Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2010-05-18 23:05, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
För att elitvänstern skall kunna rentvå sig från "skammen" att tillhöra de välbeställda i samhället måste det finnas en folkmassa som tar emot deras "allmosor". Så fungerar vänsterns moralkodex. Huruvida allmosorna i form av diverse bidrag och slopande av krav i exempelvis skolan verkligen leder till ökade möjligheter, självförtroende och välbefinnande för de svaga i samhället verkar mindre viktigt. Huvudsaken är att elitvänsterns folk får känna sig "goda".
Sandra Ljung har examen i språk och litteratur från Princeton University och Masters examen i internationella relationer och ekonomi från Johns Hopkins. Hon arbetar som frilansskribent, men är för närvarande mammaledig. Hon hoppas starkt på ett Sverige där alla får lov att ha drömmar och ges möjligheter att förverkliga dem.
När övergår kravlöshet från att vara snäll och mån om att ingen skall bli sårad till att vara nedlåtande och att inte tro på en människas förmåga? Detta är en fråga som ofta inställer sig när jag hör den så kallade "elitvänstern" argumentera för sina åsikter och sin politik. Bidrag och slopande av krav i exempelvis skolan blir paradgrenar i en tävling i "snällhet" med socialistiska förtecken, som i mångt och mycket för tankarna till den gamla klichébilden av aristokrater som strör pengar omkring sig till folket, och sedan återvänder till sina salonger och sin champagne, kanske med ett lättare samvete, men med en bestående snobbig och trist attityd gentemot dem de just hjälpte. Största skillnaden är att det idag inte nödvändigtvis är champagne i glasen, utan kanske rödvin istället.
Folk från elitvänstern har alltid haft ett komplicerat förhållande till pengar och sin egen framgång. I och med att deras ideologi delvis bygger på att pengar och framgång är skuldbelagda och att en klasskamp skall föras gentemot de välbärgade i samhället blir det ett dilemma när vänsterns förespråkare pga. höga poster och löner själva hamnar i den s.k. överklassen. För att rentvå sig från "skammen" att tillhöra de välbeställda i samhället måste det finnas en folkmassa som tar emot deras "allmosor". Så fungerar vänsterns moralkodex. Huruvida allmosorna i form av diverse bidrag och slopande av krav i t ex skolan verkligen leder till ökade möjligheter, självförtroende och välbefinnande för de svaga i samhället verkar mindre viktigt. Huvudsaken är att elitvänsterns folk får känna sig "goda", så att de med gott samvete kan lyfta sina löner. Skulle någon ändå föra på tal deras privilegierade ställning så är de snabba att påminna oss om att de faktiskt har arbetarklassbakgrund.
I en tid när de politiska blocken mer och mer närmar sig varandra leder inte ett valresultat till en radikal omedelbar omställning i den politik som förs. Det råder en gemensam grundsyn bland de flesta partier att den "svenska modellen" bör bevaras. Det tycker jag är bra. Däremot finns det fortfarande fundamentala skillnader mellan de olika blocken och partier emellan vad gäller ideologi, problemformulering, och synen på individens ansvar för sina handlingar. Detta, i sin tur, påverkar naturligtvis Sveriges utveckling och politik på längre sikt.
På senare tid har politiker och kultur- och mediapersonligheter med vänstersympatier synts i debatten och uttalat sig om skolan, om löner och skatter etc. på ett sätt som gör mig riktigt orolig. Lars Ohly (v) och kompani verkar inte vilja ha några betyg i skolan. Åsa Linderborg (kritikerhyllad författare och numera kulturchef för Aftonbladet) och Johan Ehrenberg (egenföretagare/vd för Etc.) sitter i SVT: s Debatt (tisdagen den 4e Maj) och verkar vara motvilliga till att hålla med om idéer som exempelvis att högskoleutbildning borde löna sig ekonomiskt, eller att pengar kan utgöra en positiv drivkraft. Ehrenberg envisas med att det enbart är makten och inflytandet över sin arbetssituation som driver honom, och som borde driva andra