Ambassadör: Thailands elit måste ge något för att inte förlora allt

Efter att i det längsta försökt förlänga sitt enligt The Nation frikostigt arvoderade uppdrag  tvingades rödskjortornas ledare alltså till sist att ge upp och överlämna sig själva till polisen. Det som börjat som en karnevalsliknande manifestation med sång och dans, eldande tal  och hundratusen demonstranter, glatt påhejade av bangkokbor längs trottoarerna, uppvisade alltmer typdragen hos en stadsguerillarevolt ledd av kompromisslösa “hardliners”, i sin tur  uppbackade av en än mer hårdför, väl beväpnad svartskjortad stormtrupp.  Var och en av oss som vistades i huvudstaden under perioden upplevde påtagligt denna utveckling. Ockupationen av  Bangkoks mest vitala centra, befästningar bakom högar av gummidäck och bambuspjut blev till sist till en så olidlig plåga för bangkokborna - och ekonomisk skada och säkerhetsrisk för nationen - att  regering och militär såg sig pressad att till sist bryta igenom barrikaderna och upplösa ockupationen. Vid det laget fanns ett par tusen demonstranter kvar, sången och dansen och de oändligt repetitiva hattalen mot Thailands elit (amatiya) från de allt hesare ledarna var helt och hållet begränsad till “de ockuperade områdena”. Utanför dessa framstod i bangkokbornas ögon rödskjortorna alltmer som orosstiftare och våldsverkare,  en  uppfattning som man tyckte sig se bekräftad då  besvikna aktivister satte eld på 27 fastigheter i Bangkok. Under rådande utegångsförbud ser jag från mitt fönster tjocka rökmoln stiga mot skyn från det brinnande lyxvaruhuset Central World, som om en tropisk Eyafjellajokull fått ett utbrott eller som Ragnarök i Voluspa.

Rödskjortorna har förlorat detta slag, både reellt och gentemot delar av hemmaopinionen, men, som alla frågar sig nu:  kan de vinna kriget - som enligt min på ren intuition efter 25 års Thailandserfarenhet grundade förhoppning inte komer att utbryta i bokstavlig mening, i alla fall inte storskaligt?  Så långt har en viktig delseger i detta krig redan vunnits av rödskjortorna, nämligen i kampen om internationell nyhetsförmedling och opinionsbildning. Jag har exemplifierat detta i en blogg på min hemsida. Sålunda har jag kunnat konstatera att Thaksin Shinawatra, Thailands förre premiärminister,  “på sannolika skäl” misstänkt för att vara anstiftare, finansiär och styrande (alltmer osynlig)  hand bakom rödskjortorna, under sina år i landsflykt och obehindrat resande - till bl a Sverige - lätt kunna tillåta sig själv bedömningen att hans vendetta mot det traditionella thailändska etablissemanget helt och hållet skulle upphöjas och generaliseras till den moraliska rangen av de fattigas kamp mot de rika, demokrati mot diktatur, land mot stad, de maktlösa mot de etablerade och till sist slangbellor mot höghastighetsvapen. De har lett till att FN och västerländska regeringar kommit att relativisera ett första rangens nationellt ordnings- och säkerhetsproblem  - “a first priority principle” (Margaret Thatcher) för varje nation -  till en politisk förhandlingsfråga. Detta oaktat det faktum att det var ur principiell demokratisk synvinkel fel att störta Thaksin, men att militärkuppen och den delvis diskutabla utvecklingen därefter ingalunda kan motivera ett lag och ordning upphävs. Och det sagda gäller även “gulskjortornas” tidigare aktioner. Den ena grova excessen kan inte ursäkta den andra.

