Vi unga kvinnor sätter press på partierna i föräldraförsäkringsfrågan

Ledsen Isabelle Ståhl, vi är 87% i detta land som i n t e vill ha individualiserad föräldraförsäkring. Vi vill bestämma själva hur vi ska ha det i familjen och jag är tacksam för att Alliansen börjar respektera folkviljan och lämnar denna kvoteringsiver bakom sig.

Det är vetenskapligt bevisat att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt, att kvinnor är individorienterade och män processorienterade och som ett resultat av det är kvinnor mer lämpade att ta hand om småbarn än män. Det är mammas tröst ett ledset barn söker det är också fakta.

När ni feminister diskuterar så handlar det oftast om hur man ska bli av med barnen. En helt olämplig far, eller andra släktingar ska ta hand om dem, bara ni slipper och får göra karriär. Så ser det inte ut för majoriteten av kvinnor i världen. Vi VILL tillgodose våra barns behov. Vi vill se dem växa upp som harmoniska varelser och ha dem så tätt intill som möjligt.
En pappa kan vara lika duglig småbarnsförälder som en mamma, men inte alla pappor. En del har inget intresse, har aldrig lekt med dockor och har ingen som helst naturlig fallenhet för att se vad ett litet barn behöver och de ska definitivt i n t e tvingas in i en omsorgssituation med risk för barnets väl och ve.
Det märkliga är att ni feminister är villiga att betala det priset. Räcker det inte med den disharmoni (enl BRIS) som svenska barn lever i redan idag?

Det skulle vara bra om föräldrarna delade mer jämlikt på föräldradagarna, även om 50/50 inte behöver vara målsättningen då mammorna har gått igenom en graviditet och förlossning som de kan behöva tid att återhämta sig från och mammorna har också fysiska förutsättingar att amma. Problemet med de förslag som ligger om individualiserad föräldraförsäkring är att barnen skulle hamna i kläm. Många skulle få färre dagar med någon av sina föräldrar.

Låt mig måla upp ett scenario som är vanligt. Den ena föräldrern, inte nödvändigtvis pappan, tjänar betydligt mer pengar än den andra föräldern. Varianter av detta scenario är att den ena föräldern är arbetssökande, eller att den ena föräldern är entreprenör och driver ett fåmansbolag. Familjen har gemensamt tagit på sig utgifter anpassade till att båda föräldrarna arbetar och att vara föräldralediga anstränger ekonomin. De anser sig helt enkelt inte att ha råd att låta den föräldern med bästa inkomsten vara föräldraledig, i varje fall inte någon längre period. Vad händer då om försäkringen individualiseras? Jo det blir helt enkelt så att inte alla föräldradagar tas ut. Den föräldern med lägre inkomst är hemma sina dagar, den andra föräldern kanske kan vara hemma en månad eller två och sedan så "sparas" de andra dagarna till framtiden. Barnet, som borde stå i centrum, får börja på dagis vid 1 års ålder och fick nästan hälften så många dagar hemma med någon av sina föräldrar som med dagens system.

Nej, tänk om och tänk rätt. Ta hänsyn till verkliga situationer, inte bara idealistiska perspektiv, och sätt barnets bästa i centrum.

Lösningen? Fasa in en sådan här förändring sakta men säkert, kanske en månad i taget. Eller låt ersättningen i försäkringen utgå från den förälder som tjänar bäst. Eller addera dagar som är låsta till respektive förälder för att undvika att barnen får mindre tid hemma med sina föräldrar än idag.

Du kan gärna argumentera för att staten skall detaljstyra folks liv.
Men när du kallar dig liberal i samma andetag så visar du helt enkelt att du inte förstår vad ordet betyder. Konservativ skulle du kunna kalla dig, eller socialist, eller feminist. Men inte liberal.

