Skolans krav på föräldranärvaro knäcker oss yrkeskvinnor

Att ta en semesterdag lite då och då för att vara med barnen kan väl inte var en knäckande börda. Det är bara att se till att inte krångla till tillvaron med med en massa onödiga tidstjuvar.
Tänk att det finns folk som klagar på att tiden inte räcker, men ändå har dom tid att gå på systemet, sminka sig, laga omständig mat, åka på plikt-resor till släktingar, spilla tid på att vänta in kollektivtrafiken, klippa sig, shoppa o.s.v. Låt barnen ta lite tid, snart är tiden förbi. Har du sminkat dej idag???

Jag är övertygad om att skolorna och förskolorna talar för barnen när det gäller föräldramedverkan.
Jag kan livligt föreställa mig smärtan hos ALLA barn som
sjunger för ingen speciell och i bästa fall får vara med på ett hörn av nån annans filt.
Det är helt klart dags för vissa människor att fundera på om de egentligen har tid att skaffa barn.
http://soldatmamma.blogspot.com

Helene,

Du får ägna precis hur lite tid du vill åt dina barn.

Kan du bara ge f*n i att försöka styra mitt och min frus liv och vårt engagemang som nog tar en 3 - 4 välplanerade semesterdagar och några komp-timmar i månaden?

Eller är du så sugen på ett system för allt och alla att du är villig att faktiskt börja talla på mitt och min frus liv?

Visst kan 31h låta mycket, men knappast i perspektivet att det innebär att man får en bättre insyn i och förståelse för hur de egna barnen har det på dagarna. Det är en fråga om prioriteringar. Med fyra barn och heltidsarbete har jag också varit irriterad på alla matsäckar som ska fixas ihop på morgnarna, men aldrig på möjligheten att få delta i barnens miljö. Jag tror att det är oerhört viktigt för barnen att få visa föräldrarna sin vardagsvärld.

TACK för en jätteviktig artikel. Precis så här är det. Nästan all min semester går åt till stängda dagar på fritids, barnens utvecklingssamtal på dagtid osv.

(För bara några decenier sen låg utvecklingssamtalen på kvällstid. Tänk att lärarnas arbetstider har blivit så försämrade både för lärarna själva och för föräldrar och barn)

Så här stressigt är det verkligen att vara heltidsarbetande förälder men jag tycker du ser problemet från fel håll. Problemet är inte att skolan kräver för mycket. Problemet är att hela samhället låtsas som att det går att kombinera karriär och barn. Barn tar tid och måste få ta tid. Problemet är att den förälder som jobbar deltid inte kan kan kräva underhåll från den andre föräldern som kompensation för sitt inkomstbortfall.

Småbarnsföräldrar borde inte få jobba heltid. Inte tonårsföräldrar heller för den delen. Hela samhället vinner på att föräldrar tar sitt ansvar för sina barn. Hela samhället borde få upp ögonen för att föräldrar inte kan arbeta heltid och rätta underhållsregler där efter.

Vart är männen som är pappor till dessa barn vars mammor framställs som de enda som gör något relaterat till barnen och deras förskole- resp. skolverksamhet? Eller är samtliga mammor som refereras till ensamstående?

Ensamstående föräldrar gör ett otroligt jobb som klarar det själva, ofta med hjälp av stöttande socialt nätverk.

Jag känner inte igen mig i den "skolan" som beskrivs, trots att den tidvis är min arbetsplats (och snart kommer att vara min enda arbetsplats). Men kanske är det för att mina elever passerat en magisk åldersgräns vid ca 12? Och för att man får bokstavligt jaga föräldrar för att få tag i dem på det nummer de lämnat som kontakt. Eller för att föräldrarna ringer hem till privatbostaden efter 22? Privatliv och arbetstid som lärare, vart går gränsen?

Jag känner igen Helene Sigfridssons beskrivning, särskilt från den mest intensiva tiden då jag hade ensam vårdnad om två små barn och samtidigt gjorde en karriär som utvecklare. Som man är det inte heller lätt, ja kanske ännu svårare att få arbetsgivare att förstå att man inte alltid kan vara tillgänglig för heltidsarbete och mer därtill.
Men det som fyller mig med bitterhet, och inte så lite förakt, är när en före detta partikamrat som Helene - för jag har varit aktiv Miljöpartist - talar om 'mammor' och 'kvinnor'.
Allt sådant tal är ett sexistiskt förräderi inte bara av männen, som betraktas som rättslösa, utan i förlängningen av hela mänskligheten.

Lösningen - på det personliga planet - är inte att bli invald i riksdagen. Där väntar ännu längre arbetsdagar, kvällar, nätter, morgnar.

Jag håller med om att förskola och skolbarnomsorg måste vara försiktiga med att arrangera aktiviteter som inkluderar föräldrar på deras arbetstider. Det är en kulturell kvarleva och metodisk efterhärmning av "skola" när barnomsorgen i förskola och skola organiserar alla möjliga slags "uppvisningar". Jag menar att det är pedagogernas vuxenprojekt. I förskola och skola behöver man inte alls inkludera föräldramedverkan i alltför stor omfattning. I skolan som äe plikt och lag, kan det finnas enstaka tillfällen då föräldrar ska förväntas delta. Utvecklingssamtal t.ex. Eller om det uppstår problem. Men respektera de olika arenorna i människors liv. Skulbelägg inte bra föräldrar bara för att dom inte kan prioritera bort sitt arbete helt okritiskt. Det är olyckligt om vi pedagoger skapar en polarisering mellan föräldrar och oss genom att ständigt vilja visa upp oss för föräldrarna. Det är vi som bygger upp förväntningarna som sedan barn blir ledsna över att föräldrar inte infriar.