Bedömningen att landets fattiga majoritet är djupt missnöjd med klyftorna mellan denna och den förhatliga Bangkok-eliten, liksom att den känner sina demokratiska rättigheter kränkta under hela den sekvens som började med kuppen mot Thaksin 2006  är naturligtvis korrekt och i rimlig mån grundad på fakta.  Det har förmodligen gått så långt att den “ande” som Thaksin släppte ur flaskan oåterkallleligen ute.  Det är emellertid möjligt att internationella bedömare och politiker begår ett slags kategorimisstag då de in blanco accepterar rödskjorterörelsen som bona fiderepresentant för Thailands eftersatta landsbygdsbefolkning. Dessa två storheter överlappar till stor del varandra men är inte identiska . Dels, som påpekats på annat håll, stöder inte alla landsbygdsbor och andra eftersatta grupper som är förbittrade på eliten rödskjortorna, dels visar rörelsens utveckling under Bangkok-ockupationen att dess strategi och modus operandi tenderar att definieras av en fanatisk ledargrupp som sätter egna makt- och finansiella intressen framför nationens och folkets välbefinnade. Därmed har redan stödet för rörelsen minskat  bland underpriviligierade bangkokbor - jag har själv kunnat notera hur entusiasmen bland dessa svalnade allteftersom ockupationen fortskred.  Frågan är dock om denna  utveckling också kommer att äga rum allteftersom revoltaktioner  - enligt ett intervjuuttalande av Thaksin för Reuters  - sprids till flera landsbygdscentra (det faktum att det är just anstiftarenThaksin som förutskickar denna spridning är, som New York Times antyder, oroande).  Och till sist igen: Thaksins bakomliggande roll som samlande gestalt för de fattiga är inte nödvändgtvis långsiktigt hållbar. Att de protesterande massorna avgudar sin Thaksin innebär inte nödvändigtvis att de har långsiktig, objektivt rimlig  anledning att göra det, något som de förr eller senare möjligen kommer att tvingas inse.

Vilka faktorer skall man nu ta fasta på för att diskutera  Thailands möjligheter att gå vidare? Thailands utrikesminister Kasit Piromaya har på sitt sätt besvarat denna fråga genom att betacka sig för utländsk inblandning i Thailands interna angelägenheter  (Indonesien har dock redan indirekt bemött Kasit genom att beteckna den thailändska krisen som hotfull för ASEAN-tregionen). En annan anledning att rekommendera  återhållsamhet med analys och kommentarer till den aktuella krisen är svårigheterna för outsiders att tränga in i en så extremt relationspräglad politisk kultur som den thailändska. Det kan gälla allt från politikernas inbördes släktskap, över relationen mellan lokal boss och den enskilde bonden, till generalernas årsklasstillhörighet i krigsakademin - på riksplanet i synnerhet det senare. Vad som är tydligt för alla är dock det faktum att  Thailands traditionellt sammanhållande  länkar, nationalismen, monarkins roll och buddismen med Bangkok som kraftcentrum och med militären som mer eller mindre självutnämnd garant för stabilitet är på väg att  försvagas; den starka ekonomiska utvecklingen har lett till ökade klasskillnader och ökad klyfta mellan land och stad, medelklassen gjorde uppror mot  militärens politiska roll redan 1992, monarken befinner sig på sjukhus. Bangkok-eliten - den som befinner sig “ovanför” medelklassen -  ser därmed sin roll hotad av Thaksin och av rödskjortorna. Så långt är dock läget transparent och dessa faktorer upprepas flitigt av varje intervjuad Thailandsexpert. Thailändsk politik, sådan den faktiskt utspelas i relationer mellan aktörerna, tenderar dock att överlappa och diffusera gränserna mellan kategorierna klass, elit, fattig, rik etc. De politiska partierna  - det var bland det första jag lärde mig då jag tillträdde min tjänst i Bangkok för 25 år sedan -  saknar i stort sett ideologi i västerländsk mening utan agerar på basis av politikernas egen- eller klanintresse. Slutligen spelar som bekant  direkt kontantstöd till väljare eller deras bossar en stor roll för hur man röstar.

I sin iver att framhäva valen av Thaksin som ett genombrott för genuin demokrati i Thailand ger hans anhängare skenet av att dessa modifierande faktorer inte längre skulle vara relevanta. Tyvärr måste man dock även fortsättningsvis kvarhålla dem i minnet även då man diskuterar  demokratins fortsatta väg i Thailand.