människor. Linderborg säger att hon blir "väldigt provocerad när någon säger att det är bra med löneskillnader". Det förvånar mig verkligen att sådant hyckleri inte exponeras mer av media. Om nu Linderborg verkligen känner att löneskillnader inte är bra, så kan hon ju låta bli att ta ut hela beloppet av sin månadslön, som hon i programmet angav var 58 000 kr. Ingen tvingar ju henne att acceptera denna lön om den känns besvärlig. Ehrenbergs envisa smutskastning av pengar som drivkraft känns också typiskt "vänsterängslig" dvs. att pengar och löneskillnader är så laddat i hans och elitvänsterns tankesfär att de inte går att benämna i positiva termer över huvudtaget.
Jag tror inte så många vill ha pengar för pengarnas skull. För de flesta människor handlar strävan efter en ökad inkomst om exempelvis att äntligen kunna ge sina tonårsbarn det där studieåret utomlands som de drömt om, att kunna flytta från radhuset till en rymligare villa, eller kanske att kunna förverkliga drömmen om en sommarstuga med ett land att påta i. Dessa är fina ambitioner som handlar mer om kärlek till våra närmsta än om materialism.
Personligen drömmer jag om ett Sverige där människor inte behöver be om ursäkt för sina framgångar, men framförallt där vi kan glädjas åt andras framgångar. Jag drömmer om ett Sverige där alla människor, oavsett ras, religion, sexuell läggning, handikapp eller social bakgrund, ges samma möjligheter till att följa och uppnå sina förhoppningar och sin potential. Till skillnad från elitvänstern tror inte jag att människor med arbetarklassbakgrund hatar de välbärgade per se, eller ekonomiska skillnader för skillnadernas skull. Jag tror människor hatar att inte ges samma möjligheter att utvecklas och nå sina drömmar. Det är därför det är så viktigt att institutioner som skola och sjukvård ges mycket resurser och styrs av en genomtänkt politik. Dålig hälsa och avsaknad av utbildning tror jag är de största hindren till social mobilitet uppåt. Men för att exempelvis skolan skall kunna spela denna roll som utjämnare av sociala skillnader måste den få lov att ägna sig åt utbildning.
Konceptet "utbildning" innefattar att identifiera elever som behöver extra hjälp, sporra både svaga och starka elever, ställa krav, och ge beröm. Om man tror att alla elever har någon form av potential inom sig är man inte rädd för betyg. Det är de som betvivlar elevers förmågor som driver idén om en kravlös och betygsfri skola. Alla mår bra av att omges av människor som tror på ens kapacitet. Elever utgör inget undantag. Det häftiga är att ju mer någon tror att man klarar, desto mer klarar man oftast. Och att någon gång få kvitto på att man har gjort något riktigt bra, även om det inte är ofta, är att föredra jämfört med att aldrig få någon feedback.
För många år sedan fick jag möjligheten att vikariera drygt två månader för en sjukskriven högstadielärare. Det var en upplevelse som gjorde mig för evigt ödmjuk inför lärarens uppgift. En del av de klasser jag övertog var stökiga och i alla klasser fanns det svaga elever, men jag var ung och full av energi och jag kastade mig in i jobbet med stor hängivenhet och entusiasm. Jag ville åstadkomma förändring och positiva studieresultat. Förmodligen ansågs jag ganska krävande eftersom jag gav mer läxa än eleverna var vana vid. När jag tänker tillbaka på blicken i ögonen hos några av de svagare eleverna när det äntligen gick relativt bra på exempelvis ett glosprov, och hur de sedan ville fortsätta göra bra ifrån sig, får jag nästan tårar i ögonen. På bara två månader hade jag bevittnat en positiv utveckling. Jag tror inte att dessa elever hade uppnått sin potential i elitvänsterns idealskola.
Elitvänsterns skuldkänslor leder till hyckleri, men vad värre är, de orsakar ett samhälle där självförtroendet bryts ner hos de allra svagaste. Elitvänstern har gjort sin klassresa, låt nu andra får göra sin.
Berätta om din vardag, dina erfarenheter och vilka krav du ställer på våra politiska partier! OBS! Endast för kvinnor.