Ja du Helen Sigridsson, det suger att ha barn. Verkligen. Vem hade kunnat tro att de har behov av föräldrar?

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Har man barn så har man ansvaret för det hur man än vänder och vrider på sig. Vill man göra sig ett namn så gärna det men då får en man offra sin fritid och det mesta av sitt familjeliv.

En kvinna får avstå barn. Det är inte svårare än så. Det går inte att lämna ifrån sig barn som man lämnar en bil i ett parkeringshus. Har man barn får man avstå karriär, i vart fall en lite mer krävande sådan.

Det har kommit en ny puritansk föräldrageneration som istället för att ha Grupp 8 gänget som förebild (med den yrkesarbetande kvinnan) har de av någon anledning tagit till sig 50-talets hemmafruideal. Man anser att varje inskränkning i barnets värld är en kränkning och ett bevis på att man som förälder är egoist. Att man som yrkesarbetande förälder har två skilda världar att jämka samman är i sig en kränkning av det barn man satt till världen.

Och ingen av dessa stressade mammor hänger på Facebook...

Inte nångonstans nämns barnens pappa. Var håller han hus? Och är det verkligen ett KRAV att föräldrarna ska vara med på ALLTING? Kan inte föräldrarna selektera? Jag kan delvis hålla med om att det råder en viss aktivitetshysteri på landets förskolor och skolor, och framför allt under maj månad, men barnen måste också kunna ta att föräldrarna inte kan vara med på allting.
Som lärare tycker jag dock att det är viktigt att utvecklingssamtalen lämnas utanför denna debatt om aktivitetshysterin. Utvecklingssamtalen ska naturligtvis ligga inom pedagogens arbetstid. För många föräldrar skulle väl aldrig komma på tanken att be tandläkaren jobba kvällstid utanför sin ordinarie tid, när ert barns tänder ska undersökas, eller?

Helene, du talar rakt ur många föräldras hjärta så här års. Förväntningarna som finns på föräldrar, läs mammorna, dubbelbestraffar och gör att det i slutändan är barnen som drabbas. Lite lugnare och inkluderande skolavslutningstid!

Det är inte rätt av dig att vilja förbjuda föräldranärvaro i skola/förskola för att du själv vill jobba heltid. Ja, ungarna blir besvikna om du inte dyker upp och det skiner ett obehagligt ljus över det faktum att vissa föräldrar har mer tid för sina barn än andra. Men tidsbrist ingår i det liv du valt. Nyckeln är tidshantering och prioritering.

Du behöver inte vara en sämre mamma för att du har mindre tid, däremot får du inte låta skolan dominera hur tiden används. De är tidstjuvar och välmenta energislukare. Ärligt talat, hur stor del av t.ex. ett föräldrafika går åt till barnen och hur mycket slösas bort på annat? Sånt är finfint för de som tagit ledigt eller jobbar 25%. Vi andra får prioritera.

Om det är väldigt mycket som föräldrarna förväntas vara med på så tycker jag i första hand att du ska ta ett snack med personalen på förskolan och läraren på skolan och tala om hur din situation ser ut. Gör klart för dem att du inte kommer att kunna dyka upp och att de i så fall utsätter ditt barn för att sitta ensamt. Lägg lite av skammen för det på deras huvud och kom ihåg att det ändå inte är onormalt att jobba heltid. Bryr de sig inte om det så har du hittat en riktigt dålig lärare/förskolelärare.

Mycket av pjäser, sånguppvisningar, föräldrafikan och dylikt går att lägga på kvällstid. Att behöva ta av sin egen fritid gör också att personalen är mindre benägen att sätta upp sådant för ofta.

Du har valt att jobba heltid så vitt jag förstår? Då har du alltså inte lika mycket tid till barnen som deltidsarbetande har och måste prioritera. Några av de där maj-aktiviteterna går bort, rakt av.

Man får alltid säga ifrån. Ingenting är obligatoriskt och man ska inte få för sig att ungarnas välmående är beroende av att mamma sitter och plågar sig igenom ännu ett föräldrafika. Dessutom går mycket av energin åt till att "umgås" med människor man inte är ett dugg intresserad av. Slöseri och tidstjuvar. Ta den där energin till ungarna på kvällen istället.

"Nej, jag tänker inte baka. Ska det samlas in pengar så betalar jag hellre och ska ungarna fika så skickar jag med köpta kakor."
Och visst får man utebli från t.ex. ett öppet hus. "Jag jobbar då och kan inte ta ledigt."
Ta ledigt för att grilla halvjummen korv i regnet? Nej, knappast. Då åker vi hellre själva någon ljus sommarkväll och grillar som familj med barn och vänner. Har roligt med barnen istället för att stå där och härda ut. Det är bättre för dig och bättre för barnen.