Då det gäller denna framtida väg är regeringens huvudlinje att inom den institutionella ramen för den klassiska sammanhållande treenigheten, nationalism, monarki och buddhism så att säga uppifrån genomföra genomgripande reformer. Det gäller bl a fattigdomsbekämpning inkomstfördelning, landreformer och, framförallt utbildning. Det är den linje som även förespråkas av högt respekterade seniora politiker som tidigare premiärministern Anand Panyarachun - som spelade en stor roll för att läka Thailands sår efter oroligheterna  1992 - och substantierar den “vägkarta” som premiärminister Abhisit Vejjajiva utstakade i försöken att nå en kompromiss med Rödskjortorna.  Jag noterade sjäv frånvaron och framhävde vikten av reformer i en kåserande artikel i anslutning till händelserna för ett år sedan och det faktum att inte mycket har hänt under ett helt år stärker onekligen Rödskjortornas  argumentation.

Abhisits plan innehöll ju som viktigaste beståndsdel utfästelse om nyval den 14 november,  vilket konstitutionellt skulle implicera upplösning av parlamentet under förhösten. Planen var förvisso machiavelliskt uttänkt  och syftade kanske främst till att rädda premiärministerns eget skinn. Abhisit  skulle med den halvårslånga fristen hinna fixa nödvändiga amnestier för sig själv och andra politiker i demokratpartiet (som hotas av rättsligt grundad upplösning); hans egen popularitet  och ställning skulle förstärkas inför valet,  oppositionspartiet Peua Thai, som redan är splittrat, skulle försvagas ytterligare; Abhisit skulle vidare hinna förstärka stödet från småpartierna, se till att budget och utnämningskarusellen i höst gick i hans riktning etc.

Abhisits kritiker anser att planens manipulativa möjligheter utgjorde fortsättning av vad samma kritiker anser vara kedjan av åtgärder från etablissemangets sida från och med kuppen mot Thaksin 2006 att inte bara återställa sina positioner till stus quo ante utan även flytta fram dessa, särskilt vad avser militärens makt. Icke desto  mindre blev planen genast populär hos allmänheten och därmed i högre grad genomförbar. Det var just “vägkartans” popularitet och därmed Abhisits ökade chanser att vinna ett nyval som gjorde att den knappast kan ha passat Thaksin och att Rödskjortorna därför till sist frångick sin spontana accept av densamma. Bra för landet “but what’ s in it for me?” var sannolikt  Thaksins reaktion, enligt en Bangkok-tidnig. Det faktum att Rödskjortorna omprövade sin acceptans av den plan som inom rimlig tidshorisont skulle tillgose deras krav på parlamentsupplösning och nyval styrker onekligen bedömningen att  de handlade på order av Thaksin.

Då jag för ett år sedan skrev att den fattiga landsbygdsbefolkningens politiska uppvaknande vore nästa steg i Thailands politiska utveckling borde jag kanske istället förutsett intensiteten i den explosion av förväntningar som ekonomisk och teknisk utveckling lagt grunden till och som cyniskt manipulerats fram av Thaksin till den grad - som Bertil Lintner träffande beskriver förloppet (SvD 20 maj) - att den nu förefaller okontrollerbar. Glöm inte att det är inte fattigdom i absolut mening - Thailand är inte Afrika - som ligger bakom massornas missnöje utan snarare dess motsats, snabb tillväxt som skruvat upp förväntningarna som  konfrontateras med en föråldrat politisk kultur och ökade klasskillnader. Thomas Fuller från NY Times  besökte  för en tid sedan Khon Khaen, varifrån han kunde rapportera att alla där stödjer Thaksin därför att “han var den förste som brydde sig om oss fattiga på landsbygden” (har ni hört den refrängen  förut?) . Men än en gång: hur pass stark rimlig objektiv anledning har den fattigaste landsbygdsbefolkningen att anse att Thaksin stod för en långsiktig och hållbar landsbygdsutveckling, sjukvårdsförsäkring etc - och för den nationella harmoni som under decennierna bidragit till  att lyfta landet ekonomiskt  och gett det en kompetitiv fördel i regionen på ett sätt som i slutändan även gynnat fattiga bönder? Som jag minns Thaksin gick hans planer mest ut på att förvandla Thailand till en enda stor massmarknad,  ett  jättelikt Tesco Lotus, köpa väljare  eller deras lokala bossar med kontanter och locka bönderna till överkonsumtion på kredit. “Hen ngeun pen pradjao” (att se pengar som gud) blev den överordnade ideologin på bekostnad av praktiskt taget alla andra värden.