Sverige är ett samhälle där man beskattar sina medborgare så hårt att många av oss, efter att ha betalt för mat och husrum, bara har råd att välja det som staten eller kommunen subventionerar. Individen skall inte få välja vad man vill göra med de pengar man arbetat ihop, det skall politikerna göra. En del framhärdar i att se det som demokrati. Jag ser det som diktatur.
Just nu angrips föräldrarnas möjlighet att själva få bestämma hur man vill fördela föräldraledigheten. Det är alldeles för vanligt att man väljer fel och inte som politikerna vill och vet är bäst.
Idag skriver Isabelle Ståhl, som missuppfattar sig själv som liberal och säger sig representera Sveriges unga kvinnor, om problemen som följer att vi som individer fortfarande har en gnutta kvar att själva bestämma över.
Hon berättar att de felaktiga val vi gör, där mannen inte tar ut hälften av dagarna, medför att barnen blir känslolösa och hänfaller till kvinnovåld.
Hon tar också upp risken med att barnen faller in i predestinerade könsroller.
Tunga skäl kan man tycka för att överlåta valet till de som vet bättre. Till slut dyker dock riktigt tunga skälet upp: Den som är hemma får sämre lön och tappar fart i karriären. Barnets väl och ve är bara svepskäl och antagligen vet Isabelle att de inte ens är valida skäl.
Dock, om Isabelle inte känner till de senaste decenniernas forskning om könet och hjärnan, så kan jag nu upplysa om att det inte är mamma eller pappa som i efterhand bestämmer vad det blir av deras barn när det gäller intelligens (förmåga till logiskt tänkande) eller deras könsroller. Det bestäms långt innan födseln. Ja, jag vet att det inte är kul att höra. Det begränsar ju vad politikern kan göra för att forma oss till den människa man vill att vi skall vara.
Positiva blir dock att Isabelle inte behöver oroa sig för att barn skall växa upp till kvinnomisshandlare bara för att pappan inte var hemma tillräckligt mycket. Nej, många, om inte alla kvinnomisshandlare, är psykopater eller har andra störningar som inte beror av vilken förälder som var hemma. Du får inte färre av dessa för att pappan är hemma flera dagar.
Förresten, har du ingen sociokulturellförklaringsmodell som kan vävas in för att ge eftertryck åt kraven på att staten skall bestämma. De brukar dessutom vara underhållande att läsa.

Som varande 54 årig trebarnspappa så tänker min hjärna.

Vad vet du Isabelle som 22 årig barnlös kvinna i detta ärende.. En sådan ofattbart naiv föreställning (nästan kränkande) om vad jag som pappa sysslat med de senaste 26 åren.

Tror du på fullt allvar ätt några statligt kvoterade månader hit eller dit kommer att "frälsa" människan från det tvåkönade livet. Du och alla andra som tror på detta uppblåsta luftslott kommer att bli mycket djup besvikna.

Livet är långt mer komplicerat än vad ditt analysunderlag beskriver.

Låt oss genomföra kvoteringsidéerna som ett forskningsprojekt. Efter 20 år gör vi en utvärdering.
Utvärderingen kommer då att behandla helt andra frågor än de som du tar upp.
Ungefär samma diskripans som mellan idéerna om det klasslösa samhället och det faktiska utfallet i Östtyskland, Kuba mfl.
Hmmm Vad var det som vi inte beaktade.

Svar: I båda fallen evolutionslärans kunskapsrum

". Det innebär att pappor bara blir tillfälliga besökare i sina barns liv och att barn från tidig ålder ser hur mamma står för huvuddelen av hushållsarbetet"

Halva barnens vakan tid tillbringas på dagis och skola. Varför bekymrar ni er inte över att det knappt finns några män kvar i dessa miljöer, och de utgör en liten och sjunkande minoritet? Varför känner sig inte män välkomna i dessa miljöer?

Det är ingen god idé med individualiserad föräldrapenning av tre orsaker.
1. Det förutsätter att båda föräldrarna har en bra inkomst, så att de har något att ta ut. När vi fick barn så studerade min fru. Hon var hemma med barnen först, utan att ta ut ersättning, eftersom man knapp får någon som student. Därefter tog jag föräldraledigt med ersättning. Med individualiserad ersättning skulle man tvingas vara hemma med låg ersättning och förlora en massa pengar.
2. Förslaget skulle spä på den utveckling som redan finns. Kvinnor blir allt äldre innan de skaffar barn. Detta leder till högre sjukvårdskostnader eftersom komplikationerna vid födseln blir fler. Ett bättre system skulle vara en fast och relativt hög föräldrapenning som inte är relaterad till inkomst. Den borde också vara högre för de föräldrar som är under 30 år för att uppmuntra dem att skaffa barn.
3. De finns också de, män och kvinnor, som inte är lämpliga att ta hand om barn.

