Brittiska valet

Martin Ådahl om Brittiska valet

Snällismens revansch

Publicerad: 2010-05-06 11:05, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

"Den nya liberala snällismen må ha en mer idealistisk kärna än Tredje Vägen, men jämfört med den keynesianska vänstervågen på 1970-talet och den marknadsliberala motreaktionen på 1980-talet så är den liberala vågen ganska tunn på konkreta förslag." Det skriver MARTIN ÅDAHL, chef för tankesmedjan Fores.

106 millningar
20 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Martin Ådahl är chef för tankesmedjan Fores.

Idag är det tredje gången på rad som det händer i världspolitiken.

Vem som än blir premiärminister i Storbritannien så heter valets otvetydiga segrare Nick Clegg. Liberaldemokraternas ledare är outhärdligt god. Han är son till en brittisk superakademiker, ättling till ryska adelsmän och en holländsk mor som suttit i japanskt fångläger. Han är lyckligt gift med en elegant spansk karriärkvinna och talar förutom sitt modersmål spanska, holländska, franska och tyska flytande. Naturligtvis har han kampanjat för mänskliga rättigheter, studerat i Cambridge, jobbat för Östeuropas räddning i Bryssel och vunnit pris som journalist i Financial Times.

För bara sju månader sen var det en annan osannolik segrare som hyllades i Berlin. I konservativa Tyskland stormade FDP fram från 4,8 till 14,6 procent med ett superliberalt program och en öppet homosexuell partiledare, Guido Westerwelle. Mer i skymundan har goda socialliberaler gått till häpnadsväckande segrar i Japan och Polen. Och ni minns kanske för ett och ett halvt år sedan, då en viss mjukisliberal gick från total outsider till att bli världens mäktigaste man.

Det finns stora skillnader mellan dessa liberala framgångar. Dagens FDP är den mest marknadsliberala kraften i Tyskland sedan Adenauer och Erhard, Obama den mest vänsterorienterade presidenten sedan 70-talet.

Men gemensamt för alla dessa segrare är vad man skulle kunna kalla "snällismen".

Uttrycket "snällism" kommer från en intern debatt i folkpartiet på 1990-talet där en kärntrupp var trött på att liberaler alltid skulle vara så snälla och omtänksamma och aldrig sätta hårda gränser och ställa krav. Det fanns helt enkelt ingen marknad för det, ansåg man, och kanske var det heller inte rätt. "Snällismen" dumpades till förmån för språktester och disciplin i klassrummet.

Men efter åratal av konservativt och populistiskt taktikspel från de stora höger- och vänsterpartierna i västvärlden tycks många moderna väljare kippa efter lite frisk luft. När Brown och Cameron tävlar om att stoppa invandringen, kan Clegg framstå som en stor humanist bara genom att inte haka på. Plötsligt känns det kosmopolitiska, fotriktiga, feministiska, invandrar-, frihandels-, miljö- och EU-vänliga inte alls tråkigt politiskt korrekt längre utan alternativet till "de gamla partierna" som Nick Clegg sade (trots att hans parti formellt är landets äldsta).

Egentligen är det ganska logiskt. Medelklassväljarna är alltmer välutbildade och beresta, enkla populistiska budskap framstår för dem lite som bondfångeri. Socialismen är stendöd trots finanskrisen och Hugo Chavez. Få väljare känner samma hårda partiband som förr baserade på klass och kultur.

Det finns bara ett enda problem med den liberala våg som sveper över världen; den saknar program.

Det blev uppenbart när Clegg gick in i sin tredje debatt och hans enda linje var att placera sig mittemellan Brown och Cameron i fråga efter fråga, och använde ord som "change" och "different" lite för ofta. Clegg, däremot, som för några år sedan lade fram ganska marknadsliberala idéer i en "orange bok", har egentligen inte varit så förnyande i sak. På andra sidan atlanten tycks Obama och hans administration, trots sin briljans, sakna en linje i jobbpolitiken och motmedel mot den amerikanska tokhögerns kampanj mot staten.