Alternativet till en radikal omvandling av Thailand enligt Thaksins modell är ingalunda status quo. I början av protestaktionen manade professor Thitinan Pongsudhirak vid Chulalongkornuniversitetet och Stanford eliten bakom Abhisit till koncessioner, inklusive konsitutionella  sådana och nyval tidigare än vid årsskiftet. Eftergifterna behövde inte vara gränslösa. skrev Thitinan. De kan fortfarande behålla mycket genom att  ge efter på några. “ The risk of trying to keep all is that they may end up with very little at the end of the day” (NY Times den 1 april).

Nyval, som förblir de protesterandes viktigaste  krav för att få sin legitimitet som likvärdiga medborgare i en modern demokrati  bekräftad och därmed sin självkänsla återupprättad är dock tills vidare skrivet på framtiden.

Bo Lundberg (6 artiklar)
http://bolundberg.wordpress.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22611

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kanske ska inte fokusera allt på Thaksin och hans konspirationer.
Nog bra att titta på Thailand som helhet och går igenom Thailändska historia för att förstår utvecklingen av händelsen.

Dels för att:
Thailändska politiker är bra på spelar ut varandra och sen allierad med andra bara för att kunna överleva som politiker. Man får inte glömma att Thailand ha aldrig haft en riktigt demokrati. Senast stor förändring var år 1932, då Thailand omvandlat från absolut monarki till "konstitutionellt monarki". Från den tiden hade Thailand haft 18 statskupper och landet ha inte utvecklat mycket speciellt på landet.
Vore sig ekonomisk, utbildning, sjukvården eller kommunikationen.
Under Thaksin tiden utvecklade mycket inom dessa områdena men när statskuppen 2006 koms så stagnera landet och börja blir allt mer Burma lik.

Vi saknar yttrandefrihet, tryckfrihet och oberoende nyheter. Det finns ingen s.k mänskliga rättighet i Thailand. Organisationer som ska står på dom svaga består av folk som har kontakt med överklassen. Vi ha INGA fristående organisationer utan dessa måste vara bundet till elitens nätverk tex Thailändska röda korset, NGO etc..

Folk är trött på dubbelmoral och apartheid-lik system som råder i Thailand. Folk vill ser en förändring där deras barn har en chans i samhälle. Det s.k folk, kung och religion är bara en påhitt och Thailändska historia är partisk och skriven av den som har makten.

Ny val är en bra lösning för alla och alla måste acceptera resultatet. Men man får inte glömma att Thaksins parti hade vunnit alla gångerna och ny val kanske inte kommer ske i framtiden. Thailand kommer blir mer och mer Burma lik, tyvärr.

Permalänk | Anmäl #1 Narin Inmag, 2010-05-21, 16:18

Jag är tacksam för att du till slut skrev något som inte var rent trams om namnstavning och tvärflöjter (med anledning av diskussionen i din senaste artikel i ämnet). Men såvitt jag ser lyssnar du fortfarande med båda öronen på vad Thaieliten påstår i frågan. Det är förstås lätt hänt när man arbetat välavlönat på ambassaden i Bangkok och redan från svensk mark tillhör just den klassen.

Det finns t.ex. inget som tyder på att rödskjortorna skulle stå under Thaksins styre; det är tvärtom så att de flesta är kritiska till honom, och många av dem tar avstånd från honom. Problemet är att thaieliten inte accepterar opposition och inskränker den fattiga befolkningsmajoritetens möjligheter till politiskt inflytande.

Så mycket sagt här; jag kommer nog att följa upp min egen artikel p.g.a. de senaste dagarnas händelser.

Permalänk | Anmäl #2 Rickard Berghorn, 2010-05-22, 02:38

Tack för för en intressant artikel om Thailand.

Permalänk | Anmäl #3 Emily Svensson, 2011-09-23, 08:45