Barnen mår inte dåligt av att grilla med sina kompisar och sin lärare. Tvärtom. Din närvaro då är överflödig, precis som alla de andra föräldrarnas.

Packa matsäck? Jo, det får man nog se till att göra om ungarna ska på utflykt. Men ärligt talat, så jobbigt är inte det. Bred några mackor och koka choklad i en termos. Släng med en banan. Klart. Riktig mat får barnen till lunch och hemma till middagen.

I princip tycker jag man bör dyka upp på skolavslutningen och ett par utvecklingsamtal per termin. (Utvecklingsamtal sker på kvällstid, givetvis). Resten är frivilligt.

Andra föräldrar kan tänkas grymta och förskolepersonalen kan tissla, men det är normalt och hör till att vara småbarnsförälder. Aldrig har jag blivit så bedömd av min omgivning som just under de åren.
Skit i det, det går över och de vet ändå inte vad de talar om. Om några år är de människorna helt borta ur både din och barnens tillvaro.

Hur många timmar har barnens pappa lagt? 31 timmar? Varför talas det bara om mammor i den här artikeln?
Det artikeln egentligen vittnar om är att det är en orealistik drömbild att kunna skaffa barn, vara ensamstående förälder, ha ett krävande heltidsjobb och vara superförälder på en och samma gång. Allt kräver tid och prioriteringar - jobb, barn, en fungerande familj. Det går inte att få allt. Punkt.
Tråkigt att det är skolan som får svarte petter här - skolpersonalen menar väl i att organisera roliga extra-aktiviteter för dina barn, i att ge dig möjlighet att få insyn i dina barns vardag och utveckling, i att ge dina barn möjlighet att få att möte mellan sina världar (som inte är så separerade ännu som de vuxnas världar).

Theo Hogman,
Ja tänka sig, det har kommit en ny föräldrargeneration som har förstått att barn behöver sina föräldrar. Bris har länge varit nedringda av oharmoniska barn som saknar vuxenkontakt och kallar du det puritanskt att inse verkligheten och försöka göra något åt den, så gärna för mig.
Kan man inte fylla de behov ett barn har ska man inte skaffa barn eftersom ett barn som aldrig blir sett, eller bekräftat blir en trasig vuxen medborgare.
Jag tycker hela artikel är en sorglig uppvisning i hur det fungerar i dagens Sverige.

Det saknas något i artikeln. Dina barn, vill du vara med dem? Är du glad eller ledsen att du var 31 timmar med dina egna barn istället för med dina arbetskamrater? Tror du att barnen är glada att få vara med dig, eller vill de hellre vara med dagispersonalen?

Lyssna på ett tips från en fembarnsfar. När du, och barnen, blir äldre kommer du inte att ångra en enda timme som du spenderade med dina barn. Men sannolikheten att du säger "jag ångrar att jag inte var lite mer på jobbet" är nära noll.

Varför är det så många som moraliserar? Måste man ses som en dålig förälder för att man inte ställer upp på skolans ensidiga krav och förväntningar? Jag kan inte förstå varför jag skall ta semesterdagar för att tillbringa på skolan i en aktivitet som jag inte har något inflytande över.

Skolor bör självklart fundera på hur mycket de begär av föräldrarna och prioritera sina förväntningar. De bör också sätta detta på pränt i mera detalj i sina skolplaner.
För bullbak och korvgrillning kanske man skall skapa en liten "föräldraförening" och låta denna bestämma ambitionen. I en sådan grupp hade jag kunnat tänka mig att engagera mig.

Skola och hem är två olika arenor där våra barn rör sig. Men väldigt ofta blandar man ihop ansvaren i debatten. Gnäll på föräldrar torde vara ett av de vanligaste icke-pedagogiska samtalsämnena i lärarrummen. Kanske är det avspännande med lite skitsnack men ändå?

Bra skrivet Helene Sigfridsson!

Oj, sorglig läsning! Var finns pappan i denna stress? Och lillebror hade han ramlat på ett överfullt dagis med dålig tillsyn. Man behöver inte vara med på allting. Sätt ner klacken och säg ifrån. Var inte en sån kollektivist. Förklara för barnen. Dom kanske också skulle tycka det vara skönt att slippa ibland. Att ha en stark förälder att förlita sig på mellan varven istället för skolans direktiv.

Jag tycker det känns som du är en privilegierad varelse som kan hinna med allt detta.

Thomas E: Du har rätt. Det finns massor med karriärkvinnor som gråter idag när dom tänker på hur lite tid dom hade med barnen när dom var små. Som ångrar sig bittert.

Helene skriver:
Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor.
Ja det går ju inte ihop. Men hur planerade du då du skaffade barn och VARFÖR skaffade du barn? Detta måste man ha klart för sig innan. Det är inte möjligt att jobba heltid och samtidigt tro att man kan hinna med kvantitets- och kvalitetestid med sina kära barn. Allt för många föräldrar idag skaffar barn precis som man skaffer en bil eller ett hus, det är något man ska ha bara men man tänker inte på konsekvenserna.
/anna

Hur kan man välja karriär framför barn?
Denna självupptagenhet är hemskt, hur kan någon undra varför ungdomar idag mår dåligt

Det blir ju lite snedvridet med alla dessa varför-skaffar-du-då-barn-kommentarer. Artikeln handlar ju inte om att man inte vill vara med sina barn utan om en del orimliga krav som förskola och skola ibland ställer på föräldrarna.