Glöms det faktum inte bort att kvinnor och män de facto har helt olika biologiska förutsättningar för att nära, uppfostra, ta hand om sina barn.

Bara det faktum att kvinnan har burit fostret i c:a 9 mån på egen hand gör att kvinnan genom detta per automatik har en närmre relation till barnet än vad en far någonsin kommer till att kunna få.

Vad som gäller föeräldrarförsäkringen så måste väl detta vara något som resp föräldrarpar får bestämma utifrån dom förutsättningar, ekonomiska olkn., som berör dom enskilda fallen.

Att staten skulle bestämma detta, liksom fö. obligatoriska förskolor. är det yttersta beviset på den totalitära bolsjevisika polik som (S9 har fört i över 50 år och som, i sin förlängning, leder tankarna till något som kan liknas vid Hitler Jugend där samhället tar över uppfostran av våra barn i syfte till att uppfostra dom till "goda socialistiska samhällsmedborgare"

Att uppfosra och föda sina barn är, och skall vara, var och ens föräldrarpars egen ensak och inte en riksdagsfråga.

Sveriges regering och riksdag skall först och främst hålla sig till sin främsta uppgift: Att förvalta våra skattepengar på bäste tänkbara möjliga sätt.

Vi måste få ett slut på dom förmyndarfasoner som, i synnerhet, (S) har påtvingat oss o över 50 års tid och jobba för ett samhälle som,inte bara tillåter, utan även arbetar för invidulla beslut och inte blandar sig i hur och varför individen fattar sina beslut.

Med andra ord:
Ett samhälle med: FRIHET UNDER ANSVAR!!!!

En annan sak, som inte berör denna artikeln, är att.
Dom sociala avgifter som en arbetsgivare betalar för en löntagare även bör inräknas vid beräkning av skatt på inkomst då man debatterar skatteskillnaden mellan tex. pension och lön.
Detta sker i övriga Europa då arbetstagaren själv ansvarar för inbetalning av sin sociala avgifter allstå inte arbetsgivaren.
I Sverige är dessa avdrrana redan vid löneutbetalningen och skall/bör alltså räknas som en dal av beskattningen av inkomst.

Ursäkta att jag inte höll mig till ämnet men det sistnämnda har saknats i debatten om skatteförhållandet mellan lön och pension.

En reflexion kring friheten för familjer att själva bestämma fördelningen av föräldraförsäkringen...

Vilket system vi än väljer, hur vi än lagstiftningsmässigt fördelar mellan mammor och pappor...så existerar alltid friheten att välja. Familjer gör som dom vill, som dom kan. Inom sina ekonomiska ramar. Föräldraförsäkringen gäller i 8 år, kan tas ut i 25%. 50%, 75% och 100%-bitar.

Ingen stat tvingar dig att ta hand om dina barn. Staten bara utgår från att du vill ta hand om dina barn...och kan. Staten utgår från att du - på dessa 8 år - har förstånd att ordna saken till barnens och familjens bästa. Efter 8 år upphör de ekonomiska möjligheterna, men inte förr.

"Det bästa" kanske inte alls är att ta ut 100% ersättningsdagar under barnets första 1,5 år? Det bästa kanske är att föräldrarna använder 25%-bitar under lång tid? Barn är barn med sina behov av omvårdnad under många år. Föräldrar behöver lättnad under många år för att få det s k livspusslet att gå ihop.

Isabelle Ståhl har rätt når hon sätter fingret på att alla förmåner inom socialförsäkringssystemet är knutet till individen - utom föräldraförsäkringen. Här är det varken tal om individuella rättigheter eller individuella skyldigheter.

