserad på att ha gemensamma fiender? Det är inte mycket till grund för vänskap i så fall. Att vara någons vän innebär inte att man försvarar varandras beteenden in absurdum. Ibland är det vår skyldighet att säga ifrån.

Det är med bestörtning jag hör diverse försvarstal för det inträffade dyka upp i media från personer som anser sig ha någon form av auktoritet. Det säger mer om deras egen oförmåga att vara vänner och allierade med Israel än något annat.

”Vad var det vi sa!”

Den andra sidan har naturligtvis inga problem med att demonstrera mot och fördöma Israels agerande mot fartygskonvojen. Det är inget oförväntat som kommer från det hållet. Den ilska som bubblat i dessa led har intensifierats och alla deras negativa tankar om Israel har bekräftats. ”Vad var det vi sa?!” har kommit fram mellan raderna i mycket av det som rapporterats.

Om man nu visste att denna konvoj skulle provocera fram dessa reaktioner, finns det då något som den här sidan behöver ta till sig i HUR man gick till väga? Finns det utrymme att ens ställa den frågan?

Vad bygger vänskapen på?

Det är lika svårt för en sympatisör och vän av den sidan att ställa dessa frågor. Men det är vad som krävs av den vänskapen i nuläget. Eller är den vänskapen baserad på att man inte får eller bör ifrågasätta detta heller? Är den vänskapen också byggd på osunda grunder?

Idag är det en svårare uppgift att vara Israelvän än Palestinavän eftersom vännen har begått brottsliga handlingar. Israel kommer inte att lyssna på den andra sidans starka protester, det vet vi av erfarenhet. Men kanske de lyssnar på en vän som tar på sig den svåra uppgiften att vara en verklig vän. Någon som behåller vänskapsrelationen med fördömer det irrationella och oacceptabla agerandet i samband med fartygskonvojen till Gaza.

Lösningen kräver tid

Att lösa den pågående konflikten Israel – Palestina är något som vi aldrig får ge upp. Det är allas vårt ansvar som världsmedborgare. Just nu är vi inne i en stark reaktionsfas av det som har inträffat. Nu är inte läge att försöka lösa någonting eller att försöka återuppta några samtal som handlar om konflikthantering. Bearbetning kan inte ske när människor reagerar irrationellt. Det enda vi kan göra nu är att sörja över människoliv som blivit spillda i onödan, fördöma det som skett som är orätt och observera vem som gör och säger vad. För de som i framtiden kan ha framgång som fredsmäklare i denna mycket svåra och underliggande konflikt kan inte vara personer som visar en onyanserad allians med endera sidan idag. Ett sådant fredsmäklande är dömt att misslyckas.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/23219

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag vet ett sätt att bearbeta Ulf Lidman :-)

En sak som hjälpt mig mycket är att läsa den israeliska fredsrörelsen - denna mångförgrenade folkliga rörelse som samarbetar med folkliga palestinska fredssökande rörelser.

Där finns ett hopp och en vilja som är mycket vackrare än några ord jag läst här på Newsmill de senaste dagarna.

Jag tror att vi - som är s k vanliga människor - ska sluta att hoppas att diplomater, presidenter o a toppas ska lösa detta. Det är "vi" som ska göra jobbet. Sen följer politikerna efter - så som politiker oftast gör.

Vi behöver kontakter med israeliska och palestinska föreningar, lära oss av dem. Och välja vilka krafter i Israel och Palestina vi ska stödja och samverka med.

Och det är i synnerhet inte regeringarna!

Permalänk | Anmäl #1 Gunnel Gomér, 2010-06-02, 22:32

Sluta glorifiera Palestina. Inse istället att detta är en släktfejd, precis som i Nordirland mellan en rik storebror och en fattig lillebror bägge med Abraham som anfader, där bägge har en skuld i skeendet.
Lyft bort terroristerna, PLO och Hamas som på intet sätt berikar det palestinska folket utan tvärtom utarmar det mer och mer. Öppna gränserna och låt folk integrera sig så vi får slut på denna fejd som är en ständigt tickande bomb på världskartan.
Världssamfundet borde kräva det.

Permalänk | Anmäl #3 Christina Lundqvist, 2010-06-03, 06:32

Varför fördömer du inte det arabiska kriget för att utplåna judarna, Ulf Lidman?

Varför fördömer du inte arabstaternas förbud mot att ge palestinier medborgarskap?

Är det för att Bibeln beskriver judar som onda som du hatar dem eller är din antisemitism nedärvd?

Permalänk | Anmäl #4 Bo T, 2010-06-03, 08:20

Jorma Shaat skrev: Se till de unga"

Jaaaa...och jag ber att få citera Cordelia Edvardsson 1993

"För de unga palestinierna blev blev Intifadan som inleddes i december 1987 i Gaza inte bara en revolt mot den israeliska ockupationen. Utan också en revolt mot föräldrarnas och den närmast föregående generationers drömmar och håglösa illusioner. Ungdomarna visste att det inte längre fanns något hus till den nyckel som farfar så svartsjukt vakade över.

Hela den by som varit farfars enda verkliga hem och tillhörighet fanns inte längre. Liksom hundratals andra palestinska byar raserades den till grunden för att lämna plats för en motorväg, en flygplats eller ett köpcenter. För farfar var denna by oersättlig, fick han inte komma hem till just den föredrog han att leva i exil.

Hans barnbarn anpassade sina drömmar till den befintliga realiteten. Israel finns och dess judiska majoritet kan inte kastas i havet. Nu gällde det att rädda vad som räddas kan.

Ur deras nyvunna självkänsla spirade en ny kompromissvilja. När PLO-ledningen i Tunis började uppfatta de nya signalerna...kom Yassir Arafat i november 1988 med erbjudandet om ett ömsesidigt avtal och en tvåstatslösning: ett fritt och självständigt Palestina på Västbanken och på Gazaremsan skulle erkänna och leva i fred med sin granne Israel.

§§§

Intifada betyder "skaka av sig". Den första intifadan som här beskrivs var inte militär. Den byggde på civil ohörsamhet mot ockupationsmakten. De unga palestinierna 1987 är nu medelålders. Fattigare och mer förtryckta än någonsin.

Och hur tänker de unga i Israel...det vet jag inte?

Permalänk | Anmäl #5 Gunnel Gomér, 2010-06-03, 21:14