Sverige – landet som förlorade sin röst

Den månadslånga konferensen om kärnvapnens framtid är nu över, men tyvärr finns kärnvapnen kvar. Konferensen betraktas officiellt som en framgång eftersom staterna denna gång, till skillnad från förra översynskonferensen 2005, kunde enas om ett slutdokument. Detta dokument innehåller dock inte de konkreta steg som behövs för att säkerställa att kärnvapnen lämnas till historieskrivningen. Faktum är att alla stater inte ens kunde ställa sig bakom att vi behöver en tidsplan för kärnvapnens avveckling, trots kärnvapenstaternas påstådda intentioner att nedrusta. Det är tydligt att föreställningar om militärmakt och styrka fortsätter att prägla det internationella säkerhetsarbetet och upprätthåller ideal som är oförenliga med nedrustning.

En av de svåraste nötterna att knäcka under konferensen var den om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. 1995 enades världens stater om att en sådan zon måste skapas, men Israel har fortfarande kärnvapen och står utanför NPT. Iran kan vara på god väg att skaffa kärnvapen. I årets slutdokument konstateras att en konferens med deltagare från alla länder i Mellanöstern skall hållas år 2012. Trots starkt motstånd från USA uppmanas Israel dessutom att skriva under NPT som en icke-kärnvapenstat, något som kan komma att äventyra landets deltagande i konferensen 2012. Nu måste arbetet för att förmå regionen att bli fri från alla massförstörelsevapen intensifieras ytterligare.

Till skillnad från de ursprungliga texter som har urholkats under veckan sätter slutdokumentet väldigt liten press på kärnvapenstaterna. Detta är framförallt ett resultat av de fem kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina ovilja att nedrusta sina befintliga kärnvapen. Att fem stater kan blockera arbetet för en kärnvapenfri värld är ohållbart. Något som också är obegripligt är att några icke-kärnvapenstater, däribland Sverige, inte sätter sig emot detta diskriminerande system.

Sverige har en lång tradition av nedrustning. Med tunga internationella aktörer som Alva Myrdahl, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin i det historiska registret har vi länge varit det land som alla har respekterat som ett föredöme. Vi är dessutom ett av de få länder som en gång i tiden hade möjligheten att skaffa kärnvapen men som valde att inte göra det.

Under översynskonferensen av NPT år 2000 var Sverige tillsammans med övriga medlemmar i New Agenda Coalition (NAC) en av de starkaste aktörerna i att driva igenom 13 konkreta steg för nedrustning. I år finns det de som säger att Sverige snarare höll igen. Nu är det istället länder som Norge, Schweiz och Österrike, tillsammans med de utvecklingsländer som ingår i Non-Alligned Movement (NAM), som axlar Sveriges gamla roll. Tillsammans utgör de en stor majoritet av staterna i förhandlingsrummet. Det finns ingen ursäkt för varför Sverige backar och inte vågar sätta nedrustningen framför behovet av att hålla sig väl med kärnvapenstaterna.

Sveriges oförmåga att hålla nedrustningsfanan högt är starkt kopplad till att vi begränsar oss till att agera inom EU. EU:s enade röst under konferensen har i sin tur konsekvent lämnat efter sig ett eko av de två kärnvapenstaterna i unionen, Frankrike och Storbritannien. Splittringen inom EU är dock enorm, och till skillnad från Sverige har Österrike framfört åsikter som skiljer sig från unionens. I sitt inledande anförande konstaterade de att icke-spridningsregimen skulle tjäna på nya idéer om ett förbud av kärnvapen genom en konvention. Det finns alltså inget försvar för varför Sverige inte gör som Österrike och står emot kärnvapenstaterna inom unionen i egna anföranden.

Sverige håller sig inte bara väl med kärnvapenstaterna i EU, utan verkar också prioritera att hålla sig väl med NATO. Detta visas genom vår utrikesminister Carl Bildts syn på de taktiska kärnvapnen i Europa. Enligt Bildt bör USA och Ryssland enas om att dra tillbaka sina taktiska kärnvapen i Europa. Det är dock stor skillnad mellan USA:s och Rysslands taktiska kärnvapen, eftersom USA:s är utplacerade i NATO-länder utanför det egna territoriet medan de ryska är inom landets gränser. Enligt NPT får inte kärnvapenstater dela kärnvapen med icke-kärnvapenstater. Amerikanska kärnvapen måste därför ensidigt dras tillbaka från de europeiska länder där de finns idag. Detta är ingen förhandlingsfråga.

Beräkningar visar att mellan 200 och 240 amerikanska kärnvapen finns kvar i Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet. I oktober 2009 beslutade Tysklands regering att de skall verka inom NATO för att de amerikanska kärnvapnen skall dras tillbaka. Samma månad antog det belgiska parlamentet en liknande resolution. Tidigt i år signalerade även det holländska parlamentet att de vill att USA:s kärnvapen skall dras tillbaka från landet, och att beslutet att göra så skall fattas inom NATO. Dessa länders regeringar vill alltså bli av med de amerikanska kärnvapnen, och Sveriges utrikesminister borde stödja dem istället för att göra de taktiska kärnvapnen till en långdragen och ologisk förhandlingsfråga.

Under konferensen har de två fredspristagarna Jody Williams och Desmond Tutu krävt att kärnvapen omedelbart ska förbjudas genom en konvention som inkluderar en tydlig tidsplan för nedrustning. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har också vid upprepade tillfällen uppmanat världens stater att initiera förhandlingar om ett juridiskt ramverk som har till uppgift att eliminera kärnvapnen från jordens yta. Detta är ett krav som civila samhällets organisationer har drivit i åratal.

Sverige är inte en kärnvapenstat. Det vore naivt att tro att vi själva kan driva igenom allt det som behövs för att världen skall bli fri från kärnvapen, men det vore lika naivt att tro att de befintliga kärnvapenstaterna frivilligt skulle ge upp sina kärnvapen utan påtryckningar. Som det ser ut idag tillåts de få kärnvapenstaterna att tillsammans med ett litet antal allierade stater diktera världens framtid. Trots att utvecklingsländerna inom NAM så tydligt kräver att kärnvapen förbjuds under en konvention ignoreras deras röst gång efter annan.

Sveriges historia visar att vi kan vara framstående på nedrustningsområdet och vi skulle kunna bli en viktig del av den kraft som kommer att förbjuda kärnvapen. På så vis skulle vi visa respekt för det oerhörda lidande överlevarna från Hiroshima och Nagasaki har fått utstå. Det är skamligt att tala om för dem att det bästa våra regeringar kunde komma på under årets kärnvapenkonferens, 40 år efter att NPT trädde ikraft, är några vaga formuleringar om att vi eventuellt, men inte inom en snar framtid, ska överväga att ta några små steg framåt. Vi är beredda att fortsätta arbeta för en kärnvapenfri värld. Frågan är om Sveriges regering är beredd att göra detsamma.