Själv tycker jag förstås det är trevligt att gå på vernissager eller sånguppträdanden men hur ofta behöver man ha sådana aktiviteter? För övrigt är det är oändligt irriterande med alla planeringsdagar och tidiga stängningar som har förekommit genom åren. Och skolan undanhåller gärna det faktum att de är skyldiga att tillhandahålla barnomsorg om någon behöver det.

Men bara för att jag tycker att Helene har en poäng i det hon framför så tror jag inte för en sekund att inte vill vara med sina barn eller är en dålig förälder. Så den den delen av argumentationen glömmer jag.

Hej,
Knäcker det oss yrkeskvinnor men inte yrkesmän? Eller borde artikeln vara formulerad som yrkesföräldrar och inte separera oss åt? I någon form borde barnet ha två aktiva föräldrar och det är kanske det artikeln borde handla om?
Camilla

Visst kan det vara svårt att få ihop det. Men var finns mannen i familjen? Själv hjälper jag till med min sons aktiviteter trots att han inte bor med mig utan med sin mamma.

Man blir väldigt förvånad över alla moraliserande gnällspikar av typen "varför skaffade du barn då" eller att "barn tar tid" när det inte är det som artikeln handlar om. Kan vissa inte läsa eller?
Jag vet precis vad du menar och håller med Tomas Fredriksson i hans kommentar. Numera är mina barn nästan vuxna (18 och 20 år) och de där föräldrarna och de där lärararna är glömda sedan länge. Jag tror också att det är viktigt med kommunikation för människor tenderar att se på världen bara utifrån sin egen synvinkel. Därför är det viktigt att berätta för dem hur den egna situationen ser ut för man kan inte räkna med att de förstår det själva. Är man rak och bestämd så brukar de kunna förstå och det gör även barnen.

Det är fullkomligt idiotiskt med alla märkliga aktiviteter där man finner sig själv sörplande på en kopp halvljummen kaffe och ätandes på en en bulle som man inte ens vill ha samt försöka föra något slags samtal med en människa man inte är intresserad av och aldrig kommer att ha kontakt med efter de där åren. Skolavslutningar skall man gå på om man kan men även detta gäller ju bara om man kan. Har man reglerad arbetstid som ex lokförare eller sjuksköterskor så är det inte alltid man får ihop det heller.
Men det viktigaste tycker jag är att säga ifrån på ett bra sätt så att man minskar skuldbördan på föräldrarna samt att du inser att detta är bara ett kort tag och sedan slipper man de sneda ögonkasten när man hämtar barnet sitt av alla (dock inom öppettiderna). Vissa dagistanter är hemska på att försöka skuldbelägga föräldrarna men man får säga ifrån vänligt men bestämt. Föreståndaren på min dotters dagis fick en ordentlig genomgång av vad målet för deras verksamhet verkligen är. Folk tappar fokus och missar ibland vad de egentligen gör där och jag fick berätta för henne att hennes arbete går ut på att ta hand om mitt barn så att jag kan arbeta. Någonstans på vägen hade hon tappat detta och resonerade som om deras verksamhet var det viktigaste och om ett barn är hängigt (men inte sjukt) så skall inte barnet få vara där. Till slut gick det så långt så att de flesta barn var småhängiga och hemma och det var då jag berättade för henne att om det är så läget är så får hon se till att anpassa verksamheten utifrån vad barnen orkar med. Eller tycker hon att fyra personer skall klippa gubbar med fem barn?

Jag tror att man måste våga sätta gränser - även om man är kvinna och mor. Familj och skola måste acceptera att en yrkesarbetande kvinna inte kan slänga allt vind för våg och komma springande alltid. Man kan inte vara överallt och jag tror att om man förklarar för barn så kan de lära sig att förstå att mamma har ett liv och vad hon gör ( i sitt yrkesarbete) också är viktigt. Själv har jag jobbat som lärare här i England och jag förväntas att finnas på min arbetsplats för elevernas skull - de har rätt att ha sin lärare på plats och inte alltid ha vikarier. Man kan inte vara bäst för alla alltid, men det är ingen lösning to start hitting yourself över det hela. Livet är tufft och även egna barn måste inse att de inte alltid kan vara universums centrum.

Jag var ensam mamma till fyra barn, födda inom sex år och jobbade 75 % för att orka med vardagen.
Minns ännu den hysteriska skoltiden med alla krav på närvaro samt bakning och insamlingar av pengar. Jag hade ingen hjälp av släktingar eller av barnens far, utan var helt hänvisad till att klara det själv. Barnen fick tidigt lära sig att själva baka och sälja lotter mm. Det kan inte ha varit så roligt alla gånger när deras kompisar slapp. Fortfarande, efter alla år, mår jag illa vid tanken på alla dessa krav, som faktiskt var nästan omöjliga att hinna med, för mig, hur gärna jag än hade önskat. När jag var 35 år fick jag en stroke! Man kan ju undra varför?

