Handelshögskolestudenter: Det är CUF:s kampanj mot facket som är "ett jävla skämt"

Fackanlutningen i Europa är en bråkdel av i Sverige. I de flesta länder är den under 30 procent. Snittet är nedåt 20 procent och fallande. I USA är bara 12 procent av alla anställda medlemar i en fackförening och i den privata sektorn är det bara 7 procent. Medlemskapet är fallande där som över allt annars. I allt väsentligt är facket ett döende inslag i samhället och få kommer att sakna detta fenomen när det är borta.

Den svenska arbetsmarknaden är faktiskt ett skämt, som kampanjen påstår, vilket främst beror på facket och näringslivet och en världsunik centralisering. Sverige har mer stora företag än något annat land. Makthavarna håller varandra om ryggen och det gäller bland annat moderaterna och sossarna. Kvalificerad arbetskraft är underbetald och okvalificerad arbetskraft som ungdomar är överbetald. Landets makthavare har inte ens lyckats ta till sig den danska modellen med flexicurity. Den centraliserade lönebildningen får negativa effekter på liknande sätt en gemensam valuta typ euron i länder med olika förutsättningar. På Handelshögskolan sitter uppenbart korruptionen i väggarna. Facket är i allt väsentligt Wallenbergs kompanjon.

Även om jag är långt ifrån sosse så är det bara att hålla med.
Parollen säger väl allt om tillståndet som det partiet befinner sig i. Är vi förvånade att det har dödsryckningar? Och än värre; tänk om (c) klarar sig vidare. Är detta partiets framtida ledarskap? Herregud.

Vaddå Handelsstudenter ??? Som om Handels vore en sosseinstitution :D Handelshögern omfattar nästan 80% av alla som går där, 18% oberoende och så 2% sossar och vänster, typ de skrivit under artikeln ;)

Det principiella felet med facket is Sverige är det lagar som har stiftats för att stärka facket.

Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet(MBL)
Denna lag kränker äganderätten för det individer som äger företaget. Det är nämligen dessa personer och endast dessa personer som har någon rätt att säga hur företaget skall skötas.

Att facket tilldelas speciella regler där det har rätt att gå in och bestämma över en tredjepars egendom är djupt omoraliskt. I fallet MBL tas denna rätten av facket med hjälp av statens våldsmonopol, dvs om företaget ignorerar MBL kan facket företaget dömas i domstol där staten med hot om våld kommer tvinga företaget att göra staten säger.

Notera även att facken här ges "rättigheter" som individer inte har, en grupp människor kan inte om man skall vara logiskt konsekvent ha "rättigheter" som det individuella individerna inte har.

Lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS)
Ungefär samma argument som mot MBL kan göras här, dvs det är ägarna till företaget och endast dessa som har rätt att bestämma över företaget.

Ett ÄKTA fack skulle inte behöva förlita sig på special lagstiftning eller statens våldsmonopol i sina förhandlingar med företag. Utan det skulle förlita sig på värdet på det arbete och kompetens som dess medlemmar representerar.

Det väsentligaste i artikeln är att den poängterar att en enskild anställd ofta befinner sig i ett stort underläge gentemot sin arbetsgivare. Oavsett hur detaljer i lagstiftning om anställningstrygghet utformas och oavsett hur välmenande en arbetsgivare är i sin personalpolitik kan det inte bortses från; en enskild anställd har ofta en svag förhandlingssits när problem uppstår på arbetsplatsen. Det är här själva kärnan i fackets idé finns.
Den som i likhet med CUF avfärdar facken som intresseföreningar för välgödda insiders på arbetsmarknaden bortser från detta enkla faktum. I ett samhälle där varje individ har förmågan att tala för sig själv och resurser nog att kunna säga upp sig när villkoren på jobbet inte upplevs som OK, i det samhället kanske CUF:s idéer är relevanta. Men inte här och nu.
Jon Tillegård, utredare fackförbundet Unionen

