Skolan

Flora Swahn om Skolan

Den fega skolan

Publicerad: 2010-05-14 23:05, Uppdaterad: 2011-04-04 19:04

Att studera någonting man i största allmänhet inte förstår sig på är jobbigt i sig, men när även negativa krafter som mobbande klasskamrater spelar in blir det än värre. Och trots att vi själva inte gjort någonting för att försätta oss i den situationen att vi blir utsatta för glåpord och mer fysisk mobbing är det ändå vi redan utsatta som väljs ut som offer när skolan väl väljer att agera.

39 millningar
2 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag har varit utsatt för fysisk och psykisk mobbing från grundskola till det att jag tog studenten. Vilket ger mig ungefär 12 års erfarenhet om saken. Och under den tiden har jag mött många "bråkstakar" men även många olika lärare. Fick helt ok psykiatrikerhjälp under gymnasietiden och då ökade också betygen, vilket har fått mig att inse sambanden på ett mer direkt plan. Mår man bättre presterar man bättre. Vilket borde ligga i skolans intresse att man faktiskt kan göra. Och inte bara skjuta undan problemen.

En stad i mellersta Sverige, vilken är oviktig, gick jag först grundskolan och sedan gymnasiet. Vilket aldrig var enkelt då jag hade mycket svårt att koncentrera mig. Man fick hanka sig fram bland mer eller mindre kompetenta lärare och göra det bästa av situationen, men bäst utav allt var när man fick lärarhjälp i mindre klasser så man fick bättre hjälp. Vilket är en lyx alla bör ha tillgång till (vid behov, såklart). Men det är egentligen inte det problemet jag ville lyfta fram här, utan den andra delen av skolan jag fann otroligt jobbig. Mobbingen.

Att gå, ensam, mellan skåpen i korridorerna och skrapa sina naglar mot metallen samtidigt som man nynnar på någon sorglig låt blev något av en hobby för mig på högstadiet. Då hade jag inga vänner. Alls. Bara mig själv och min mp3-spelare. Hörlurarna som murar mot resten av världen och jag fick skydd i fyraminuters intervaller. För ingen pratade med mig, ingen låtsades knappt om mig. Blev aldrig inbjuden till festerna, om dem hörde man bara dagen efter när alla berättade om hur fulla de blev och vem som låg med vem.

Lärarna stod handfallna. Försökte i alla fall förhindra direkta personliga påhopp mot mig, vilket givetvis blev svårare efter skoltid och ofta utanför skolans område. Då var det ingen som höll för öronen på en när orden bet till, när ens musikspelare stals och kastades mellan de övriga eleverna som ville reta en. Och på skolan fick man inte heller speciellt mycket hjälp, de frågade bara om allt stod bra till och eftersom man snabbt lär sig att det inte leder någonstans om man svarar att allt inte är ok så svarar man att allt visst är bra. Och när lärarna fått det svar de velat ha, trots att de borde ha sett att sanningen var en annan, gick de bara vidare. Lyckligt vetandes att de inte kommer behöva göra någonting för mig idag heller.

Om man bortser från de övriga eleverna som lämnade mig i evig tomhet så var nog ändå skolans rektor värst. Näst sista året på grundskolan och man kallar in mig på samtal. Säger att de försökt prata med klassen, prata med andra elever på skolan, men att det inte finns någonting att göra. Det påstås att jag antagligen inte passar på skolan och att det är bäst om jag byter och slutför mina sista två år på någon annan skola. Det skulle ju inte bara vara bäst för mig, utan för alla inblandade.

Och vad menar man då med det? Att man bara behöver kontakta en annan skola för att lämna plats åt mig, och att de själva inte längre behöver ta itu med de otrevliga barnen som vägrar lämna plats för mig på skolan? Att man slipper engerera lärarna och övrig skolpersonal för att jag ska må bättre i min skolmiljö?

Jag har själv ingen aning om hur man ska förbättra läget för andra ungdomar i landet som är i ungefär samma sits som jag var då - fast kanske långt värre - men jag är å andra sidan ingen politiker som har till uppgift att lösa dylika problem. Men jag vet det är dags att röra om i grytan så att fler kan få en bättre studiemiljö. Och jag kan mycket väl ge dem en liten knuff i ryggen: man bör först och främst ha välutbildade lärare som vågar bry sig mer om sina elever. Men även ha lärarledda lektioner där man pratar om gemenskap, utanförskap och mobbing där man tydligare visar på vilka konsekvenser det får för den utsatta. Och ledningar borde tänka mer på att "straffa" de elever som bråkar med andra - och inte de som blir utsatta för deras mobbing. Splittra grupper som förstör, engagera familjer så man kanske kan få till en förbättring direkt från källan. Men framförallt: skicka inte runt oss utsatta. Visa oss istället den trygghet vi behöver, visa att ni har vad som krävs för en riktigt bra skola. Då följer också riktigt bra elever med bra resultat.

Flora Swahn (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22389

2 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är tufft att vara mobbad, och att även de dagar man inte är mobbad, att vara utanför. Dina förslag verkar förnuftiga. Att försöka lösa problemen genom att tillrättaföra mobbarna, är nog rätt väg.

Permalänk | Anmäl #1 Björn Svensson, 2010-05-15, 20:53

En bekant försökte sälja en tjänst till skolorna där mobbade kunde rapportera händelser. Men det ansågs vara för kränkande mot mobbarna. Typiskt Sverige.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Mobbning

Incidentberedskapen

Politik och PR

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Skolan

Den fega skolan

Om författaren

Länka till Blogg

Skolan

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill till TV4 News

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill till TV4 News

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar