Politikernas rättspopulism saknar förankring i verkligheten

Henrik von Sydow gör den 6 maj 2010 ett försök att övertyga läsarna om att Alliansen är överlägsen de rödgröna när det gäller rättspolitiken och angriper särskilt Thomas Bodström.
Detta gör det vanskligt att bemöta von Sydow då man riskerar att framstå som försvarare av Bodströms bravader, vilket är mig totalt främmande. Jag vill däremot framhålla att det är mycket lätt att hitta likheter i regeringens och oppositionens sätt att debattera rättsfrågor. Och den stora likheten ligger främst i båda blockens fantastiska övertro på sin förmåga att föra folk bakom ljuset. Dessbättre tror jag att man biter sig i tummen här. Folk är klokare än politikerna tror.

Typiskt är att man ofta vädjar till människors rädsla och osäkerhet inför sådant som är obehagligt som exempelvis våldsbrott. Jag skulle uppskatta om de förslag som presenteras bar spår av att man åtminstone hade haft någon form av kontakt med praktiskt verksamma jurister som domare, advokater och åklagare. Sådana kontakter borde rimligen kunna bidra till en hygglig verklighetsanknytning. Men det är tunnsått med spår som tyder på att sådana kontakter förekommer. Tyvärr är det även så att brottmålsjurister, trots deras samhällsviktiga arbete, är anmärkningsvärt ointresserade av debatt. Detta gör det i sin tur lättare för politiker att framföra ogenomtänkta förslag, då risken för mothugg är närmast obefintlig. Men jag kan avslöja för läsarna att de gånger politikerförslag på straffrättsområdet nämns bland brottmålsjurister så sker det ofta med ett överseende leende.

Den 9 april fanns en artikel av Thomas Bodström och Claes Borgström på SvD Brännpunkt i vilken dessa framhöll vilka fantastiska insatser de var beredda att göra på området våld mot kvinnor. På denna artikel replikerade jag den 14 april på Brännpunkt. Bodström och Borgströms artikel rekommenderas varmt till den som är intresserad av en studie i populism och bristande verklighetsförankring. Däremot kan den inte rekommenderas till den som är intresserad av en realistisk rättspolitik.

von Sydow nämner särskilt våldsbrotten men hänvisar också till en artikel den 28 april på DN Debatt i vilken Alliansen ger sin syn på rättspolitiken. Inte heller den artikeln kan rekommenderas för den som är intresserad av en realistisk syn på rättspolitiken.

När det gäller grova våldsbrott argumenterar von Sydow för en skärpning av straffen. Jag kan hålla med om att straffen ofta hamnar i underkant vid grova våldsbrott. Däremot är jag tveksam till hur man ska kunna nå en förändring på denna punkt genom lagstiftning. Det mest radikala vore att höja minimistraffet för grov misshandel som i dag är ett år, men det vore en något stelbent lösning. Det bästa vore om straffskalan användes i sin helhet då maxstraffet ligger så högt som tio år. Ytterst torde förklaringen till att påföljderna ofta blir förhållandevis korta kunna förklaras med en alltför medmänsklig inställning hos landets domare. En brutal fråga, som troligen ingen vill svara på, skulle därför kunna formuleras som så: Behöver vi mer blodtörstiga och repressivt inriktade domare?

Alliansen vill också skärpa straffen vid upprepade övergrepp mot enskilda, vilket lär vara ett förslag som få har invändningar emot. Men i ärlighetens namn måste man fråga sig om detta är ett särskilt stort problem. Våldsbrott är otäcka när de förekommer, men det är knappast en preferens som gör någon större grupp till återfallsförbrytare. Dessa återfinns främst bland dem som gör sig skyldiga till stöld, mindre allvarliga narkotikabrott och olovlig körning. I den gruppen finns ett mycket stort antal personer vilkas hela livsföring består av omväxlande perioder i frihet och omväxlande korta fängelsevistelser i den mån de inte döms till skyddstillsyn. Att skärpa straffen vid dessa personers återfall skulle dock endast ge marginella effekter såvida man inte vill återuppliva interneringsstraffet. Men det tror jag inte att någon vill. Problemet är helt enkelt svårlöst och därför nämns det inte.

von Sydow nämner också att V och MP vill avskaffa livstidsstraffet för mord. För att den uppgiften ska bli intressant måste man rimligen veta vad de vill ha i stället. Frågan om livstidsstraffets vara eller icke vara handlar huvudsakligen om hur man rent tekniskt ska lösa problemet med att vissa måste låsas in för en längre tid. Som det varit hittills så blir alla livstidsdömda frigivna genom att livstidsstraffen förr eller senare omvandlas till ett tidsbestämt straff. Alldeles nyss (7/5) slogs svenskt rekord på detta område då ett livstidsstraff omvandlades till 46½ års fängelse. De som förespråkar ett avskaffande av livstidsstraffet brukar som alternativ förespråka ett långt tidsbestämt straff. Det finns argument för båda alternativen och frågan är illa lämpad för att plocka politiska poäng.

Slutligen ett par exempel ur den artikel som von Sydow hänvisar till. Alliansen vill ändra brottsrubriceringen snatteri till ringa stöld. Visst kan man göra det. Men först bör man veta varför? Snatteri betyder ringa stöld. Finns det någon undersökning som visar att folk snattar på grund av att de inte känner till det? Om det inte gör det så är detta bara ett exempel på vanlig politisk klåfingrighet i syfte att visa handlingskraft.