Det du beskriver låter ju verkligen jättejobbigt. Jag tycker verkligen att det måste bli ändring på detta. Verkligen helstressande att skolan ställer sådana krav. Jag stöder dina tankar hela vägen, är det något man måste ändra på så är det ju detta, och det snabbt. Så här kan det ju inte vara.

Man är inte en sämre förälder för att man blir stressad av alla extra aktiviteter man förväntas delta i på skola och dagis.

Personligen tycker jag att all dessa aktiviteter ska läggas efter normal 9-5 arbetstid. Jag har har ingen intention att gå ner till deltid för att hinna med barnomsorgens aktiviteter.
Men man måste ju gå eftersom alla andra föräldrar ställer upp på det och barnen som sagt blir ledsna om man inte är där.

Mitt tips är att strunta i bullbak och annat som tar tid där det egentligen inte handlar om att umgås med barnet direkt. Jag köper färdiga bullar i butik och det gäller matsäckar också.
Skulle aldrig ställa upp på att sälja lotter eller följa med på resor. Barnomsorg är till för att barnen ska tas hand om när föräldrarna tjänar sitt uppehälle. Inget socialt tillhåll för uttråkade hemmafruar.
Men om föräldrar verkligen vill engagera sig i barnomsorgen så är det väl ok. Alla kan och vill inte. Sålänge barnen är trygga och glada spelar det ingen roll, vilket.

Det hjälper inte hur lite man jobbar; att som vuxen behöva kastas tillbaka in i skolans värld, som man äntligen tagit sig igenom och lagt bakom sig för egen del, kan vara övermäktigt. Inte bara av tidsskäl. Jag var själv ett välanpassat medelklassbarn i skolan, men har genomskådat hur illa man egentligen for av skolgången. Stackars de föräldrar som har traumatiska minnen från skolan... Inte alla vill eller orkar gå på djupet och känna på den känslan, utan man biter ihop och lotsar sina barn igenom samma elände som man själv var tvungen till. Som om det var en naturlag med skola. Som om det inte fanns andra sätt att få kunskap. Barnet - den sista slaven. Som Matti Bergström så träffande uttrycker det...

Jag håller med talaren innan mig..Men jag är helt ensam med två barn, året om, utan pappa elelr släktingar som ställer upp hejvilt..Allt får man ordna själv..ständigt med stressklump i magen när våren kommer aktiviteter högt och lågt och nu när barnen är 13 och 10 år så måste jag arbeta heltid för att ha råd med allt vad vardagslivet heter utan guldkant vad gäller semester etc...
Vad gäller folks skrädande här, så pratar de mot bättre vetande..mkt går vi in i livet med förväntningar och förhoppningar, men att sluta med att bli ensam förälder är ju inte det man tänkte på när man fick barn..Men realiteten ser annorlunda ut för många och den krossade illisuionen gör ont och att behöva vända på varenda krona, ej ha råd på semester..Har ej haft solsemester någon endaste gång sedan 10 år tillbaka. Vi har tillbringat smestern hemmavid, med bullbka och egenhändig pick nick hela tiden..Slit är vad det är och jag skulle skatta mig lycklig om jag någon endaste gång kunde få leva livet mer bekvämt och sliuppa tänka på pengar hela tiden.. Vad gäller sommaren och sina 4 veckor innebär att resterande får barnen tillbringa själva hemma så jag kan få lön till mat och hyra.. Att jag sedan har massa krav på att lägga semestern på planeringsdagar, då ena barnet ej får gå på fritids men andra barnet har skolplikt gör livet surt för oss ensamstående jag skulle hellre lägga det på barnens ledigheter de har samtidgt som skollov . Så att ta någon ledig dag kan ju ej vara så farligt skriver någon, jo för mig är det det.
Jag skulle hellre tjäna så mkt att jag kunde arbeta 75% för alla skolgrejeor man ska göra läggs påp skoltid, utställningar, öppet hus ja vad som och det innebär flextid som måste tas ut som ej finns och sedan kostar dubbelt upp när de skall betalas tillbaka...
Nä så ha mer empati och förstå hur det är istället för döm folk i egointresse innan ni kommenterar saker och ting...

Jag blev också mkt förvånad när mitt barn klev in i förskoleåldern. Jag trodde att förskolan var till för att erbjuda barnomsorg medan föräldrarna jobbar. Men det visar sig att förskolan stänger kl 17 varje dag, när ett "normalt" jobb slutar tidigast kl 17 och sedan transport-tid, att lucia-fikan och annat läggs kl 15 vilket för mig innebär att jag bara hinner med en halv arbetsdag, att de helt sonika stänger för planeringsdagar osv osv. Dessutom ska skola och förskola erbjuda måltider, varför skulle det vara annorlunda bara för att barnen ska äta utomhus? Borde inte vara svårare att fixa matsäck för barnen än att servera varm lunch. Allt detta borde kunna förbättras!

Å andra sidan, sångstunder, fixardagar och annat är faktiskt inte obligatoriska. Att ha barn innebär att inte hinna med allt som "förväntas" av en, det är bara att inse. Om man råkar vara ensamstående, och annars också för den delen, vägra åtminstone att ha dåligt samvete för den andra förälderns hälft av alla åtaganden. Varför ska inte den föräldern kunna ta sin del av fikan etc bara för att barnen inte bor där? Sätt hårt mot hårt mot pappan, det är enda sättet att komma ifrån "kvinnofällan"-aspekten av dilemmat.