Sq2540sthlms svar till Gudrun Schyman

Feministiskt initiativ efterlyser systerskapet hos vänstern

Det är dags att lägg ned traditionen att sätta kvinnor i andra rummet

Våldet mot kvinnor har fått för lite uppmärksamhet i valet

Feministiskt Initiativ (F!) - inte ett feministiskt alternativ!


Alliansens satsningar på jämställdhet gör skillnad

Företagande leder till kvinnlig frigörelse

Jag har inte förlöjligat Sq2540sthlm. Än.

Rödgrönt kvinnonätverk: "Vad fan har Alliansen och Rayman emot oss kvinnor?"

Ömkligt av Maria Hagberg att inta offerrollen

Rasistanklagelser fick mig att lämna Feministiskt initiativ
Jämställdhetspolitik utmanar demokratiska värden

Unga kvinnor ser rakt igenom Birgitta Ohlsson

Syna de rödgrönas jämställdhetsbluff

Som feminist kände jag igen statsministerns kränkande maktspel

Vänsterfeminist: därför är moderaterna kvinnornas självklara val

Bildt har varit en katastrof i Iranfrågan

Statlig ingenjörskonst ger ingen jämställdhet

Du har fel om oss unga feminister, Ebba Witt Brattström!


100 år av manliga statsministrar - dags för en kvinna

Vi unga kvinnor sätter press på partierna i föräldraförsäkringsfrågan


Bästa förskolan är medicinen mot dåligt samvete

Gröna innovatörer och småföretagare – nya maskrosor i Miljöpartiets Sverige?

Feministerna och politikerna sviker kvinnor som mig


S införde stalinistisk kapitalism i början av 80-talet och sedan har det bara blivit värre
Extremfeminism och Maskulinism ingen framkomlig väg för jämställdhet!

"En gång rödstrumpa, alltid rödstrumpa"

