Gunilla Carlsson vilseledde riksdagen om Rysslandsbiståndet

Rysslands negativa utveckling på demokratiområdet är oroväckande även för Sverige. Därför var det naturligt att frågan om Sveriges stöd till den ryska demokratirörelsen kom upp vid den utrikespolitiska debatten mellan Urban Ahlin (S) och utrikesminister Carl Bildt (M) i Uppsala den 10 mars i år.

Bildt deklarerade då att regeringen har "tredubblat demokratistödet till Ryssland". Han förteg dock det faktum att samma regering tidigare skurit ner stödet med 90 %, från 100 till 10 miljoner kronor per år. Demokratistödet ligger alltså fortfarande på en mycket lägre nivå än före regeringens tillträde.

Vid en frågestund i riksdagen den 18 mars bad riksdagsledamoten Kent Härstedt (S) biståndsminister Gunilla Carlsson (M) att klargöra om så verkligen var fallet. Istället för att medge detta hävdade Carlsson att det utöver Sida-medel fanns "andra politikområden och möjligheter att stötta demokratins försvarare och hjälpa dissidenter och därmed på olika sätt understödja MR-rörelser i Ryssland".

Biståndsministerns svar var inte osant, men utan tvekan vilseledande. Enligt uppgifter som Östgruppen tagit del av från UD uppgår det totala stödet till den ryska demokratirörelsen 2010 till 38 miljoner, att jämföra med tidigare nivå på 100 miljoner kronor per år. Sant är förvisso att inte allt demokratistöd till Ryssland kanaliseras via Sida. Men faktum kvarstår: Regeringen har sänkt stödet drastiskt under mandatperioden.

För att bättre förstå diskussionen om det svenska demokratibiståndet till Ryssland, kan det vara värt att blicka bakåt några år i tiden.

När Alliansregeringen kom till makten hösten 2006 utnämndes demokrati och mänskliga rättigheter till en hörnsten i svensk utrikespolitik. "Sverige ska bättre kunna bidra till frihet, säkerhet, demokrati och välstånd i världen", hette det bland annat. Gunilla Carlsson var en av dem som allra tydligast gav uttryck för denna ambition.

Men trots det - och trots att man var mycket väl medveten om den negativa utvecklingen i Ryssland - valde alltså regeringen 2007 att strypa stödet till landets demokratiska krafter.

Det är viktigt att i detta sammanhang skilja det demokratifrämjande stödet från det övriga bistånd som Sverige under många år gav till Ryssland. I takt med att den ryska ekonomin stärktes från början av 2000-talet försvann behovet av hjälp utifrån till satsningar på bland annat infrastruktur. Att den delen av biståndet togs bort var aldrig kontroversiellt och ledde därför heller inte till några protester.

Det så kallade demokratistödet rör istället biståndet till de aktörer som verkar för en demokratisering av Ryssland, och som utgör en välbehövlig motkraft till den alltmer auktoritära regimen. Det handlar om människorättsförsvarare som dokumenterar och agerar mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det handlar om oberoende journalister som strävar efter att förmedla objektiv information till landets medborgare. Det handlar också om oberoende enskilda organisationer som bidrar till ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle.

Det är alltså dessa krafter som fått minskat stöd av Sveriges regering. De får naturligtvis inte heller ta del av den ryska statens ekonomiska tillgångar. Istället trakasseras de av myndigheterna i uppenbart syfte att tysta kritik.

Regeringens hantering av demokratibiståndet till Ryssland kan bara betraktas som dubbelmoral och hyckleri. Den ansvariga ministern Gunilla Carlsson säger en sak och gör det rakt motsatta. Sedan försöker hon maskera sitt agerande i hopp om att ingen ska genomskåda det.

I ett större perspektiv är det naturligtvis Rysslands demokratiska krafter som är den stora förloraren. I en tid när de som mest behövde omvärldens stöd valde Sveriges regering att svika dem. Det bästa sättet att gottgöra detta svek är att omedelbart återställa demokratistödet till Ryssland till åtminstone den tidigare nivån på 100 miljoner kronor per år. Den höjning till 38 miljoner som nyligen har gjorts är välkommen, men långt ifrån tillräcklig.

Martin Uggla (12 artiklar)

Anmäl