Alliansen vill att den som vid upprepade tillfällen begått brott i butiker ska kunna få tillträdesförbud. Detta låter säkert bra för den som i likhet med förslagsställarna saknar kunskap om den juridiska verkligheten och samtidigt utgör förslaget ett utsökt exempel på det jag nämnde inledningsvis, nämligen att kontakterna med praktiskt arbetande jurister är obefintlig. De som begår upprepade brott i butiker tillhör den grupp av återfallsbrottslingar som jag tidigare nämnde. Med dessa förhåller det sig så att de är immuna mot bötesstraff och någon annan påföljd skulle aldrig bli aktuell. Här vill man visa handlingskraft med ett kraftigt slag i luften.

Beatrice Ask vill dessutom ha 3000 fler poliser än Bodström upplyser von Sydow käckt i en läsarkommentar. Sådana bud har vi hört förr och förmodligen är tanken att man ska imponeras. Men vad skulle dessa 3000 poliser främst syssla med? Kvantitet är inte synonymt med kvalitet. Något som däremot skulle imponera på mig vore om man förklarade att alla som sysslar med polisutredningar ska ges en så högklassig utbildning att de blir i stånd att leverera brottsutredningar som kan tjäna som fullgoda underlag för åklagarnas arbete. Som det är i dag är okunnigheten på sina håll stor om hur en brottsutredning används av åklagarna. Följden blir att många utredningar är mindre lämpade som underlag för beslut i åtalsfrågan. Vad detta innebär borde inte vara svårt att räkna ut. Här har man försummat möjligheten att visa handlingskraft genom att undvika kontakt med åklagarsidan.

Visserligen är inte alla förslag som de båda blocken framför på rättspolitikens område oanvändbara, men alltför många är av flum- och snömoskaraktär. Detta gör att det är svårt att fullt ut känna förtroende för politikers förmåga att bedriva rättspolitik.

Rolf Hillegren

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/22077

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vad jag förstår är planeten enig i forskning om att skärpta straff är i stort sett det enda som garanterat INTE fungerar för att minska brottsligheten i ett samhälle. Möjlighetvis inom teorin kring omvänd påföljdsordning. Dvs att extremt stränga straff för mycket lindriga brott, som cykelstöld eller plankning på tunnelbanan - lär sannolikt ha effekt för att minska de brotten. Kanadas program för att minska återfallsförbrytarna - då få procent av kriminella står för en stor procent av brotten - har visat sig ge mycket goda resultat i att minska den enskilde medborgarens risk att utsättas för brott. Är det inte det som egentligen är målet? Ett tryggare samhälle? Om DET är syftet snarare än att vrida om näsan på brottslingen - varför gör man inte så istället? Antagligen för att när JAG utsätts för inbrott i min lägenhet, rent känslomässigt reagerar med att vilja skicka förövarna till saltgruvorna, läcka på locket och slänga bort nyckeln.
Men rättsamhället borde sätta sig över min spontana känslomässiga reaktion, och istället göra det som ger mig mindre risk att utsättas för brott. Och då är ju skärpta straff bevisligen helt meningslöst. Till och med kontraproduktivt.

Permalänk | Anmäl #1 D. Anders Olsén, 2010-05-10, 06:42

Hillegren ligger som vanligt helt rätt. Politikerna är okunniga om de svagaste länkarna i rättskedjan och tror att flera poliser är mirakelmedicinen ! Bland alliansens löften proklameras nu att återfall kommer att bestraffas hårdare. I debatten vid Kriminalistföreningens årsmöte 3 maj ställde jag frågan till debattörerna Beatrice Ask och Thomas Bodström hur man tänkte hantera de hopplösa återfallsförbrytarna- missbrukarna som ständigt tar en stor del av polisens resurser, är straffimmuna och allmänhetens gissel !

Jag har som kriminalinspektör vid Södermalmspolisens Kriminaljour sedan 2005 följt upp ett 30-tal återfallsförbrytare och i synnerhet Timo 42 år som suttit 65 gånger i fängelse och fortsätter i ekorrhjulet ! Verkligheten är att straffskärpningsbestämmelser finns, liksom samma möjligheter som tidigare eftersom straffpåföljderna i lagboken inte ändrats. Det råder nu en sanslös inflation och domar som för inte så många år sedan blev 5-7 månaders fängelse blir nu 1-2 månader och de flesta häktade går från rättegången direkt ut till frihet och nya brott ! Ask blev helt ställd men advokat Bodström var väl medveten om problemet.

Problemet är att domstolarna är suveräna och påverkas varken av debatt eller politik ! Vid ett tidigare möte i Kriminalistföreningen redovisade Lars Nyhlén vid Kriminalvårdsstyrelsen att målet var att avskaffa alla fängelsestraff under 6 månader !!! Nyligen har media och Hillegren redovisat att bötesstraffen inte fungerar beträffande dessa brottslingar och skyddstillsyn är verkligen ett slag i luften beträffande återfallsförbrytare !

Nu måste det klargöras hur man skall komma åt detta problem !

Permalänk | Anmäl #2 Anders Bergstedt, 2010-05-12, 12:34

Utmärkt artikel, som brukligt, av Rolf Hillegren. Rolf tänker logiskt och tror i grunden att människor anstränger sig för att lösa problem.
De politiker Rolf är upprörd över vill inte lösa några problem. De parasiterar på problem i stället. Deras galna utspel, särskilt ett valår som detta, är inte ens avsedda att tas på allvar och leda till minsta riksdagsmotion. När Beatrice Ask vill skicka ut lila kuvert till misstänkta, så är utspelet till för att vinna röster genom att människor tänker: vilket korkat förslag, men vad bra med någon som visar engagemang.

Permalänk | Anmäl #3 Mats Forssblad, 2010-05-15, 10:31

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags

Permalänk | Anmäl #4 k247br, 2010-07-28, 05:55