Det är vi Moderatkvinnor som är de verkliga feministerna


De rödgrönas flört med oss ensamstående mammor är ett hån

Nyamko Sabuni skall inte driva kvinnofrågor


Nyamko Sabuni inte kompetent att driva kvinnofrågor

Så har Mona Sahlin svikit kvinnorna

För en borgerlig jämställdhetspolitik anno 2010

Delad föräldraförsäkring den viktigaste frågan för oss barnlösa kvinnor

Den chockerande sanningen om valet 2010

De rödgröna har gett bort kvinnofrågorna till Reinfeldt
Kvinnor är kvinnor och män är män
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Tack för en bra artikel, jag tycker det är tråkigt att den inte fått mer uppmärksamhet! Vänsterns dubbelmoral blir mer och mer tydligen för varje år då internet fria medier lockar folk till att engagera sig mer och ta reda på mer information.
#1,
Ja, övriga artiklar under "Kvinnornas val 2010" verka ligga i kronologisk ordning, men denna har av någon anledning placerats ganska långt ner i listan. Hoppas att Newsmill rättar till misstaget!
Intressant artikel, men jag undrar om en del av analysen.
Det finns en enklare förklaring till att bidragspolitiken fungerar dåligt för att lyfta mottagarna från sitt bidragsberoende.
Ju fler förstörda och bidgragsberoende i landet, ju fler röster till vänster. Det ligger helt enkelt i (S)/(V):s intresse att behövande inte slutar vara behövande.
Samma modell kan förklara slopandet av krav i skolan.
Stämmer min teori ovan -- förstörs folks liv för att få röster? Jag vet faktiskt inte, men för politiker är det mindre "följ pengarna" utan "följ storleken på olika röstande grupper".
Mycket bra artikel! Det absolut viktigaste för elever är att de får chans att upptäcka att ansträngning lönar sig. Att märka att man kan bestiga trappan upp till kunskap. Att det finns en sådan. Och att det finns olika sorters kunskap där de som inte har läshuvud kan utvecklas och känna sig duktiga. Men att tro att allt måste vara roligt är fel väg; det roliga kommer när de har jobbat bra och klivit upp ett trappsteg.
Den nya klassen är ju ett stort problem för Sverige - den finns inte bara inom vänstern - den finns i hela det politiska spektrat. Den kännetäknas av att sakna verklighetsförankring och mest vilja stärka sina egna privilegier. Feminismen verkar var någon form av sammanhängande ideologiskt kitt för den nya klassen. Bara ett folkuppror kan få saker och ting att ändras. Vilket parti kan vi hoppas på - SD, PP eller KD?
En trist artikel bestående av klagan och jämmer över "vänstern" och dessutom utpekanden av enskilda personer och deras inkomstförhållanden. Inte heller verkar du ha förstått hur betyg som styrinstrument urholkar målen för skolan.
Bokstavskombinationerna, framför allt då MVG, blir ett mål i sig. Eleverna, liksom deras föräldrar, förstår att "ett bra betyg" är ett mål, det enda värt att erövra, och att det får kosta vad det kosta vill att få detta. Tyvärr långt ifrån alltid via satsningar på så goda färdigheter /kunskaper som möjligt.
Tjat om mindre innehåll att bli prövad på, gråt över "orättvisa omdömen"och direkta hot, är iinslag i den betygsättande lärarens tillvaro i synnerhet när det gäller slutbetyg på kurser.
Tror man som lärare på att utbildning och kunskap är ett viktigt redskap för att ge alla människor en chans, blir man bäde arg och ledsen över att läsa denna osakliga gnällartikel.
Hej! Relevant artikel. Du har studerat utomlands och fått perspektiv på detta, heders! I princip håller jag med dig om det mesta. Men..."det är bra att ha en slav på triumfvagnen": Det finns nämligen inget perfekt land att bo i. Självfallet bör vi arbeta envetet för att skapa bättre förutsättningar för hårt arbetande och initiativrika människor. Men Jante är Hur Stark Som Helst i vårt land. Det bästa är nog att gneta sig fram till små och multipla framgångar. Din rättfärdiga, men inte till 100 procent verklighetsförankrade version, leder nog inte så långt som du hoppas. Och kom ihåg en sak: Det finns inget perfekt land att bo i. Men - summa summarum: Det är lovande att människor som du tar till pennan och skriver. För det bör du hedras, ehuru du inte har benat ut kluten, inte fullständigt löst problemet.
För 40 år sedan var jag extremt mobbad i skolan, jag var 10-12 år. Jag skolvägrade, mina betyg var 1:or och 2:or (1-5skalan). MEN - när jag väl gick till skolan igen började jag läsa för proven och för varje år som gick fick jag bättre och bättre betyg, jag gick ut 9:an med 4,25 i snitt.
