Hur mycket får arbetslösheten kosta?

Ett återkommande inslag i den svenska arbetsmarknadspolitiska debatten handlar om att vi i Sverige har dålig återväxt bland större företag vilket gör arbetsmarknaden sårbar. Vi har också bekymmersamt höga ingångslöner vilket speciellt drabbar unga utan arbetslivserfarenhet. Dessutom driver en alltför liten andel av arbetskraften verksamhet som egenföretagare. Unga utbildar sig även inom olämpliga yrkesområden där de löper hög risk att drabbas av arbetslöshet. Därtill leder integrerandet av enskildas privatekonomi med offentliga transfereringssystem till att privata levnadsomkostnader på oönskat sätt kan övervältras på det allmänna. Totalkostnaden för att försörja en stor del av arbetskraften med arbetslöshets- eller aktivitetsersättning inom arbetsmarknadspolitska program är slutligen en tung börda för statskassan.

Vad som faktiskt är häpnadsväckande är att de oönskade förhållanden på arbetsmarknaden som återges ovan samtidigt är från begynnelsen kända motargument mot den svenska traditionella arbetsmarknadspolitik som är baserad på höga ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen.

Det är nämligen redan känt att de enda faktorer som egentligen styr individers i arbetskraften beteende och vilja att ta arbete eller starta egen verksamhet är dagpenningnivåerna  och ersättningsperiodens längd. För försäkringsgivaren - staten som betalar huvuddelan av kostnaden - är självfallet också vilka grupper som omfattas av en försäkring av intresse. Samt alternativverksamheten i sådana grupper.

Eftersomen dessa faktorer som faktiskt är styrande för hur arbetslösa personer agerar inte nämns i debatten om a-kassan och samtidigt alternativen till öppen arbetslöshet - lönebidrag och programverksamhet - också genererar stora kostnader som måste bäras av det allmänna är frågan vilka ännu inte prövade lösningar på arbetslöshetsproblemen som i övrigt återstår. Staten har haft representanter i arbetslöshetskassornas styrelser under 100 år! Det är uppenbart att de nu mycket högt ställda produktivitetskraven på individer i arbetskraften måste sänkas till nivåer som motsvarar befolkningsunderlaget om andelen sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden ska öka.