Utan facklig makt och kollektiv lönebildning måste de anställda mer tänka på vilket pris de kan ta ut och hur de en optimerar sin utveckling. Att enskilda få denna press på sig är nyttigt och i princip lika viktigt som att företag pressas och måste gå med vinst. Någon som alltid har varit i händerna på en central byråkrati kan änglas för detta. Med tiden blir man van och det är sällan något problem. Visst kan en och annan som är försiktig och inte kan hävda sig få en lägre lön. Om ett företag har säg tio svetsare så vet de vad de får och vad de får i andra företag. De som kan jobbet bättre kan få mer betalt, vilket också är rättvist. Varenda företagare är i samma situation och det är självklart på en marknad. Fackföreningar leder till trygghetsnarkomani och en sämre dynamik i arbetslivet. Facket har gett Sverige enorma skador och en stor sårbarhet vid ett större exportfall genom ett gynnande av de stora företagen.

I min mening har fackföreningar effekten att de leder till tröghet på arbetsmarknaden, alltså att det är färre som får sparken och färre som anställs. Det tror jag att de flesta skulle hålla med mig om. Om detta sedan är bra eller dåligt är där meningarna går isär.

Det finns uppenbara problem med att fackföreningarna skapar denna tröghet och "insiders" på arbetsmarknaden, som inte har något intresse av att sänka lönerna och öka sysselsättningen. Detta leder till att färre anställs till högre kostnad än vad som skulle vara fallet utan organiserade arbetare. Detta är en förlust för samhällets ekonomi.

Å andra sidan finns det forskning som pekar på att tryggare arbetare är effektivare arbetare, och det är inte så svårt att tänka sig hur detta skulle gå till. Exempelvis gör anställningstrygghet att man kan planera för framtiden och fortbilda sig i samband med sin anställning och man kan sova tryggare på nätterna. Detta kommer avspegla sig i faktorproduktiviteten hos arbetskraften.

Dessutom minskar transaktionskostnaderna på arbetsmarknaden genom att man organiserar kontrakt, något som redan Ronald Coase var inne på när han definierade företaget. Detta är en samhällsekonomisk vinst, det är helt enkelt effektivare att ha fackföreningar som förhandlar än att varje enskild anställd gör det.

Summan av detta blir att facken har blandad inverkan på ekonomin och samhällets välstånd, vilket också är det som tycks vara akademins svar på frågan.

Det jag egentligen vill komma fram till är att det är en alldeles för enkel lösning att hoppa på fackföreningarna i Sverige. Det är inte alls säkert att det skulle vara bättre för samhället om de försvann, det krävs andra lösningar på de allvarliga problem som finns med ungdoms- och långstidsarbetslöshet. Det är inte heller uppenbart att de ska försvaras, eller om man ska låta utvecklingen ha sin gång.

För övrigt kan jag rekommendera Stiglitz och Shapiros tankar om effektivitetslöner, som innebär att arbetsgivarna frivilligt betalar högre lön och därmed exkluderar arbetstagare, därför att det är deras uppfattning att arbetare som får högre lön arbetar bättre. Det tål att tänkas på.

Eran rubrik är ett skämt och totalt missvisande! Istället för "Handelshögskolestudenter" borde det ha stått "Socialdemokratiska handelshögskolestudenter". Det är fel att försöka skaffa sig en ekonomisk legitimitet bakom Handelshögskolans fasad. Kom ut som de gråsossar ni egentligen är!

Det är ren och skär sossepolitik ni för fram, som inte har något med Handelshögskolan eller realekonomi att göra.

En riktig ekonom förstår detta.

Som folkpartist och socialliberal kan jag faktiskt inget annat än att hålla med dessa socialdemokrater, Deras kritik mot CUF:s pinsamma kampanj är klockren.

Det där har gjorts tidigare:
http://www.youtube.com/watch?v=wDk1RT1AzsI