Jag är helt övertygad om att hade inte jag haft denna möjlighet att stärka mitt självförtroende, motbevisa den bild alla andra hade om mig (ja, även flata lärare och en katastrofal rektor) att jag var dum och värd att mobbas, så hade jag blivit missbrukare/utslagen och fått ett eländigt liv. Tack vare betygen, att jag kunde kämpa för dem, fick jag en helt annan självbild. Jag var inte dum. Senare gjorde jag 1,9 på högskoleprovet (bara 1% lyckas med det), jag har utbildat mig osv.
Dock - spåren sitter kvar. Jag tror alla som har blivit mobbade och utstötta som barn, resten av sitt liv vaknar varje morgon med en värdelöshetskänsla som de måste ruska av sig - varje morgon.
Min poäng, jag vet att det är så, är att betyg är den chans barn från sämre ställda familjer, barn som mobbas, har att slippa den stämpel som de får i skolan. Enligt min åsikt är det inget fel med krav, precis som artikelförfattaren skriver. Det är bara människor man tror på och älskar, som man ställer krav på. Att ha krav på sig själv (förstås inte orimliga) är också något som stärker och bygger upp en människa.
Som lärare kan jag inte annat än att hålla med. Elevernas attityd till kunskap är så underminerad av årtionden av flumskola att man i princip alltid följer minsta motståndets lag. Och när så små krav ställs och lärarens auktoritet har bringats ner till cirkelledare och samarbetspartner, blir resultat att enbart 8 av 10 lämnar grundskolan med godkända betyg. I vissa grupper är det bara 25% som lyckas.
Bidragssamhället är en bulle av samma deg. Vänsterns paroll om klasslöst samhälle från 70-talet är inget annat än en produkt av en förtryckande ideologi där en elit med statlig kontroll kapar och konfiskerar änden och delar ut i den andra.
Själva lever de som sagt i högönsklig välmåga. Har själv mött många representanta socialister som ser ner på idogt kroppsarbete, knegarna som de föraktfullt har kallat dem. Själva står de över all form av kritik i sin självförhärligande men sant fackindelade världsbild.
För vänstern är de som är värst på att kategorisera och plocka russinen från kakan. Hyckleriet borde fastna i deras halsar men runt dem dinglar bara moderiktiga, exlusiva märkessmycken, inhandlade i lika exlusiva butiker.
Jösses, bra skrivet! Som skulle jag gjort det själv.............om jag kunnat.
De få mothuggen i kommentarerna är lika lätta som den luft väger varmed de framsägs.
Hej Sandra!
Du har rätt i att det är rätt att ställa krav, att högre förväntningar är något som kan "lyfta" en människa. Därför tänkte jag ställa lite krav på dig och betygsätta dig. För att sporra dig till större klarhet.
Jag finner din artikel vara intellektuellt jolmigt högerflum. Utan tankens stringens och förmåga att definiera de frågor du anser viktiga. Jag trodde att en människa som studerat vid Princeton skulle ha högre förväntningar på sig själv i politisk debatt än utdelandet av gnälliga rallarsvingar. Du får betyget G minus.
Vad är "vänstereliten"? Begreppet "elit" implicerar att det är få personer, men mäktiga och skilda från vanligt folk. Så jag undrar om det finns en bredare "vänster" som du anser är klokare och annorlunda i sina ambitioner?
Vad är "betyg"? Det är ett omdöme om hur duktig man är, hur bra man arbetat - hur väl man fyllt ut kostymen som elev - eller hur? Menar du att det finns en väsentlig skillnad mellan "högern" som vill ha bokstäver eller siffror för att uttrycka sitt omdöme...och "vänstern" som vill beskriva sin elev på ett bredare och mer mångfassetterat sätt? Båda vill ju ge omdömen om arbetsprestationen - eller hur? Vad består skillnaden i?
På vilket sätt är bokstäver eller siffror ett bättre styrinstrument för elever, lärare och skolpolitiken än mångfassetterade omdömen?
Och...framför allt...
Vad ska en utbildning innehålla? Vad ska den ge eleven?
Bra artikel, helt enkelt..!
I välfärdsstaten är de högre politikerna och tjänstemännen lite av en herde som vakar över hjorden (befolkningen). Visst finns det elitistiska drag i en sådan omsorg av befolkningen.
Men finns det andra politiska system som ger mera frihet för den enskilde? I länder utan välfärdsstat är den enskilde istället utlämnad till företags och företagarens beslut när det gäller sådant som att genom en nyck bli sparkad, genom pensioner knutna till arbetsgivaren, genom avsaknad av socialbidrag och arbetslöshetsförsäkringar.
