Monas "taktiska allianser" får Per Albin att vända sig i sin grav

Vad är det för likhet mellan Per Albin Hansson och Mona Sahlin? Den lilla bokstaven (s)? Något annat?

Kanske är det en grym jämförelse, tvärs över de ljusår av goda och onda förändringar som skiljer de bägge ledarnas arbetsmiljöer åt. Det som gör det så svårt för Sahlin att nå ända fram till en bredare allmänhets förtroende är inte bara hennes personliga defekter. Mona Sahlin är Dorian Grays porträtt, den synliga bilden av de ärelösa kompromisser vi alla gjort på vägen från det gamla plikt-Sverige till dagens relativistiska träsk av ytlighet och utvändigheter.

Mona är som du och jag: Litet mindre seriösa, litet slarvigare, litet mindre nogräknade i valet av framkomststrategier, litet mer intresserade av vår dagsnotering och vår ställning än av vår heder och våra principer.

Första gången jag tillbringade några dagar på en kibbutz, slog det mig snart att jag varit där förut. Jag hade vuxit upp på världens största kibbutz. Liksom de andra kibbutzerna hade (s)Sverige upprättats med idealitet, kurage och offervilja. Det var ett storstilat bygge, lika delar svett och filosofi.

Och så den snopna fortsättningen: De som fötts till detta dukade bord hade tråkigt där. De tog för givet allt det som slitits ur marken med blod och tårar. De drömde om annat än att göra vakttjänst i ett färdigbyggt Utopia. Först på litet äldre dar kan jag begripa hur smärtsamt det måtte ha varit för folkhemmets pionjärer att se projektets förmånstagare i nästa generation skära sönder sätena i tunnelbanan och söva sig med knark och rock i stället för att ta plats i ledet och hugga i med samma glöd som fäderna.

Sverige var tråkigt, sa vi. Vi hade rätt roligt, men det hörde till att man skulle säga så. Inget var mindre coolt 1970 än att erkänna öppet att man hade roligt i Sverige. Per Albin Hansson kolugna nuna, som vi endast sett på bild, var på något vis oupplösligen förknippad med denna tristess, med den välordnade skolbespisningen och dess oätliga kokta potatis, med det utbuade knegarsamhället.

Få schablonintryck kunde varit felaktigare. Det var mer fart, fläkt, dramatik och spänning över Per Albins levnadsbana än någon kunnat gissa sig till av skolbokens rock-och-hatt bilder. Ingen svensk politiker, knappast någon annan svensk heller, har följts i spåren med den sakkunskap och förståelse som Anders Isakson ägnade Per Albin i sina fyra biografvolymer. Isaksson var själv socialdemokrat, eller kom från det hållet, men det var inget äreminne landsfadern bestods. Mannen som basade över Sveriges förvandling från klassamhälle till - åtminstone i omvärldens ögon - sedelärande jämlikhetsexempel var själv inget rätlinjingt dygdemönster. Kvinnor, kärlek, häftigt uppbrusande känslor, maktlystnad - många mänskliga och alltför mänskliga drag fanns med i bilden, men också sunt förnuft och fysiskt mod. Det är ingen grötljummen kommittefigur utan en blodfylld fighter Isaksson förevigat. När polisen inte hängde med i svängarna under ett nazistiskt överfall slog Per Albin själv attentatsmannen på käften och blev - ett tidigt exempel på en absurditet som blivit ett svenskt signum - själv bötfälld för misshandel.

De flesta personer fungerar sämre under stress. Men ett par procent av befolkningen gör sitt allra bästa under gastkramande förhållanden. De blir stridspiloter eller lindansare. Winston Churchill var uppenbarligen ett extremt exempel på denna personlighetstyp. I Per Albins fall var naturligtvis pressen mindre akut, men även han visade sig ha givna förutsättningar för kallblodighet under de diplomatiska och nationalekonomiska akrobatnummer världskriget avkrävde regeringen. Hans undfallande linje visavi Tyskland har kritiserats svårt. Han själv glorifierade den ingalunda, och kallade den till och med "fredsegoism".

Vi vet inte vad Mona skulle prestera under liknande förhållanden. Om oss själva vet vi endast det omständigheterna tillåter oss att veta, har en klok fransman sagt. Det kan visst hända att hon i en krissituation skulle lägga i dagen oanade ledaregenskaper, men om det kan vi bara spekulera. Vi vet vad hon gjort hittills och vad hon gör nu. Och på den punkten är ett säkert: Per Albin vänder sig i sin grav över Monas "taktiska" - i själva verket djupt otaktiska - allians med de partier som försöker norpa socialdemokratiska väljare med fagra och hejdlösa löften.

Per Albin är den röda tråden mellan kampårens revolutionära parti (han var själv en av dess mest strids vslystna hetsporrar) och det trygga exportbaserade samförstånd som konsoliderades åren under hans maktår. I efterhand står det klart att Per Albins stora gärning inte var att tämja storfinansen - den åt vackert ur handen på honom då det behövdes - utan att han stod emot kamraterna Ernst Wigforss och Gustav Möller då de ville socialisera Sverige. Om deras naiva dogmatism, i stället för Gunnar Strängs verklighetssinne, fått råda efter kriget hade Sverige råkat i samma återvändsgränd som England, i stället för att slå export- och standardrekord under ett kvarts sekel.

