Per T Ohlssons biografi över Rickard Sandler orättvis och förljugen

Rickard Sandler var en av de originellaste statsministrar Sverige någonsin haft. Han avviker genom sin bildning, genom sina breda kunskaper inom såväl naturvetenskap som humaniora. Han ägde en bredd och ett djup som får till och med Olof Palme - som beundrade Sandler - att förblekna. Vid Uppsala universitet läste han geografi, matematik och astronomi och avlade även fil lic-examen, men hans intressen försköts snart mot de humanistiska ämnena. Han var mycket musikalisk och spelade bland annat fiol. Han skrev själv musik - bland annat en stråkkvartett och ett åttiotal tonsättningar av fritänkaren Heinrich Heines dikter.

Han hade ovanlig fallenhet för matematik; han var under flera år chef för Statistiska Centralbyrån. Han översatte Karl Marx "Kapitalet", alla tre banden. Och själv såg han sig livet igenom som en folkbildare, det var också på Brunnsviks folkhögskola han år 1909, vid tjugofem års ålder, fick sitt första arbete som lärare. Han skulle senare återvända som dess rektor.

Rickard Sandler grundade år 1912 ABF - Arbetarnas Bildningsförbund - och blev dess förste ordförande. Han satt hela femtiofem år i Riksdagen och var under sju år Utrikesminister. Dessutom var han senare landshövding i Gävle. En av hans bestående insatser var att under tiden som handelsminister genom sitt snabba agerande för statens räkning lyckades köpa Ernst Thiels konstsamling och villan ute på Djurgården - det som idag är känt som Thielska galleriet. Efteråt anmäldes han av de borgerliga till Konstitutionsutskottet och anklagades för att han "icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta".

Rickard Sandler ansågs kvick och ägde en välutvecklad förmåga att fälla dräpande och vassa repliker i debatter. Han var ovanligt radikal och hade ett starkt frihets- och rättvisepatos som höll i sig livet ut. Som ung var han närmast anarkist, men påverkades sedan av den tyska arbetarrörelsen och närmade sig mer och mer Karl Marx tänkande. Under många år var han en av vänsterfalangens mest framträdande företrädare inom socialdemokratin och dess ungdomsförbund.

Anledning till att Per T Ohlsson - "Senior Columnist" på Sydsvenskan - nu skrivit om Rickhard Sandler är den korta period som denne var statsminister; en post Sandler innehade under arton månader, från januari 1925 till juni 1927. Det föll på Rickard Sandlers otacksamma lott att efterträda ingen mindre än Hjalmar Branting, "Hövdingen" som insjuknade och tvingades avgå. Egendomligt nog - kan man tycka idag - var det ingen inom det socialdemokratiska partiets ledning som ens beaktade möjligheten att partiets vice ordförande, Per Albin Hansson, skulle efterträda Branting som statsminister.

Pressen var inte nådig mot den fyrtioettårige Sandler när han tillträdde statsministerämbetet. "Sällan har väl berget fött en mindre råtta", skrev den vasse Torgny Segerstedt. "Han passar väl till den regeringsstump som är kvar." Invändningarna var många. Han var för ung. Han saknade pondus. "Dvärgen efter jätten!" - Sandler var mycket kortväxt och dessutom magerlagd. Han var heller inte det minsta folklig i sin framtoning. Han "gick inte hem i stugorna", som det hette senare. Rickard Sandler var livet igenom en utpräglad intellektuell människa - och sådan var också hans uppenbarelse. Ändå förmådde han överraska många.

"Han sträckte den långa halsen", skrev Bertil von Friesen, "vred den runt och tittade på den kritiska hopen med stora troskyldiga ögon. Men så började han tala. När Sandler hållit sitt första anförande som svensk statsminister svängde vinden hastigt. Sällan har en politiker kommit sina belackare mera på skam. Det var ju ett briljant anförande, lugnt, sakligt, fritt från personpolemik men ändå lätt och behagligt, saltat och pepprat. Han slog igenom. Det var inte fråga om annat."