Högereliten nämner aldrig detta i sin förnumstiga kritik av Sverige.
Den sociala mobiliteteten förefaller inte större i USA än i Sverige:
http://kornet.nu/blindhona/arkiv/001515.html
Sara Ljung har besökt USA, väl hemkommen ska alla frälsas i den nya religionen.
Otroligt bra skrivet. Tack för en mycket läsvärd artikel.
Jag karaktäriserar mig gärna som elitvänster: välutbildad, schysst jobb och jag har ändå höga krav på mina barn och på det som sker i skolan. Just för att jag är välutbildad kan jag skriva och prata för mig. Jag hycklar inte med det, jag är stolt över det och att jag kommit någonstans. Jag dricker sällan rödvin. Jag har barn som går i skolan.
Jag skiter överlag i betyg och glosläxor och glosprov. Jag är nämligen tilräckligt beläst och kritiskt tänkande för att förstå att det inte löser skolans problem, och jag vet att det bidrar ytterst lite till mina barns kunskapsbildning. Jag ger dem nämligen de böcker och tidskrifter de pekar på att läsa hemma samt fri tid framför datorn oavsett vad de gör med den. Då hänger skolan helt enkelt inte med längre. Skolan är i mycket en "sluten klubb" som alltmer domineras av vuxna konservativa medelmåttor som trodde allt var bättre förr. Deras krav är alltför ofta poänglösa.
Jag skulle vilja att alla föräldrar gav sina barn böcker och internet men av olika anledningar händer inte det. Då måste skolan jämna ut detta. Beygsdebatt, läxdebatt och glosläxor löser inte detta. Det krävs mera tanke och strategi men debattörer, poliitker och media deserterar från detta uppdrag.
Jag är fed-up på skolor som inte kan dokumentera sin verksamhet och som inte kan tala klarspråk hur det går för mina barn i skolan. Konstigt nog verkar det som lärare med stor tilltro till betyg,läxor och glosprov har svårare för att föra en sådan konversation med mig än de som kanske har en mera, låt säga "flexibel" inställning, till både mina barn och mig. De har liksom inte full koll på hur det går för mina barn så de gömmer sig gärna bakom sina krumelurer och provresultat.
Ingen betygshetsare verkar fråga sig hur betygen faktiskt sätts, men skall man döma av utvecklinssamtalen man genomlever så är det lite hur som helst. Då är jag hellre utan, och jag är faktiskt så liberal att jag tycker betyg skall vara frivilliga. Betyg som mätare för att man ställer krav? Struntprat!
Inte heller tycker jag det är någon mening att vara hård och kravfylld för dess egen skull. Krav måste givetvis vara meningsfulla och begripliga. Om mina barn upprepade gånger får meningslösa läxor och kan förklara varför så säger jag till läraren. Å andra sidan ger man meningslösa läxor kanske man inte kan sitt jobb så det blir meningsöst att klaga. Glosläxor är särdeles meningslösa för att lära sig ett språk funktionellt, det kan varenda språkinlärningsforskare intyga (men visst om det är provresultat som är viktigt så okej då).
På samma sätt är det givetvis meningsöst med krav på att sjuka skall arbeta eller arbetslösa civilingenjörer skall börja städa därför att man inte kan hitta rätt jobb på en vecka. Dessa krav fyller helt enkelt inte sitt syfte. Den sjuke blir sjukare och ingenjörens utbildning kastas i värsta fall på sophögen. Det kostar mer än det smakar.
I slutändan handlar allt om vilket samhälle vi vill ha. Jovisst kan man känna att man inte vill bidra till föräldraförsäkring i 365 dar för nya föräldrar om man inte själv har barn. Eller om man nu aldrig är sjuk så kan man ju skippa sjukförsäkringen...
Själv har jag inga problem med det. Jag är för lyckomaximering som samhällsprincip - chansen att jag får leva i ett gott samhälle ökar om mina medmänniskor känner sig trygga och lyckliga.
Sen har vi de som säger vi inte har råd. Jag bor fn utomlands och kommer hem varje sommar sedan fyra år tillbaka. Vad jag ser är ett Sverige som är rikare än någonsin.
Varför gnäller vi då så mycket över de fattiga och resurssvagas excesser? Varför detta fokus på krav utifrån negativa förväntningar, när vi kanske borde förvänta oss att alla har en rättighet att dra sitt drå till stacken utifrån förmåga?
Nä, släng ut "elitvänstersnacket" och prata verklighet i stället. Sverige är rikt och lyckligt, men vi håller på att sabba allt därför att vi blivit gnidna och ogenerösa - faktiskt både till vänster och höger.