På 1990-talet gick en liknande våg genom världspolitiken som kallades "Tredje Vägen", varken socialism eller konservatism, med Tony Blair, Bill Clinton och Gerhard Schröder som fanbärare. Idag framstår hela den eran som ganska tom, främst som ett försök att vinna mittenväljare och att sanera statsfinanserna.

Den nya liberala snällismen må ha en mer idealistisk kärna än Tredje Vägen, men jämfört med den keynesianska vänstervågen på 1970-talet och den marknadsliberala motreaktionen på 1980-talet så är den liberala vågen ganska tunn på konkreta förslag.

Det ironiska är att det mest genuint genomtänkta socialliberala policyförslaget i det brittiska valet, att införa skolpeng och vårdval efter svensk modell, kommer från tories. Där kanske kärnan finns till ett program för den nya liberalismen. Slopa regleringar, handelshinder och extrema skatter, men bibehåll det som ger grundtrygghet och social rörighet. Värna staten men gör den dynamisk, genom vårdval, skolval och omsorgsval.

Vem kan då bli Sveriges svar på Nick Clegg? I ett Sverige där alla och ingen vill vara liberal finns likheter, men ingen som riktigt passar in.

Jan Björklund är som person hårt knuten till kampen mot snällismen inom fp - mer liberalkonservativ än mjukisliberal. Fredrik Reinfeldts nya feministiska, folkhemska och klimatengagerade profil är ett uppenbart försök att flörta med liberala storstadsväljare. Reinfeldts spegelbild är dock uppenbart Camerons nya tories. Cameron och Reinfeldt har i många år utbytt erfarenheter och kopierat varandra - och båda har kopierat Danmarks Anders Fogh Rasmussen. Det socialkonservativa draget dominerar allt från bidragsbekämpning till migrationsfrågor för Cameron/Reinfeldt.

Maria Wetterstrand har ju utnämnts till "latteliberal". Men den miljöpartistiska traditionen är egentligen en helt annan än mjukisliberalerna, mycket mer kritisk mot tillväxt, marknaden, EU, frihandel och globalisering. Sist men inte minst har vi Maud Olofsson. Likt Clegg har hon till en början gått kräftgång i mätningarna, hamnat i skymundan av den konservativa ledaren, och kan använda valkampanjens TV-scen för att exponera sin politiska energi. Hennes parti är likt liberal democrats en blandning av landsbygdsföretagare och stadsliberaler. Men hon står inte likt Clegg någonstans mellan höger och vänster, hon är alldeles för mycket småkapitalist för det. Däremot finns klara paralleller till Guido Westerwelle i Tyskland.

Läxan från det brittiska och tyska valen är dock tydlig. Det räcker inte längre att bara "göra om" partier, positionera om dem mot mitten och lägga till ett "nya" framför namnet. Moderna valrörelser behöver ett stort mått av äkta idealism, och den person förmår kristallisera denna idealism kan på kort tid fånga många rörliga väljare.

Martin Ådahl (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/21982

20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"...Moderna valrörelser behöver ett stort mått av äkta idealism, och den person förmår kristallisera denna idealism kan på kort tid fånga många rörliga väljare. ..."

Jo... - Martin Ådahl - det har Du nog helt rätt i.

Wi kan ju bara hoppas på att det ej blir någon ifrån ett ultrakonservativt eller ultrasocialiistiskt läger - för då blir det nog riktigt RIKTIGT illa - tror Josef B.

Permalänk | Anmäl #1 Josef Boberg, 2010-05-06, 14:40

"...Moderna valrörelser behöver ett stort mått av äkta idealism, och den person förmår kristallisera denna idealism kan på kort tid fånga många rörliga väljare. ..."

Joooo...det var t ex därför Gudrun Schyman lyckades föra (v) till 12% för något decennium sedan.

Men nu....?????

Permalänk | Anmäl #2 Gunnel Gomér, 2010-05-06, 21:15

Verkar inte bli någon större förändring av det brittiska systemet?
Men vi kan hoppas att Tories inte får egen majoritet osv. Och att Libdem kan påverka en förändring till ett mera rättvist och demokratiskt system!

Permalänk | Anmäl #3 Inge-mar, 2010-05-06, 22:33

Oj vad fel du har. Lib's är inte alls populära för att folk har iaf lite koll på deras policy. Clegg har inte alls gått plus utan tappat rätt mkt.

Conservatives are much better for this economy and really it will be a travesty if any kind of center-left coalition gets to rule in either the UK or Sweden.

Permalänk | Anmäl #4 Temi, 2010-05-07, 02:42

Bli inte alltför hysterisk nu. Cleggs amnesti för illegala invandrare är något både de konservativa men även sossarna i Storbritannien sätter sig emot. Han har fått kritik för det och det är hans svaga punkt. Dessutom så har "Cleggmania" lagt sig sedan länge. Han ligger bakom Labour i många mätningar, som väntas göra sitt sämsta val sedan 80-talet, kanske rentav sedan 1920-talet.

Men annars har du en viss poäng, även om i Tysklands fall handlar det om nyliberalism snarare än snällism. Fast det kanske inte skyddar din högst skakiga teori.

Permalänk | Anmäl #5 Anna Hellsén, 2010-05-07, 04:40

Fundera istället på hur media speglar verkligheten. Valets vinnare?

Permalänk | Anmäl #6 Stefan Hagberg, 2010-05-07, 06:45

Snällismen, som i detta landet nått extrema former och inte längre har något med snällhet och solidaritet att göra, kommer att bli det hähr landets undergång om inget görs. Väst av alla är snälla och naiva liberaler - och det är ju nästan alla numera. Varför är liberal-konservatismen, men ett undantag (SD), utraderad som politisk kraft i Sverige?

Permalänk | Anmäl #7 Calle Bengtsson, 2010-05-07, 08:17

blått kalkyleringsblad...??? any memory...???!!!! i u.k. bor det minst55-60miljoner människor...om inte fler. och..!!! om man ständigt ska jämföra sig med andra...så kan du ge dig attan på att du blir en av dessa människor som allri' blir nöjd....det finns alltid nån eller nåt som e bättre, större eller färggrannare..!!!
tycker ej att du verkar föstå vad snällhet e.....enl. mig: en god handling, utan baktankar på nån slags belöning, snarare att snällheten sprids som ringar på vattnet uti vår värld..!!!
du -ismar ba på synes det mig, du e ju ¨chef¨men ta å pallra're iväg och brygg litta kaffe eller nåt...ex-vis ta med dig personalen ut i våren och upplev den skira grönskan..!!!

GLA' VÅR!!!!

Permalänk | Anmäl #8 G-H lindersson, 2010-05-07, 09:16

Martin Ådahl går fram nästan antydningsvis.
Naturligtvis behövs idealistisk trovärdighet. Men framförallt en konsekvent och rak politik som utgår från medborgarnas behov av att styra sina egna liv. En social och kulturell infrastruktur (vård, skola, omsorg) är en nödvändig bas, ett golv, men vi behöver riva ner väggar och tak. Liberalismen som ideologi (om den finns kvar) har både svar och strategi inbyggd i sig, men inte ens liberalerna tycks våga vara liberaler . De är alltför insyltade i "apparaten" för att våga vara det. Därur kommer nog "snällismen" - att inte våga stå för det man egentligen vill stå för.
Varken råkapitalism eller socialism fungerar i vår tid. Men det ännebär inte att mjäk är en fungerande mittenlösning.
Just nu lever vi i den akuta finanskrisens efterverkningar och den reala ekonomin - som ingår i den sociala och kulturella infrastrukturens förutsättningar - försöker komma igång igen. I det har liberalismens företrädare egentligen inget att säga. Hur har vi hamnat i en situation där finanssektorn styr hela världsekonomin?
I Sverige diskuterar vi skattesatser med bud och överbud och olika grupper spelas ut mot varandra. Tänk om våra liberaler skulle våga sticka ut och ta debatten om "medborgarstaten" och dess villkor. Utan att räddhågat spela med på mediernas krav på svar på 20 sekunder och oroligt snegla på promillena i opinionsundersökningarna.
Då skulle liberalismen ge sig själv en chans.

