Fd toppmoderat: Dagens moderater har mycket att lära av Arvid Lindman

Tanken med projektet "Sveriges statsministrar under 100 år" har knappast varit att jämföra sedan länge avlidna statsministrar med deras sentida partivänner i ämbetet. Ändå känns det frestande, när man t ex får boken om Arvid Lindman i handen, att jämföra honom med hans nutida innehavare av statsministerposten, Fredrik Reinfeldt.

Arvid Lindman ledde det dåvarande högerpartiet under nittonhundratalets början och var två gånger 1906 - 1911 och 1928 - 1930 statsminister. Jämsides med den politiska gärningen också framträdande industriman och företagsledare. Därutöver under många år den svenska frimurarordens faktiske ledare (formellt överhuvud var då Konungen) i egenskap av ordens kansler. Till den betydelse detta hade för hans gärning i politik och samhälle skall strax återkommas.

Det är alltså en centralgestalt i det tidiga 1900 - talets politiska historia som professor Leif Lewin försöker fånga i en av de 21 böcker som presenterar Sveriges statsministrar under senaste hundra åren. De finns förvisso mycket att skriva om. Lindmans kanske viktigaste politiska insats var den rösträttsreform som banade väg för svensk demokrati och parlamentarism och, vilket inte alltid understryks, medverkade till att Sverige under och efter första världskriget undvek de revolutioner och våldsamheter som drabbade ett flertal länder i Europa.
Huvudförtjänsten av att så skedde var inte Lindmans men utan hans insatser i rösträttsfrågan hade det kunnat gå annorlunda. Hans rösträttsreform gick emot högerns dåvarande ideologi och det vittnar om Lindmans realism och politiska fingerfärdighet att han lyckades med något som hans parti och väljare innerst inne kände tvekan inför.
Med dagens mått mätt var han naturligtvis en person djupt förankrad i de värderingar och vanor som det 1800 - tal som formade honom fann självklara i de kretsar som Lindman växte upp i. Monarki, försvar, kyrka och ägande var självklara ingredienser i hans och många andras samhällssyn. Det tillhör hans storhet att han kunde kombinera detta, åtminstone utåt, med en politisk realism. Det kom att handla om att utnyttja de möjligheter som gavs tack vare den tekniska och ekonomiska utvecklingen som förvandlade det svenska bonde- och landsbygdssamhället till ett modernt urbaniserat industrisamhälle.

Lindman var bland de första i Sverige som jämnställde och fördömde kommunism och nazism, och det i otvetydliga ordalag. En bidragande orsak till detta var att han upprördes över hur Hitler behandlade de tyska frimurarna. Djupast handlade det nog om hans respekt för lagbunden ordning, något som han kunde se försvinna i Tyskland i snabb takt. Under hans partiledartid genomfördes brytningen mellan det alltmer pronazistiska Sverige Nationella Ungdomsförbund, som ehuru ej formellt, dock reellt, var högerpartiets ungdomsförbund. Han medverkade till att högerpartiet fick ett demokratiskt och i partiet integrerat ungdomsförbund.
En av hans efterträdare som högerledare, Jarl Hjalmarsson, var politisk sekreterare åt Lindman. Han berättade för mig att de båda en gång avlyssnade en debatt om det svenska medlemskapet i Nationernas Förbund, NF. En talare, en högerriksdagsman, ville att Sverige skulle gå ur. Lindman viskade till sin unge sekreterare Hjalmarsson; Nej, det ska vi inte, det vore fel att vända världen utanför Sverige ryggen. Leif Lewin är utförlig om de värderingar som formade Lindman och som blev en viktig grund till att denne kunde kompromissa sig fram och blev uppskattad också av sina politiska motståndare, inte minst på grund av sina sociala talanger, humor och dräpande replikinkomst.

Kan man säga då att det går en direkt ideologisk linje mellan Lindman och Reinfeldt? Den frågan är värd ett eget kapitel. Man kan knappast säga att Lindman ändrade sin grundläggande ideologiska hållning. Värt att citera är hans brev till Ernst Trygger, hans partibroder men icke alldeles gode vän när det demokratiska genombrottet raserade en del av det väljarstöd som det gamla högerpartiet byggt sin existens på. Defaitismen spred sig bland högersympatisörerna men Lindman skrev: "Nu finns det högerfolk som ej vågar se sig i spegeln av fruktan att få se en högerman".

Så skrivs det inte idag. För Lindman handlade det om bevara sin ideologiska grund, att högerpartiet inte skulle förlora sin själ. Han hämtade styrka från historia och tradition. Det handlade inte om att ge upp utan att förändra för att bevara det som vart värt att bevara. Jag vet inte om han någonsin använde Edmund Burkes ord när denna konservatismens ideologiske fader blev kritiserad av några engelska väljare som på modern svenska var ute och cyklade: "Jag försvarar era intressen mot era åsikter". Men han kunde mycket väl ha gjort det.

Anders Björck (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22628

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ett stycke intressant och bortskuffad historia.
Tolkar in ett visst mått av kritik mot dagens (M). Fast det tar knappast hänsyn till att vi har ett helt annat offentligt rum idag jfrt med för hundra år sedan.

Permalänk | Anmäl #1 Daniel Claesson, 2010-05-20, 19:40

Rent ideologiskt syns det definitivt inga samband mellan högerpartiet och de nya moderaterna. De nya moderaterna kan inte heller tillskrivas några liberala värderingar. Vill man inordna dem i något fack kan man kalla dem för "blåsossar" - det är det som bäst karakteriserar deras försvar av den planekonomiska offentliga sektorn (välfärdssamhället???) och acceptansen av fackets tolkningsföreträde i näringslivsfrågor.

I fall Lindemans mest framträdande bevekelsegrund och karaktärsdrag, vilket jag saknar kunskap om, var maktbegär så antar jag att det finns vissa paralleller - om inte, kan de knappast nämnas i samma mening.

Permalänk | Anmäl #2 Jörgen Trauner, 2010-05-21, 10:48