Quick enligt Christiansson - seriemördare eller seriefigur?

En första fråga som inställer sig vid läsningen av Sven-Åke Christianssons bok är hur en minnesforskare plötsligt kan bli expert på seriemördare. Vad har de empiriska studierna av hur vi minns talserier och annan information att göra med de dunkla och perversa drifterna som kan tänkas styra sådana handlingar som sadistiska mord? Vidare fråga man sig vilket underlag Christiansson haft för sina slutsatser. Hur många seriemördare har han rent faktiskt haft möjlighet att studera?

Frågorna blir än mer pockande när Christiansson förklarar sig ta avstånd från den amerikanska polismyndigheten FBI:s definition av en seriemördare. För en lekman borde väl FBI om någon ha stor erfarenhet av fenomenet och dessutom en beteendevetenskaplig avdelning som ägnar sig åt att samla in och systematisera information om just seriemördare. På vilka grunder ifrågasätts FBI:s samlade erfarenhet och kunskap inom området?

Christiansson ger inte några svar på ovan stående frågor. I stället väljer han att introducera ett nytt begrepp: seriemördarkaraktär. Härmed avses en person som är disponerad för att begå seriemord, men han behöver i praktiken inte ha begått ett enda mord för att innefattas i studien. Någon närmare redogörelse för vilken forskning som ligger bakom detta nya begrepp och hur kriterierna för en seriemördarkaraktär kunnat fastställas lämnas inte i boken.

Begreppet seriemördarkaraktär urvattnas också under resans gång och synes till slut omfatta alla former av återfallsförbrytare, möjligen med den begränsningen att de skall ha återfallit i våldsbrott. Vanligtvis talas det endast om "gärningsmannen" och i några fall till och med om personer som försökt begå brott. Vad den som försökt att begå ett våldsbrott har att tillföra kunskapen om seriemördare synes minst sagt oklar, särskilt med beaktande av att den som påstår det inte förefaller att själv ha någon större erfarenhet av seriemördare.

Mot den bakgrunden kan det förefalla något osmakligt att Christiansson tillåts sitta i bland annat Sveriges Radio och SVT och anklaga föräldrarna till två barn som dödat en jämnårig kamrat för att ha gett barnen instruktioner om hur de skulle gå till väga. "Instruktionen" skulle ha lämnats när föräldrarna förklarade för barnen hur farligt det är att ta struptag. En sådan tolkning av situationen passar givetvis Christianssons egna teorier om seriemördarkaraktärer, men det är stötande att han får basunera ut dem utan att det ställs en enda kritisk fråga kring påståendet.

Faktum är att Christianssons bok till största delen bygger på hans intervjuer med Thomas Quick. För den som är insatt i Quick-ärendet är det helt uppenbart att det absoluta flertalet av citaten från anonyma "gärningsmän" i boken härrör från just Quick. Christiansson tillbringade hundratals timmar med Quick och diskuterade ingående hans barndom och hans egna och andras mord. Samtidigt som intervjuerna fungerade Christiansson även som rådgivare åt polisen och som sakkunnig åt åklagaren och domstolarna. Eftersom en del av hans intervjumaterial överlämnades till utredarna av Quicks mord, har han bidragit till såväl uppkomsten av erkännandena som till att bedöma deras tillförlitlighet, det vill säga han har godkänt sitt eget material.

Quick hade i början av 90-talet inga minnen av övergrepp under barndomen eller några mord som han skulle ha begått. Det var först i terapin som han under 1992 började erinra sig borträngda minnen av olika övergrepp under barndomen. Inledningsvis rörde det sig om vaga och fantasiliknande beskrivningar av mer eller mindre våldsamma händelser, för att senare övergå till detaljerade uppgifter om fysisk misshandel, sexuella övergrepp och mord. En avgörande händelse var när han som fyraåring bevittnade mordet på och styckningen av ett nyfött syskon, Simon, som senare begravdes på Främby Udde utanför Falun.

Under 80- och 90 talet florerade olika teorier om att traumatiska händelser under barndomen kunde leda till att minnena dissocierades. Det innebar att minnen av händelsen förträngdes ut ur personens medvetande. I de mest extrema fallen ansågs det att de förträngda minnena härbärgerades av ett alter ego som levde vid sidan av den normala personligheten. Dessa personer med flera identiteter diagnosticerades som multipla personlighetsstörningar. Diagnosen förkortades MPD efter engelskans Multiple Personality Disorder.