Permalänk | Anmäl #9 Greger Morin, 2010-05-07, 09:49

Det gick visst inte så bra för Liberaldemokraterna. MOWHAAAHAHAHAHAA

Permalänk | Anmäl #10 Jan Svensson, 2010-05-07, 10:22

Hej Greger!

Du skrev: "...den reala ekonomin - som ingår i den sociala och kulturella infrastrukturens förutsättningar - försöker komma igång igen. ...Hur har vi hamnat i en situation där finanssektorn styr hela världsekonomin?"

Ja hur? Hur sjutton kan någon/något vara så dum? Hur har vi lyckats manövrera oss in i råvarukriser, ekologiska kriser, energikriser och finanskriser? Jag tänker inte ilsket väsa: Kapitalismens inneboende monopoldrivande natur! Men nånstans där ligger förklaringen.

Att en människa ska få ha sin egendom ifred, det tror jag vi alla vill. Det är viktigt för människor att kunna vara herre i eget hus :-) Men hur stora hus är det vettigt att bygga? Ska privategendom kunna bli hur massiv och mäktig som helst?

Marknadsliberaler svarar: Ja!
Och bygger därmed Babels Torn...där människor inte längre förstår varandras språk. Och de demokratiska styrmedlen slinker ur våra händer.

Permalänk | Anmäl #11 Gunnel Gomér, 2010-05-07, 11:37

Gunnel.
Det handlar om långt mer än privategendom. Den är egentligen bara intressant som enskild resurs, inte som ansamling i sig.
Just för stunden kan vi reducera saken så här: Om du tjänar 200 000 om året, läggs det på "arbetsgivaravgifter" för cirka 62.000. Från 200 000 dras inkomstskatt med 60 000 och av resten betalar du 20% moms (ilika momssatser, punktskatter, andra skatter/avgifter. Av dessa 262 000 kan du bara påverka momsen genom att avstå från att konsumera. Din faktiska dsipositionsrätt av 262 000 är alltså 122 000. Mellanskillnaden är "demokratiska styrmedel".
Av den arbetande befolkningen i Sverige är 35% anställda inom den offentliga sektorn och 65% i den privata. Av dessa 65% är 9 % företagare. Det är dessa 9% som i propagandan är "utgugare", inte de som faktiskt styr över de "demokratiska styrmedlen" - en liten elit av de 35% offentligt anställda som gärna föser fram sjukvårdsbiträden när vi vill diskutera makten över våra liv.

Permalänk | Anmäl #12 Greger Morin, 2010-05-07, 18:22

Dags att förändra valsystemet, Storbritannien! Det är 2010 nu!

Permalänk | Anmäl #13 Inge-mar, 2010-05-07, 19:42

Hej Greger!

Jooo...och 96% av företagarna är enmansföretagare, levebrödsföretagare. Inga utsugare alltså :-) Mycket få av dem har tillväxtföretag. De är helt enkelt yrkesmänniskor som inte vill vara alienerade från "arbetets frukter".

Men det var inte på denna "nivå" jag resonerade. Utan högre upp i den ekonomiska hierarkin. Jag skrev på en annan plats här på Newsmill detta:

"Wall Street-journalisten Redkopf skrev boken "Superclass" och hävdade att 800 personer i princip styr hela världen. Jag vet inte hur det är med den saken, men jag vet att i Sverige fattas de tunga framtidsbesluten av ett fåtal. De rikaste 10 procenten äger 99 procent av alla hushållens börsnoterade aktier, de 5 rikaste procenten äger 95 procent, och den rikaste procenten äger 76,4 procent (SCB).

Aktieägare är inte "företagare" Greger. De ackumulerar kapital som kan investeras i företag, det är deras roll i systemet.. De beslut som de fattar har en mycket stor styrkraft i samhället.