Man kan knappt låta bli att dra på mun vid jämförelsen mellan Per Albin och hans biograf. Bägge var journalister, men för övrigt kan man inte tänka sig två mer diametrala motsatser i läggning och temperament. Per Albin var en politisk slugger, en hårdför handlingsmänniska. (Fast han hade andra strängar på sin lyra. Under första världskriget skrev han en dråplig parodi på Sven Hedins pro-tyska resereportage - Hos de snälla tyskarna.)

Anders Isaksson var av annat virke, försynt, eftertänksam och analytisk. Han nagelfor Per Albins gärning med distans och ironi, men också med inlevelse och medkänsla. Det finns i en del länder bedömare som motsvarar gamla tiders siare - personer orädda och klarsynta nog att se och peka ut den nakna sanningen och dra de fasansfulla slutsatserna: Theodore Dalrymple i England och Doron Rosenblum i Israel är ett par av dem. Anders Isaksson var ingen debattlysten polemiker, men han var den som först såg och beskrev den trend som kastat kull den demokratiska politikens grundförutsättningar i Sverige: Politikens förvandling från medborgerligt förtroendeuppdrag till yrke och personlig karriär; - och allt mindre sällan - statskassans förvandling till politikerkastens krigskassa. Ett råd alla svenska väljare: läs Anders bok Den politiska adeln före valet.

Skribenter som Anders Isaksson är obekväma. I Moderna Tider och i Dagens Nyheter fick han det utrymme han behövde - medan Dagens Industri sparkade honom. Vi tyckte lika i mycket, förstod jag under mina samtal med Anders, och min aktning och sympati växte för denne lågmälde men knivskarpe person som gjorde ett så udda intryck bland alla opinions-yrkets tvärsäkra och högljudda egon.

Både Per Albin och Anders Isaksson rycktes bort i förtid. Anders bortgång i fjol var en mer kännbar förlust för svensk politik än någon politikersorti. Få politiker lämnar ett gapande tomrum efter sig, men deras omutlige genomskådare, det står redan klart, har ingen ersättare.

Nathan Shachar (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22584

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Fan vilken bra analys!

"Och så den snopna fortsättningen" På pricken... Jag läste med ett stort leende och nu skall jag läsa artikeln en gång till innan jag sparar den för framtida bruk.

Permalänk | Anmäl #1 Sr, 2010-05-19, 16:13

Dagens politiker duckar för alla svåra ämnen. De passar sig noga för att diskutera det sociala förfall vi ser på nära håll eftersom de inte ens vet vad som håller på att hända.De föredrar att diskutera lite skatter hit eller dit.
Den situation som Vilks befinner sig i kan de inte hantera eller ens ge klara besked om vad som gäller.

Permalänk | Anmäl #2 Sune Svensson, 2010-05-19, 17:30

Oerhört klyftigt och intressant!

Permalänk | Anmäl #3 Peter Ingestad, 2010-05-19, 18:42

Briljant.

Permalänk | Anmäl #4 Roland Poirier Martinsson, 2010-05-19, 19:47

Nya medier my ass. Det visar sig i slutändan att det är de etablerade drakarna som ändå är bäst på dem. Fantastisk artikel. Kvalitétsjournalistik, och som är gratis. Kan det bli bättre? Det är därför man kommer hit emellanåt.

Permalänk | Anmäl #5 Anna Hellsén, 2010-05-19, 20:24

Jag kom på en sak till anslutning till det jag sa tidigare. Jag kom på mig själv att tänka efter att jag hade läst artikeln att "det här hade jag kunnat och varit villig att köpa". Seriöst, svenskar har uppfunnit Pirate Bay, Kazaa, Skype och Spotify. Vi är duktiga på IT. Någon kreativ själ borde kunna göra något liknande med journalistik.

Bortom allt skräp som dagligen forsar in i det mediala internet så har man ändå sina favoriter och borde kunna prenumerera på dem. För mig så är det t.ex. Nathan här och Hakelius samt Lisa Magnusson. Den här artikeln är ju helt gratis fast den håller långt högre kvalité än det som man läser dagligen i svenskan. En artikel skulle kunna kosta ungefär som en låt, alltså max 1 krona eller mindre för att vara ekonomiskt gångbart.

I längden är det här gratissamhället inte hållbart. Riktiga journalister borde få betalt. Amatörerna kan hålla sig till bloggar. Jag tror folk är villiga att betala, så länge det är genuin kvalité och så slipper man betala så jävla mycket för dussinjournalistiska hafsverk som man annars får inbundat med det man egentligen vill läsa.

Permalänk | Anmäl #6 Anna Hellsén, 2010-05-19, 20:46

" Om deras naiva dogmatism, i stället för Gunnar Strängs verklighetssinne, fått råda efter kriget … i stället för att slå export- och standardrekord under ett kvarts sekel."

Nu vet jag inte exakt vilken sorts exportrekord som sattes från 1945 – 1970 men exporten har varit långt större efter denna period, under den nämnda perioden kom den upp i 20% relativt BNP och export-import balans var i jämvikt. Numer är exporten klart över 50% relativt BNP och de senaste drygt 15 åren har det varit rekordstora överskott varje år.

Det är en besynnerlig nekrofili artikeln ägnar sig åt med att tillskriva sedan länge döda människor åsikter om dagens politiker. Ärligt talat det känns inte riktigt sunt.

Permalänk | Anmäl #7 Klerken, 2010-05-19, 21:39

Mycket bra kortanalys. Anders I dessutom den troligen mest underskattade inom den egentliga journalistiska eliten under de senaste decennierna.
Artikelns huvudfigur PAH agerade klyftigt under de förutsättningar landet och dess befolkning hade under hans tid.
I dag är det illa ställt med det. Vad gäller genomsnittsutbildning tillhör vi toppen i världen, men vi sackar efter i utvecklingskraft - inte att förväxla med konkurrenskraft, även om det finns samband.
Det beror bland annat, kanske främst, på att resurser och makt hamnat i den offentliga makten och i finansväsendet, inte i de kreativa sektorerna i samhället.
Ingvar Carlsson efterlyste en gång en ny ekonomisk teori. Det behövs säkert, men också en framtids- och utvecklingsstrategi. Någon sådan vågar ingen ledande politiker sig på med de risker det kan innebära i kampen om marginalväljare.
Valrörelsen får alltmer karaktären av ännu en politisk bluff där båda sidor är rädda för strid. Vad ska vi välja mellan?

Permalänk | Anmäl #8 Greger Morin, 2010-05-19, 23:24

Om nu artikelförfattaren har synpunkter på nu levande politiker kan han väl utrycka dessa utan att fantisera ihop och tillskriva sedan länge döda personer dessa åsikter. De som tillskrivs synpunkter på vad som nu försiggår har lite svårt att försvara sig mot vad Shachar hänför till dem.

Man skulle kunna förvänta sig att ledarskribenter på malliga morgontidningar hade mer ryggrad än att gömma sig bakom de som sedan länge kastat in handuken.

Permalänk | Anmäl #9 Klerken, 2010-05-20, 14:21

Vad är detta för svammel? Per Albin tvekade själv inte att ingå i taktiska allianser (troligen efter att noga ha konsulterat horoskop). Han kohandlade med såväl bondeförbundare som nazister. Per Albin är troligen Sveriges mest överskattade statsminister genom tiderna.

Permalänk | Anmäl #10 Läderlappen, 2010-05-20, 20:06

Nathan Sachar - du är riktigt skarp och skriver riktigt riktigt bra.
Stor respekt!

Jag håller med Anna Hellsén - såna artiklar är man beredd att betala för.

Jag tycker dock att Sveriges agerande under VK2 var ryggradslöst. "Det fega lilla landet", lär Churchill sagt - och det stämmer ju! - Men det var inte ämnet här.

Permalänk | Anmäl #11 Jonas Thoursie, 2010-05-20, 20:56

Jag tror Per-Albin kan sova lugnt i sin grav. Förutsättningarna är annorlunda för Mona som tog över ett parti i nedåtgående. Antingen stå utanför eller samarbeta, hellre någonting än ingenting.
Socialdemokraternas långa maktinnehav har gjort partiet i vissa lägen trögnavigerat. Så blir det med ett folkrörelseparti.
Det tar tid att byta kurs.
Jag tror också att nuvarande läge är bra för inte minst socialdemokraterna. Inte minst miljöpartiet tvingar den stora skutan att ompröva sig och söka sig en ny politisk identitet.
Sverige måste förändras och inse att vi är i ett annat läge än Per-Albin då Sverige var en monokultur, folkhemmet hade i stort sett samma värderingar, tämligen isolerat, liksom alla andra nationer på den tiden.
Frågan är i stället om inte den "nya tiden" i stället är en större utmaning för den svenska borgerligheten. Hur ska den möta framtiden? Efterkrigstidens alla ismer har nått vägs ände men vilka vägar ska den klassiska högern och liberalismen välja?

Permalänk | Anmäl #12 Ivar Johansson, 2010-05-22, 15:47

En mycket bra sammanfattning med ett litet s. Anders Isaksson var en stjärna på sitt område som vi miste förra året. 2009 var verkligen ett "sorgens år"! Kurt Lundgren journalist och författare på Öland, var en av dessa som miste sitt liv, strax innan han skulle bli ålderspensionär. En härlig figur som kunde störa det politiska etablicemanget, speciellt i sitt närområde Kalmar.
Jag tror mig veta att Kurt hade många vänner, försvarade yttrandefriheten och hade svar till allt, utom till sin dåliga pension som han slapp att uppleva. Hans blogg ligger kvar, som ett minne från hans storhetstid. Besök den och njut...
www.kurtlundgren.webblogg.se

Permalänk | Anmäl #13 Leif Tore Åhlin, 2010-05-22, 22:05