Det är något underligt med en argumentation som går ut på att pappor - på 8 år! - inte skulle klara av att ta hand om sina barn. 240 dagar av nästan 3000 möjliga dagar. 7% av tiden. Medan mammor förutsätts klara av allt i förhållande till sitt yrke, inkomster och övriga åtaganden.

Alla pappor är inte lämpliga småbarnsföräldrar, det stämmer. Men det är inte alla mammor heller. Om detta säger kritikerna...ingenting. De omhuldar i stället modersmyter på biologisk grund. Såvitt jag förstår är deras ambition att med socialförsäkring som ekonomiskt styrmedel cementera det bestående. Att mammor SKA HA det huvudsakliga ansvaret för barnen, pappor ses som sekundära som ansvarsbärare.

Varför skulle vi som vill något annat hjälpa till med det?

Christina Lundqvist fångade in det generella läget mycket bra i kommentar #1.

I Sverige finns det alltför många – en minoritet visserligen, den är dock stor – av män som inte är något stärkande för ett barns uppväxt. Det rör sig om hela spannet från misshandlare till de som är tämligen likgiltiga och fantasilösa i barns närvaro. I många av de här fallen är den fysiska frånvaron av fadern till nytta för barnet. För det är ännu värre att ha den kärlekslöse inpå sig. Ibland kan fallet också vara så med modern, men det är mindre vanligt.

Så i många fall är det bra att det går att välja bort närvaron av en frånvarande far. Alltså ge modern fler av de lediga dagarna. Bildade och kärleksfulla föräldrar kan naturligtvis dela upp som de vill, och barnet får i regel en bra resa genom uppväxten. Men är det så att fadern (eller modern) tänker mycket på ekonomin/karriären när de ska dela upp, så kan man redan där börja fundera om de är riktigt barnkära människor.

Christina # 1: Uppfinner inte hjulet en gång till. Instämmer i din förnäma kommentar till fullo.

För att tala klarspråk här så försöker Isabelle Ståhl reparera en motor genom att måla om den och det ser vackert ut på ytan ett tag men reparerar ingenting egentligen. Om vi skulle vända på denna situation och sätta in kvinnan i skurkrollen genom att hävda att för lite kvinnor tar ansvar för försörjning genom att gå ut och arbeta och betala skatt, vi kan lagstifta om att kvinnan ska ut i arbetslivet för att ta ansvar men mannen har kvar rätten, eller veto om hon ska få göra det eller inte. Så ser situationen ut för pappor och barn och deras rättigheter till varandra.
Låter detta märkligt?

Nej, inte om man konstaterar att kvinnan kan när som helst ta barnen och försvinna, en så kallat sanktionerad kidnappning av staten. Hur mycket morot ger man till en far att visa intresse för något som kan försvinna när som helst?

Vi såg i dagarna i lokal TV från Lund att några driftiga utfört en undersökning om vårdnadstvister i Skåne, man konstaterade att i Lunds stad så hade 100% mammor erhållit enskild vårdnad varpå en chef för familjerätten fick frågan:
-Anser du att ni diskriminerar män i Lund?
Hon svarade:
- Nej, det är jag säker på att vi inte gör.

Ridå min bäste Isabelle, börja i rätt ände om du vill att fördelningen av ff ska förändras, det duger inte att måla om bilen då motorn är kaputt. Dessutom är det synnerligen icke-liberalt att styra andra människors liv genom lagstiftning, detta borde du veta.

Sedan när är en närvarande fader en person som stör ammandet av spädbarn?

"Det talas ofta om hur viktigt det är att redan på dagis förhindra att barn tvingas in i predestinerade könsroller, men jag tror att man måste börja mycket tidigare. Om endast mamma är föräldraledig blir hennes omsorg och kärlek associerad med hennes kön"

Varför tar du inte argumentet hela vägen !!!!
Lagstifta delad graviditet.

Vad behöver ett barn?