Enligt liberalismen, ideologin som kommit att helt dominera den offentliga debatten, så lever vi i en demokrati där folket fritt bestämmer hur samhället ska utformas. Privategendomen påstås inte ge upphov till någon politisk makt, den politiska makten är jämn fördelad tack vare demokratin, framförallt den allmänna rösträtten.

Men liberalismen har bitit sig själv i svansen och gett upphov till den nya aristokratin. Som huvudsakligen bestämmer agendan för hela samhället, för oss alla.

Och här sitter vi framför våra dataskärmar...vilsna. Snopna. Lurade på demokratins vackra konfekt."

Permalänk | Anmäl #14 Gunnel Gomér, 2010-05-08, 10:07

Jovisst, Gunnel.
Vi är alla "kapitalister" genom pensionsfonder och annat kollektivt aktiesparande. På det sättet finansierar vi, till allt annat, kvartalskapitalismen och finansdribblandet. Några få styr över den i eget intresse, inte i samhällets eller medborgarnas.
De enskilt rika som är så rika att de "styr" världen grundat på eget ägande finns inte. Det är en myt.
Det är inte "liberalismen" som "segrat". Det är den grundläggande principen utbud-efterfrågan. Men den manipuleras både av oligopol och de som utövar makt med andras medel.
Världen styrs inte av "ismer", även om de spelar en roll. Vi förvillas av att vi i svensk valdebatt, exempelvis, manipuleras att tro att det är olika politiska idéer som bryts mot varandra. Det är olika intressen, ingenting annat.
Medborgarna är bara objekt i det spelet.
Jag vet ingen annan "ism" än en intellektuellt medveten liberalism som kan hantera dessa problem. Men det kräver liberaler och sådana ser vi inte mycket av.

Permalänk | Anmäl #15 Greger Morin, 2010-05-08, 11:10

#15
Här är vi nog eniga Greger :-) Du skrev:
"Men det kräver liberaler och sådana ser vi inte mycket av."

Många känner sig kallade att benämna sig själv "liberaler", men de "riktiga liberalerna" är förvånansvärt få. En stor grupp är neokonservativa marknadsliberaler (men inte politiska liberaler). En annan grupp är socialdemokrater, gröna eller bondeförbundare av något slag. En tredje grupp är högeranarkister.

Men vart tog liberalISM vägen?

Permalänk | Anmäl #16 Gunnel Gomér, 2010-05-08, 16:24

Det enda liberala alternativet i Sverige är SD, som faktiskt förespråkar äkta valfrihet, dvs frihet från tvingande mångkultur och skyddar oss de de krafter som riskerar att minska friheten. Extremliberalerna sk frihet är en chimär, som i slutändan leder till förtryck.

Permalänk | Anmäl #17 Calle Bengtsson, 2010-05-09, 11:17

@ #17 Calle Bengtsson, 2010-05-09, 12:17
Låter som någon skulle behöva läsa in sig på politisk filosofi. Vanligtvis är liberalerna starka förespråkare för alla människors lika värde, religonsfrihet (där Sd förespråkar starkare kyrkeliga kopplingar), större globala samarbeten (bl.a. EU som Sd motsätter sig och många andra organisationer), tron på det goda i människor (alltså en rehabilitering av brottslingar; Sd kräver strängare straff) och fri rörlighet av människor (vilket Sd motsätter sig).

Slutligen ser liberalerna staten som något nödvändigt ont för att skydda oss från sig själva och upprätta regler så att vi kan ha vår egendom, medan Sd omhuldar ett större ansvarstagande från statens sida med en återgång till folkhemmet.

Liberalism är så mycket mer än valfrihet.

Permalänk | Anmäl #18 Niklas Andersson, 2010-05-09, 22:25

De största hoten mot liberalismen är de kollektivistiska och antiliberala partierna SD, V och KD.

Permalänk | Anmäl #19 Fredrik Holmgren, 2010-05-13, 19:19