Är det så bra egentligen?

Svenska utbildningssystemet har imponerat på bland annat Storbrittanien som vill införa ett liknande system med friskolor som vi har här. Det är lätt att bli smickrad och tänka att vår skolvärld är något att sträva efter. Men är det så enkelt att skriva bra på tavlan längst fram i klassrummet? Nä, på en whiteboardtavla är det lätt att lägga till och sudda bort. Det är inte lätt att veta var man ska börja, men det här med skolpeng känns som en bra inkörsport. Eftersom undertecknad jobbar på gymnasiet utgår mina räkneexempel därifrån. Vad är då skolpeng? Jo, det är den summa som varje elev genererar till skolan från kommunen, och i sin tur ger pengar till att driva skolverksamhet. Kruxet är att skolpengen varierar kraftigt i landet. Det beror inte bara på vilken kommun du är i, utan också vilket program eleven befinner sig på. Det finns ett riktvärde för hela riket vad skolpengen för varje elev ska ligga på. Här finns det förstås vinnare och förlorare. Går kommuen knackigt så drar man ner på skolan samt skolpengen eller "räknar om den" som det brukar heta.

Om man bortser från kommunernas olikheter och resurser, finns det något som är bätttre än annat när det gäller få  pengar till skolan? Det finns möjligheter, absolut. Ska man starta en gymnasieskola, kommunal som fri, så satsa inte på handelsprogrammet eller vanligt högskoleförberedande samhällsprogram. Det ger dåligt klirr i kassan. Dessa sägs inte vara så resursslukande som många andra program. Det beror på, tror jag, att man tänker sig ett fullt klassrum med motiverade elever som i tystnad sitter och insuper kunskap utan några som helst språkproblem. Det är inte verklighet idag.

Vilka utblidningar ger mest i skolpeng då? Den stora vinnaren är att starta utbildningar där det finns diagnos på eleverna. Eller bara helt enkelt en bakgrund av problem att klara grundskolan. En sådan utbildning med "problembarn" ger i stället bra mycket bättre ekonomisk avkastning. Då pratar vi inte småkronor och tusenlappar, utan upp till 4-5 gånger mer per elev och läsår. Så halva antalet elever med problem påhittade som verkliga kan ge mer i pengar än en helklass på samhällsprogrammet som inte ska ha problem. Hoppas någon reagerade lite nu? För självklart finns problemen i de vanliga klasserna också. I den vanliga klassen finns de som inte blivit diagnostiserade eller utredda, men i många fall kan vara hundra resor värre än de som fått sina bokstäver. Allt från dyslexi till att växa upp i ett missbrukshem, hamnar ju i vanliga program idag med förstås. Omotiverade och lata elever som ska lotsas igenom gymnasiet är ett annat exempel. Läraren får ägna mycket tid åt att jaga de som inte vill något alls med sin skolgång mer än att hänga med kompisarna i tre år. Man får också ägna massa tid åt de elever som inte klarar att gå i en vanlig klass, men ändå gör det för att deras problem och behov aldrig utretts eller att föräldrarna inte gått med på en utredning. Vad har vi kvar då? Jo, jag har inte ens nämnt de elever som klarar sin skolgång, men inte får så mycket inspiration och hjälp utan sköter sitt i det tysta. Tycker synd om deras situation också.

Ändå i många fall kan specialutbildningarna för problem och diagnosbarn vara räddningen för många gymnasier idag. Alla pengar dessa utbildningar ger fyller igen blödande hål i de vanliga programmen som inte bär sig på grund av för snåla resurser från början. Men ska inte den höga elevpengen gå till programmet där eleven går undrar man kanske?  Jo, men ju lägre peng man lägger på ADHD, desto mer blir över till allt annat som inte bär sig på samma skola. Det blir en balansakt som är svår. Så, det är inte alltid omsorg för elever som gör att utbildningar startas... Problembarnen blir en ekonomisk räddningsplanka.

Så ska det bli en bra skola ekonomiskt, så är inte lösningen idag en skola där alla elever mår bra och får det som krävs. Du behöver en finansiellt stark kommun och fullt med diagnoser på skolan för att få pengarna att räcka. Ord som omöjlig ekvation dyker upp.

Jörgen Krüsell (18 artiklar)

Anmäl