Låt oss vara eniga om att mamman - av biologiska skäl - är den som passar bäst under den första tiden efter barnets födelse. Kvinnor ammar - det är bra för både barnet och mamman. Men de flesta kvinnor ammar mindre än 6 månader. Kvar är ett år av föräldraförsäkringen.

Vad behöver barnet sen?

Ett halvt år gammalt barn är en individ som nyfiket och intensivt vänder sig utåt - mot pappa, syskon, familjens äldre och vänner, mot grannar etc. Bebisar har stor förmåga att upprätta relationer och fästa sig vid människor de möter i vardagen. Det är nu som barnets tillit och trygghet med andra människor än mamma ska grundläggas.

Ge pappa chansen!

§§§

#13

Då ökar också hans möjligheter vid vårdnadstvister Mats Lind. För hur ska en pappa som inte ens vet vad centilong är och är blåst på näringslära och socialt nätverkande i barnets närmiljö kunna konkurrera med sin föräldrakompetens?

Föräldraskap är en kompetenskrävande syssla! Kärlek är en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning. Det erfar många män alldeles för sent i livet.

Varför arbeta för en ordning där Moderskärleken anses helt överlägsen Faderskärleken?

Kanske borde systemet utformas så att det ekonomiska utfallet för varje hushåll alltid blir samma, oavsett hur föräldrarna fördelar tiden hemma med barnen.

Man räknar först ut hur stor summan av löner och bidrag skulle bli om föräldrarna delade exakt lika, t ex om de var hemma varannan dag. Där har man det utfall som det ska bli. Oavsett hur föräldrarna sedan fördelar tiden fyller man på med bidrag, så att summan av löner och bidrag blir just det som man räknade fram.

Då har alla större frihet att fördela dagarna precis så som passar bäst för varje familj. Det skapas ingen ekonomisk press att dela lika. Man slipper också den ganska kraftiga ekonomiska press som finns idag, att mamman ska vara hemma mest. Varje familj har istället största möjliga frihet att göra det som passar just den familjen bäst. Ekonomiskt blir det ingen skillnad.

Idén att man först räknar som om föräldrarna delade exakt lika kan låta som om det här systemet automatiskt måste leda till att de flesta hushåll får mindre pengar än idag. En sådan minskning får man ju om man räknar på det sättet idag.

Men en sådan minskning får man bara om man låter bidragen ligga kvar på samma löneprocent som idag. Då sjunker summorna överlag för de flesta hushåll. Alltså sjunker summorna som systemet som helhet betalar ut.

Men det nya systemet måste inte nödvändigtvis medföra en sådan minskning och besparing. Man kan motverka denna minskning genom att justera löneprocenten uppåt, precis lagom mycket så att lika stora summor som förut pumpas in i systemet och ut ur det, totalt sett. Resultatet blir då att de flesta hushåll får i stort sett samma ekonomiska utfall som före ändringen.

Man kan också göra en annan justering. Man kan ordna så systemet ger en försiktig knuff åt jämnare fördelning mellan föräldrarna. Man låter den totala ersättningen öka en liten aning ju mer jämnt föräldrarna delar på tiden. Inte så mycket att det blir pressande för föräldrar som känner att detta inte passar dem, bara tillräckligt för att vara en märkbar uppmuntran.

En sådan justering kan ge stöd åt pappor som förhandlar med bångstyriga arbetsgivare. Och systemet minskar arbetsgivarnas tendens att räkna med att kvinnor som de anställer kommer att stanna hemma mer än män.

Idén kanske medför komplikationer som jag inte har tänkt på, men om den går att genomföra borde den lösa en del knutar och skapa större frihet.

Du är ju FI. Var har du fått begreppet liberal ifrån? Det betyder ju fri. Du pratar ju för mera regleringar.

Det är väldigt lätt att bli kategorisk. Det är väldigt lätt att falla för att utforma strama regler och förordningar. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig och det passar inte alltid in i strikta mönster. Jag vet för jag har varit där.

Med vårt första barn delade vi om inte jämt så ganska så jämt på föräldraledigheten. Det gick alldeles utmärkt eftersom vi ingen av oss hade någon svårighet att just då ta ledigt de månader som behövdes. Jag var styv i korken och hävdade att det inte finns någon rimlig orsak i världen att inte ta chansen att vara med sitt barn och ta ut föräldraledigheten. Sedan trädde livet in och lärde mig en läxa.