Ja, jag håller helt med! Det blir inte bättre när barnen börjar skolan heller. I de kommunala skolorna i vår kommun finns ett system med s.k. \"trivselföräldrar\". Det ska vara föräldrarna till tre barn i varje klass per termin - alltså allt mellan 3 och 6 personer. Det här är inget man kan välja, utan läraren går på klasslistan och berättar vilka som ska vara nästa termin.

Arbetsuppgifterna är också i stort sett förutbestämda. Man ska fixa fika till terminens föräldramöte (till flera möten om det blir något särskilt). Man ska ordna en klassaktivitetet för alla familjer som vill på terminens vanligen två studiedagar.

Man ska samla in pengar till en present till läraren varje terminsavslutning, och på våren ska det även ordnas en avslutningsfest. Med allt vad det innebär av planering, lokalbokning, insförskaffande av mat, dryck, dukar och bestick, godispåsar, dekorationer, ljudanläggning, discokula, ev. film och möjlighet att visa den... På själva festen ska man vara funktionär och efteråt ska man städa...

Detta är något som i alla fall jag upplever som mycket betungande. Denna termin har jag faktiskt varit så fräck, att jag helt enkelt har vägrat! Jag mailade kommunen och frågade om skolan verkligen FICK kräva det här, och fick svaret att det fick de inte! Det är helt emot lagen - men ändå fortsätter det, för att ingen vågar säga ifrån. Man är rädd för att de beskäftiga medelklassmammorna som alltid gapar på föräldramöten, ska säga att man är en dåligt mor som inte bryr sig om sina och andras barn om man vägrar. Trots att alla barn inte har glädje av de här aktiviteterna, utan det mest handlar om att vissa föräldrar själva vill gapa och skrika och synas och höras.

Jag tycker faktiskt att kommunerna borde FÖRBJUDA all föräldramedverkan där föräldrarna TILLDELAS uppgifter. Medan frivilliga - VERKLIGT frivilliga, utan någon press från lärares eller andra föräldrars sida - aktiviteter kan få vara kvar.

Jag menar - de som verkligen VILL pyssla med detta, har ju alla möjligheter att söka sig till en friskola där det ingår mycket föräldramedverkan. Då är det frivilligt och man ingår ett avtal med skolan. Men vi som av någon anledning inte kan, orkar eller vill - våra barn måste ju få gå i den kommunala skolan! Eller - ska de inte få gå i skolan överhuvudtaget..?

Helene, jag vet inte varför du har skaffat barn, men om jag någongång gör det så är det för att jag vill ha barn och vara en del utav deras liv. Jag sätter uppenbarligen inte lika mycket tilltro till det svenska skolväsendet som du gör, jag är nämligen övertygad om att barn behöver bli uppfostrade av sina föräldrar och inte av lärare eller fritidspedagoger.
Jag tycker att det är intressant att du, som vill in i riksdagen för MP, skriver den här artikeln, eftersom att de rödgröna vill ta bort avdraget för hushållsnära tjänster. För visst umgås du hellre med dina barn än städar?

Jag förstår din frustration över att behöva lämna ditt arbete så mycket just i maj månad. Är en arbetande lärare och jag har svårt att se varför denna skola har så många aktiviteter där du måste lämna ditt arbete. Att ett utvecklingssamtal läggs under dagen är självklart tycker jag för det är då Min arbetstid ligger, sedan är vi alltid flexibla och försöker så gott vi kan, men har man 25 elever och alla samtal skulle ligga på kvällstid så skulle vare sig jag eller min familj fixa det. Vi lärare gör så gott vi kan och det ni föräldrar inte alltid ser är allt arbete som sker när era barn inte är på skolan. Alla möten med familjer med speciella barn i behov av särskilt stöd . Möten med berörda för att skriva åtgärdsprogram, APT som måste ligga kvällstid för att fritidspersonalen skall vara med. Våra stängningsdagar är guld värda för oss som jobbar ihop med fritids, det är då vi kan arbeta för skolutveckling för vår skola och skriva alla dessa dokument som vi är ålagda att göra.
Det jag menar är att i alla fall på de skolor jag arbetat så gör vi inte saker för saken skull utan om det är en vårfest, julfest, avslutning m.m så beror det på att barnen vill visa upp och är stolta över vad de har gjort på SIN arbetsplats. Glöm inte att skolan är våra barns arbetsplats och om de växer som individer när de för visa upp vad de gjort så priotera dina barns utveckling och låt din egen stanna upp en stund.
Det finns inget värre än de föräldrar som suckar över sina barns vardag och som inte förstår att våra barn är vår framtid och de behöver allt stöd de kan få!

"Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor." skriver Helene... och vill både ha kakan och äta den. Är man förälder så inbegriper det ett engagemang på de platser barnen vistas och är inte två separata ting.
Prioriteringen sker mellan ett egoistiskt självförverkligande eller att ta sitt föräldraansvar. Jag anser precis som flera andra här i kommentarerna att bristen på föräldraansvar är roten till att våra barn och unga mår så dåligt som de gör. Det är vårt eget fel och det är barnen som får lida, vilket skapar betydligt större kostnader för oss alla i längden. Furious Rachel

Jag blir så oerhört störd av din artikel och din åsikt till föräldramedverkan! Det är klart att det är viktigt att vi föräldrar då och då kan bjudas in till förskolan för att ta del av barnens vardag! Se det som en möjlighet istället för en svårighet!

Varje dag blir jag förvånad över alla föräldrar som väljer att ha sina barn på dagis mellan halv åtta och halv fem! Inte ens vi vuxan orkar vara på en arbetsplats så länge! Barnen har det säkert bra på förskolan men de behöver också tid att ta det lungt, inte tävla med sina jämnåriga, tid till kärlek från sina föräldrar och annat som inte erbjuds på dagis!
Vill man satsa på jobbet när barnen är så små, kanske man inte borde skaffat de alls! De är i behov av närvarande föräldrar inte heltidsarbetande!
All forskning visar på att barn behöver mycket tid med sina föräldrar! Det här med att jag erbjuder barnen kvalitetstid är bullshit!

Har man inte tid med sina barn, kanske man skall undvika att skaffa barn. Att skaffa barn är inte en rättighet. Att ha föräldrar som har tid med en är däremot en rättighet.

Vad många som tjatar om pappor bland er som kommenterar. MEN HALLÅ!!!!! Helene jobbar åt "Makalösa föräldrar"!!!!!!!NEJ! Det är inte så att alla pappor bryr sig. Många skiter faktiskt fullständigt i sina barn och det ska INTE samhället anklaga mammor för. Visst finns det ensamma pappor också men fortfarande är ensamstående mammor en stor grupp för sig. Det är i sig ett helt annat problem men SLUTA såtsas som att ett barn alltid har två föräldrar för det är inte sant.

Pling! Dagens ilandsproblem. Ja vad ska man säga.... ät upp kakan eller ställ den i skafferiet, men skriv inga artiklar om vad synd det är om dig som måste prioritera. Skolan har ingen närvaroskyldighet på föräldrar och den enda som ställer krav på dig är du själv. Visst barnen blir besvikna, men det blir de även om de inte får ta hem en kompis, inte får glass före maten mm.

Jag har också alltid förvånats över hur det fungerar i skolan och hur "folk" får ihop det. Jag jobbar också heltid, är ensamstående och har inte ekonomisk möjlighet till andra alternativ. Det är inte så jag skulle vilja ha det - men det är ett faktum som jag måste acceptera om jag ska ha råd att t ex ha min lilla bil och min lilla lägenhet. Jag är ensam om utvecklingssamtal, aktivitetsdagar, avslutningar, uppvisningar, sångsoaréer, skoldiscon o dyl x 2- det frestar på kompkontot - helt klart. Nu har jag ett jobb som tillämpar flextid så nu kan jag komma ifrån till alla aktiviteter som alltid startar innan min arbetstid är slut. Lycka och glädje! Tidigare jobbade jag på ett ställe där jag öppnade och stängde... = ledsna barn...
Som jag ser det så har det här förvandlats från "normalt" engagemang till nån sorts tävling bland oss föräldrar vem som ställer upp mest, som är duktigast och bäst. Flest ställen där man som förälder syns och medverkar vinner och ger övriga ett dåligt samvete! Det känns också som om skolan utnyttjar vår hysteri i jakten på att vara den bästa föräldern och tar hela handen. Det ger statuspoäng att synas i skolan! Vissa i de familjer som finns omkring mig och mina barn, jobbar betydligt mer än jag gör som jobbar fullt - men på något, för mig obegripligt sätt, hinner ändå att engagera sig i varenda aktivitet i skolan, de lyckas även hämta sina barn från fritids långt innan stängningsdags. När jag hämtar mina barn kvart över fem är de i stort sett alltid sist kvar. Hur gör de andra familjerna, rent praktiskt? De här föräldrarna är även tränare i fotboll, de skjutsar klassen i egna bilar till aktiviteter som skolan bestämt att klassen ska göra utan att först kolla om de själva kan ordna logistiken, t ex studiebesök i en bondgård, ishallsbesök o dyl, de fixar fram käcka små väskor med majblommor, eller reflexer eller kokostoppar som barnen ska sälja för att samla till klassresor o dyl, de bakar för att sälja vid marknader i stan, vid fotbollsturneringar och guuuuud vet allt. Och vi gör det och ställer upp på det - för vi vill alla våra barns bästa och vem vill sen stå där och känna sig lat, usel och utpekad som en kass förälder för att man inte ställer upp på gatloppet? Jag tror att vi i mångt och mycket skapat det här åt oss själva och skolan tacksamt tar emot och kanske till och med kan spara en peng på vårt föräldraengagemang? Det handlar inte om att äta kakan och ha den kvar alls tror jag.
Jag har dock lite svårt att förstå läraren som tycker att det är självklart att utvecklingssamtal ska ligga under dagtid eftersom hennes arbetstid är placerad då - varför ska ingen hänsyn visas till min arbetstid? Vem har mest rätt?
Jag är själv uppvuxen med bara en förälder - jag försöker minnas att min mamma var med i skolan, men det jag kan komma ihåg är kvartssamtalen som alltid på den tiden låg på kvällstid, dvs efter hennes arbetstid.
Är det så att arbetsgivare numera är mer medgörliga och accepterar den här typen av "frånvaro" än vad de var förr - inte vet jag?