Det finns, som tydligt framgår redan av detta citat, många likheter mellan Rickard Sandler och Olof Palme.
Mot denna bakgrund är det, milt sagt, en märklig liten bok Per T Ohlsson skrivit. Då han varit en av två huvudredaktörer för Alberts Bonniers förlags storsatsning "Sveriges statsministrar under 100 år" - och alltså styrt över vem som skriver om vilken statsminister - framstår det som ännu egendomligare att han själv valt att behandla Rickard Sandler.

Per T Ohlsson har över huvud taget ingenting nytt att säga om denne udda statsminister och fängslande politiska gestalt. Den biografi som Yngve Möller skrev 1990, "Rickard Sandler - Folkbildare Utrikesminister", utgör helt och hållet grunden för Ohlssons framställning. Han har inte studerat några brev, han har inte bedrivit några arkivstudier - åtminstone inte så att de återspeglas i boken. Det är uteslutande ett kompilat Ohlsson åstadkommit.

"Rickard Sandler kan utan vidare beskrivas som den mest mångsidiga begåvning som någonsin beklätt höga politiska positioner i Sverige. En renässansmänniska", skriver Ohlsson i förordet och citerar därmed nästan ordagrant Yngve Möllers efterord. Men han förmår inte att ge liv åt denna beskrivning.

Rickard Sandler var tillsammans med socialminister Gustav Möller och finansminister Ernst Wigforss de mest framträdande i den grupp som brukar kallas den andra generationen inom socialdemokratin. Det var egentligen dessa tre viljestarka och handlingskraftiga politiker som lade grunden till och skapade det välfärdsamhälle som nu grundligt rustas ned.

Men det är inget som intresserar Per T Ohlsson. Överhuvudtaget är hela hans framställning mer ideologiskt bestämd än korrekt och saklig. Han väljer att starkt och ensidigt betona och skildra den äldre Sandlers insatser, och lägger tonvikten vid hur Sandler med åren tvingas att överge sin tidigare närmast revolutionära hållning när han brottas med politikens vardagliga realiteter. Det i särklass sämsta avsnittet i Per T Ohlssons bok är också det som heter "Ideologen".

Med svepande formuleringar nämner Ohlsson att Rickard Sandler var den som skrev merparten av Socialdemokratiska partiets program år 1920. Denna programförklaring var den radikalaste och mest revolutionära som någonsin antagits av SAP:s kongress. Även om den färgades av ideologiska och utopiska överord var den av stor betydelse för det politiska arbete som låg framför partiet. Jan Lindhagen som ägnat två böcker åt att studera socialdemokratins program lägger stor vikt vid Sandlers skrivning av partiprogrammet. Jan Lindhagens böcker finns inte ens med i Per T Ohlssons litteraturförteckning.

Det är uppenbart att det Per T Ohlsson skriver om Rickard Sandler har hämtat mycket näring från Herbert Tingsten - som väl alltid varit Ohlssons idol och förebild framför andra? - men då bör man veta att Tingsten av flera skäl, många personligt färgade, tyckte intensivt illa om Rickard Sandler.

En mer opartisk skildring av Rickard Sandler kunde ha blivit inte bara en inressant och underhållande bok utan även ett viktigt inlägg om skapandet av det moderna välfärdsamhället Sverige. Det skulle också vara av stor vikt att belysa frågan varför Rickard Sandlers grundläggande värderingar inte fick ett större inflytande i den senare socialdemokratiska politiken. Folkbildning och frihet, det var de två hörnstenarna i Sandlers politiska uppfattning. På Rickard Sandlers gravsten står det: "Folkbildare".

Men Per T Ohlsson har inte skrivit den boken. Han har enbart krafsat runt redan kända fakta, och sedan slarvigt och godtyckligt lagt tillrätta de delar av Rickard Sandlers biografi som bäst passat hans egen politiska hållning. Det är inte bara dåligt. Det är på gränsen till förljuget.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22690

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja, varför fick inte Sandlers grundläggande värderingar ett större inflytande i den senare socialdemokratiska politiken. Kanske för att Sandler egenhändigt översatte Karl Marx.

Och Per T har väl haft liberala brillor på näsan när han satt ihop sitt manus. Med andra ord så ser man det man vill se.

Permalänk | Anmäl #1 Helena Palén Olofsson, 2010-05-23, 10:51