Jag fick sparken från mitt jobb när IT-bubblan sprack. Att få ett nytt jobb var inte lätt men tillslut lyckades jag få in en fot, fast inte med en fast anställning utan som egenföretagare och underkonsult. Då kom vårt andra barn. När det var dags för mig att börja ta ut min ledighet som jag så högt prisat vid vårt första barn förstod jag att det skulle innebära att jag skulle förlora jobbet. Det blev inte så utan jag tog ut betydlig mindre ledighet nu än med det första barnet.

Isabelles förslag skulle i mitt fall ha inneburit att jag antingen skulle ha tvingats till arbetslöshet efter föräldraledigheten, alternativt att barnet (som ju faktiskt är huvudpersonen i det här) skulle ha börjat synnerligen tidigt på dagis. Inget av alternativen är tilltalande.

Det finns också många andra aspekter av Isabelles inlägg som är direkt felaktiga, för att nämna några;
• Det går alldeles utmärkt att få en god anknytning till sitt barn även om man inte delar lika på föräldraledigheten.
• Det går alldeles utmärkt för mannen att göra hushållsarbete även om mamman är hemma med barnet. Hon är ju faktiskt hemma för att ta hand om barnet, inte för att städa, tvätta och laga mat.
• Den åsikt Isabelle företräder handlar inte om att ge alla lika stor rätt att vara hemma. Den handlar om att ge alla lika stor skyldighet att vara hemma.
Men i till syvende och sist måste man ställa frågan: är det värt att tvinga ut folk i arbetslöshet och tvinga barn till ultratidiga dagisstarter för att driva igenom ett förslag som Isabelles?
.

PK-medierna tillsammans feministerna gör allt för att hjärntvätta det svenska folket att staten vet bättre vad som är bäst för dig an du själv.
De försöker också få i oss att individualiserad föräldraförsäkring skulle ha något med jämställdhet att göra.
Hoppas de inte lyckas!!

#19

Hej Björn!

Jag har förståelse för problemen när du blev arbetslös och när det andra barnet kom till vid "fel" tidpunkt i förhållande till ditt arbete. Jag har varit där själv och blev faktiskt arbetslös & smått fattig några år p g a detta.

Såhär är livet :-)

Vad vi nu upplever för första gången är att också män "drabbas" av barnen. Mäns erfarenhet att barn som livsprojekt kan innebära begränsningar i den personliga friheten. Och avsevärda ekonomiska begränsningar.

Om en kvinna skrivit som du skrivit...då framställs hon som en dålig mor, som en ego-propp som bara tänker på sin karriär. Jag säger bara: Jag förstår dina bekymmer, såhär är det med ungar. Därför behöver både män och kvinnor fundera över hur de ska ordna sitt liv.
För att kunna ta hand om barnen på ett bra sätt.

Med tanke på att många inte vill vara hemma (och det kan lika gärna vara kvinnan) så kommer detta inte fungera. Det kan inte vara till barnets bästa att vara hemma med en förälder som är hemma på tvång. Det kommer också finnas barn som inte får vara hemma utan som slussas in i svart barnomsorg för att föräldrarna ska kunna jobba.

Jag ser en konsekvens till som kommer komma som ett brev på posten, alla som väljer att INTE uppge fader till barnet för att själv få alla dagar. Alla som kommer välja att inte leva tillsammans och ha gemensam vårdnad. Detta innebär fler barn utan en pappa.....

Jag tror inte på tvång, jag tror däremot att det skulle gå att få fler fäder att vara hemma med sina barn om det arbetet uppväderades till det värde det faktisk har. OM pensionspoängen var högre för att vårda sina barn, om ersättningen var 90 % av lönen (och inte bara upp till det tak som är nu) och om det fanns utbyggda pappa grupper på de öppna förskolorna.

Listan för vad som skulle kunna fungera går att göra lång....men tvång....det funkar inte.