Visst, ibland blir det lite mycket, särskilt i maj inför avslut osv. Jag tror du har hamnat i stressig "återvändsgränd" och behöver se över dina prioriteringar. På den listan borde barnen komma först. Det är deras vardag du inte har tid med, vilket är en varningsklocka för föräldrar som vill hinna med allt. Det är en utopi, att vi ska kunna göra karriär samtidigt som vi har barn och är engagerade i allt möjligt som rör enbart oss själva. Ta ett djupt andetag, fundera över vad som egentligen är viktigt i livet och akta dig för att bli en sån där förälder som aldrig hade tid, för det är mycket värre än den stress du upplever just nu.

Ibland blir man helt mållös. Det finns ett enormt JAG perspektiv i den här artikeln men när man får barn då finns inte JAG, JAG, JAG längre. Då är det VI som gäller. Föräldrarna är de absolut viktigaste personerna i ett barns liv och då talar vi om mamman OCH pappan. När man får barn så gäller det att samarbeta, man kan hjälpas åt med skolaktiviteterna. Varför ska bara mamman göra allt? Det kanske är dags för en debatt om vad som egentligen är statens ansvar och vad som är föräldrarnas? Jag trodde det vara ganska självklart och jag hoppas att en majoritet av föräldrarna är med på noterna där. Men det finns vissa tecken som tyder på motsatsen och inte bara den här artikeln utan även fenomen som att en del föräldrar tar semester och fixar med huset och låter barnen vara kvar på dagis hela sommaren. Och de kan inte ens se att det finns något problem med det. Jag hoppas att den syn på barn och föräldraskap som visas i den här artikeln hör till undantagen, annars blir jag riktigt orolig. Att bli förälder är att ge sina barn den kärlek, omsorg och tid som de har rätt till. Det är inte något vi kan köpa via skattekakan!

Jag har inte barn, så detta skriver jag inte i egenintresse. Hade jag barn skulle jag givetvis vilja vara med dem så mycket som möjligt, men som anställd har jag också arbetsplikt som jag inte kan komma undan bara för att jag älskar mina barn. Att, som flera personer antyder ovan, kräva att någon som har ett jobb inte ska skaffa barn känns helt samhällsfrånvänt.

Dagis, förskola och skola är för mig betaltjänster som jag som kund måste kunna ställa krav på att de fungerar under den tid jag betalar för. Att jag betalar det mesta via skattsedeln ändrar inte på detta. Det känns därför helt ofattbart att dessa företag jag anlitat för mina pengar ställer krav på min närvaro för att fungera. Vem skulle acceptera att någon annan yrkesutövare kräver att du sitter bredvid och tittar på medan han eller hon sköter sitt jobb eller ännu värre att de tittar på när du gör deras jobb? Lägg ner, gör om, gör rätt.

Ni som anser att föräldrar borde skämmas för att de jobbar istället för att vara med barnen, är ni hemma med barnen hela tiden eller tar ni med dem till jobbet istället? Om inte föreslår jag att ni kliver ner från era höga hästar och ber om ursäkt.

#19 Christina Lundqvist, 2010-05-26, 08:25
Det är inte frånvaron av föräldrar i skolvärlden som är problemet, det är frånvaron av vuxna utanför skolvärlden som är det. Att barn behöver vuxna omkring sig är det få som förnekar, men i skolan har de det och de föräldrar som inte finns där för sina barn utanför skola/dagis finns inte i skolan eller på dagis heller. Det är mao inte dem det handlar om.

Den nypuritanska föräldrarollen gör inget annat än sätter press på föräldrar som inte har möjlighet att leva upp till de krav den ställer. Den räddar inga barn från undergång eller psykisk ohälsa. Snarare tvärtom. Barnen mår betydligt sämre av att ha föräldrar som är sönderstressade av att inte hinna jobba de timmar de åtagit sig gentemot sina arbetsgivare. Harmoniska föräldrar ger harmoniska barn.

#13
Kunde inte låta bli att kommentera. Kan tänka mig att det är vi som hade mammor som var anhängare av grupp 8 som nu blivit föräldrar - och som därför försöker ge våra barn det vi själva saknade.

#19 Precis!

// Hemmaförälder

Att lägga över ansvaret för skolgången på föräldrarna är bara ett smart sätt för Lärarförbundet att "få ut så mkt lön som möjligt för så lite ansträngning som möjligt". I denna debatt m-å-s-t-e lärarfackets roll beaktas: Det är ett förbund som mer än andra (sjuksköterskefacket undantaget, dom är ännu på toppen av höskullen) förmått inympa orättfärdig sympati från de flesta. Som i de flesta andra fall: Fackföreningar jobbar inte primärt för att förbättra standarden på sin verksamhet. De jobbar för att erhålla nya privilegier för sina medlemmar, ofta genom att lyfta över tunga arbetsuppgifter på andra. Grattis, lärarfacket! Ni är på väg att lyckas.