Utmärkande för MPD var att de olika identiteterna inom en och samma person inte var medvetna om varandra och personen i fråga var således inte själv medveten om att han eller hon hade flera av varandra oberoende personligheter. Enligt vissa psykoterapeuter fanns det emellertid beteenden som visade på förekomsten av borträngda minnen och ett eller flera alter egon. Som exempel angavs ätstörningar, utåtagerande, missbruk, kriminalitet, promiskuöst leverne osv. Genom olika behandlingsmetoder, till exempel hypnos eller regression, som adresserade dessa borträngda minnen eller alter egon ansågs det möjligt att frambringa dem till medvetenhet.

I Quicks fall var det dessa tankar och idéer som styrde den medicinska behandlingen av honom på Säters rättspsykiatriska avdelning. Som exempel kan citeras en journalanteckning från den 10 april 1995 där det sägs att

"Pat djupa och grava personlighetsstörning är att likna vid multipel personlighet. En avsplittrad del av personligheten, av pat själv benämnd som Ellington, framträder i regredierat tillstånd under terapisessionerna. I denna gestaltning uttrycker och berättar pat om de mord som nu är under utredning".

Förutom "Ellington" fanns även "Cliff", som talade engelska - Cliff skrev bland annat ett bevarat brev till sin terapeut där han kallade henne en "uglyfied fish" - och "Nana". Det var dessa personligheter inom Quick som ansågs härbärgera minnena av de ca 30 mord, som han i sitt normala tillstånd inte hade några minnen av, och även minnena av de fruktansvärda övergrepp som Quick i terapin berättade att han utsatts för under sin barndom. I terapin tolkades morden som återgestaltningar av dessa barndomsminnen i närmast hegelianska vändningar kring begreppen liv och död.

Vården och behandlingen av Quick på Säters rättspsykiatriska avdelning gavs i enlighet med de teorier och idéer som utvecklats av en psykoterapeut vid namn Margit Norell, som via sitt engagemang i Holistiska Föreningen kommit i kontakt med den så kallade brittiska objektrelationsteorin. Flertalet av de psykiatriker och terapeuter som behandlade Quick hade Margit Norell som handledare och det framgår av bevarade handlingar, bland annat ett ofullbordat manuskript, att hon hade ett avgörande inflytande över behandlingen av Quick.

Problemet med Margit Norells och de övriga psykiatrikernas och terapeuternas tolkningar av Quicks uppgifter, som lämnades under ett kraftigt inflytande av narkotiska preparat, var att de inte någon enda gång kunde bekräftas genom oberoende uppgifter. I de mest centrala delar där det handlade om ett mord på ett nyfött syskon till Quick, med namnet Simon, som han påstod sig ha bevittnat talade allt för att det rörde sig om ren fabulering. Modern hade inte varit gravid, övriga syskonen förnekade bestämt uppgiften, kroppen kunde inte spåras ute på Främby Udde osv. Avsaknaden av stöd för de morbida uppgifterna hindrade emellertid inte psykiatrikerna och terapeuterna på Säters rättspsykiatriska avdelning att fastställa att Quick mördade i skepnaden av Ellington som en återgestalting av mordet på Simon eller, som Quick benämnde honom, "Nomis".

Inledningsvis ställdes frågan hur Christiansson som minnesforskare kan ha förvärvat sådana ingående kunskaper om seriemördare. Svaret finns redan i förordet till hans bok: Sven-Åke Christiansson har intervjuat Quick med Margit Norell som handledare. Då spelade det kanske inte så stor roll vad FBI erfarit under årtionden av utredningar kring verkliga seriemördare, här fanns ju en person som lyckats skapa en alldeles egen seriemördare av helt unikt slag.. Om den seriemördaren eller, rättare sagt, seriefiguren kan ni läsa mer om i Christianssons bok.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22141

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Suverän sammanfattning, Thomas Olsson, av terapimyten runt Quick som fick psykiatrin att gå i spinn och rättsväsendet att haverera.
Psykodynamiska terapeuter, psykologer och vissa psykiatrer har länge svikit patienter, kollegor och allmänheten genom sin ovilja att ta ställning till urspårade terapiformer - typ Birgitta Ståhles & Margit Norells.
Långvarig brist på självkritik har skapat frustration och misskrediterat psykoterapi. Till sist förlorade ett antal psykoterapeututbildningar examensrättighet förra året.
Här har jag skrivit om Margit Norells uppenbarelsepsykologi:
http://catrine2009.blogspot.com/2010/01/en-terapimyt-ur-pleroma.html

Permalänk | Anmäl #2 Rigmor Robért, 2010-05-10, 17:51

Bra skriven recension av boken. Viktigt att granska psykologi som sysslar med bortträngda minnen. Christianson har alltför länge använts som klok gubbe i medierna. Han har aldrig tvekat att ställa upp och har gjort stora anspråk på "sanningar" i olika sammanhang.

John Erik Ottosson
Pensionerad psykolog och psykoterapeut

Permalänk | Anmäl #3 John Erik Ottosson, 2010-05-11, 14:39