Björn Westerlund.
#19 Ett mycket klokt inlägg. Livet är inte förutsägbart, det ändrar sig hela tiden och då ska man inte behöva sitta fast i politiska lösningar som ingen är betjänt av bara för att driva en jämlikhets-ism in absurdum.

Oj, om det verkligen stämmer att varje månad som pappan är föräldraledig ökar mammans framtida årsinkomst med nära 7 procent så borde det vara ett enormt incitament för kvinnor att gå tillbaka till jobbet direkt efter graviditeten och låta pappan vara hemma istället. Då skulle de ju nästan fördubbla sin inkomst! Varför tänker inte kvinnor på sin lön och sin karriär? Dessutom skulle de ju få bidra med mer skattepengar om de jobbade mer och höjde sin lön rejält. Skattepengar som kunde användas till att finansiera bättre dagis, skolor och sjukvård för barnen. Vill inte kvinnor bidra till välfärden? Är det därför de är hemma så länge, trots de enorma incitament som finns för dem att gå tillbaka till jobbet så snart som möjligt?

#22

Hej Monica!

Visst fungerar det (skapligt) att en förälder är hemma "på tvång"? Så har det alltid varit! När barnen kommer så kommer också begränsningarna i "friheten". Så måste det vara, så kommer det att förbli.

Men det är barnet som tvingar oss - och det är ekonomin som tvingar oss. Mera sällan konstruktionen av en föräldraförsäkring.

Pappor får chansen att ta ut 200 dagar i åtta år :-) Vad som i övrigt sker, det har familjen full frihet att själva besluta om.

Min personliga åsikt är att både barn och föräldrar mår bäst av att kunna ta ut t ex 25%-bitar av ersättningen för att kunna gå ned i arbetstid under lång tid. 200 dagar blir 800 dagar (3 år) på detta sätt. Och många föräldrar har möjlighet att "saxa" sina arbetstider.

Jag tror att detta handlar mer om behov av en flexibel arbetsmiljö än om föräldraförsäkringens konstruktion.

"Visst fungerar det (skapligt) att en förälder är hemma "på tvång"?"

Ja du Gunnel Gomér du är ständigt i försvar för ett kommunistiskt tvångsamhälle. Fungerar det även för den unge, hetsige, smått agressive kille som igår var huligan på Råsunda att tvingas till att ta hand om en bebis?
Ni feminister gillar inte barn, det är kärnan i det hela, ni är villiga att tvinga på dem pål vem som helst för makt och pengars skull.

Igår hämtade jag ett tvillingpar på fyra år på dagis. Inte klockan tre - men väl klockan fyra. Brukar hämta tre. Mycket bättre. En timme till i ett litet barns liv är en mycket lång tid om man gråter, är svettig ensam och trött. Ungarna kutade mellan avdelningarna. Blöjbarn och äldre. Lite personal. Jag skulle vilja ta varenda unge i famn och trösta dom. Riktigt se dom.

Dagis vore bra om man satsade på mindre grupper och mer personal. Och kortare tid för barnen. Men inte. Hela dagisgrejen är en stor kostnad. Den är gjord för mamman och pappan. Så dom ska kunna jobba heltid. Att barnens hjärnor blir överhettade skiter man fulltständigt i. Skandal! Skamligt!

#26

Äsch Christina :-)

Larva dig inte om att feminister inte gillar barn. Det är klart att vi gör, på samma sätt som andra människor. De flesta feminister är gifta och har barn och de är i många fall bättre på att hålla ihop familjen. Jämställda äktenskap skiljer sig mindre än ojämställda. Jag är säker på att det gynnar barnen.

Varför bara diskutera de olämpliga pappor som existerar? Alla mödrar är inte goda mödrar heller. Världslitteraturen är full av kyliga, misshandlande, manipulerande mammor. Är en sådan mamma dessutom hemmafru är barnen prisgivna.

Jag är säker på att Moderskärlek och Faderskärlek är lika värdefullt för barnen. Stan är full av mysiga pappor. Min egen far var en bra bit moderligare än min mor. Med denna livserfarenhet i bagaget har jag aldrig förstått allt sexistiskt skitpratande om män som olämpliga för vardagligt föräldraskap. Inte heller mina barns far var olämplig på något sätt. Inte heller mina barns dagpappa...ja vi hade ett barnbytessystem där två familjer hjälpte varandra så att vi både kunde arbeta och ta vård om våra barn.

Före 1800-talet och industrialismens uppdelning i avlönat arbete borta och oavlönat arbete hemma...var papporna mycket mer tillsammans med sina barn, arbetade tillsammans med barnen, lärde upp barnen. Så är det fortfarande i ålderdomliga samhällen.

Barn är inte ett kvinnligt privilegium!

Helena,
Jag hämtar också mitt barnbarn på dagis. Jag ser också. Jag håller med dig till 100%. Inte sällan vilsna, ensamma. Jag har vid några tillfällen gett den tröst som fröken borde givit, men hon var upptagen med annat. Helt förståeligt.

Gunnel,

Jag ser också alla dessa underbara fäder. Jag såg på sjukhuset en nybliven Hells Angels-pappa med sin nyfödde i armarna väntandes, på väg ut. Han höll stolt den lille killen på underarmen och det var en rörande syn. Pojken var en kopia av sin far. Ganska grovstor, samma ansikte. Jag kände vilken underbar far den här mannen skulle bli. Kanske inte som småbarnsförälder med sina grova labbar till att klistra blöjor och tvätta, pudra, smörja in och klä. Men med tiden.
Och det räcker. Sluta kräv att männen ska vara med från bebisstadiet, låt dem komma in senare när de känner sig säkra.
Ni säljer ut barnen för en princips skull. Även om jag är övertygad om att feminister också kan vara underbara mammor, men det låter inte så i teorin.

För oss liberaler är frågan om föräldraförsäkringen ska vara kvoterad (kallas individualiserad) eller om ett antal dagar får fördelas fritt enligt föräldrarnas vilja, inte möjlig att lösa med ledning av liberal ideologi.
Å ena sidan kan man som Göran Hägglund argumentera för att det är föräldrarna själva och inte staten som bestämmer hur fördelningen inom familjen ska vara. Å andra sidan kan man från samma individualistiska och frihetliga tänkande hävda att försäkringen är en individanknuten förmån på samma sätt som t.ex. sjukförsäkring eller A- kassa. Som liberal skulle jag vilja hävda att frågan borde avgöras genom en pragmatisk konsekvensanalys. I stället för att orientera oss från ideologiska utgångspunkter kan vi fråga oss: Vad blir konsekvensen av handling A och av handling B? Pragmatismen är en amerikansk filosofi (från förra sekelskiftet) och dess etik är tydligt konsekvensinriktad. Vi gillar skönhet bättre än fulhet, hälsa bättre än sjukdom, välstånd bättre än fattigdom och vänskap bättre än fiendskap. Alltså vad som är gott behöver vi inte filosofera så mycket om. Vi kan gå rakt på sak och undersöka vad de förutsebara konsekvenserna av handlingsalternativ blir och avgöra hur vi gillar dem. Ett bra sätt att reglera fördelningen inom föräldraförsäkringen vore att experimentellt låta KDs och FIs förslag prövas empiriskt inom varsitt län under ett år och sedan samla in all kunskap om vad det lett till. Experimentet är inte oetiskt för konsekvenserna av det är inom ramen för helt vanliga politiska beslut och inte livsavgörande för någon.
Try it out
Göran Linde

Föräldrapenningen räcker inte i 1.5 år utan i ett år, efter det får du minimiersättning vilket inte många kan leva på. Om man delar föräldraförsäkringen på mitten innebär detta att jag som kvinna kan vara hemma max 6 månader.

Visst är män bra på att ta hand om småbarn, men hur lämpligt är det att skilja en 6-månaders från sin mamma 40-50 timmar i veckan?

Som LIBERAL säger jag så här: Den INDIVID det handlar om är barnet. Försäkringen bör vara kopplad till barnet och över huvud taget inte till respektive förälder.