Ett helgon sökes som ledare för den iranska oppositionen [delvis ett svar till Nima Dervish]

Det är sant som Nima Dervish säger att människor vill "bidra till mänsklighetens framåtskridande" vilket är just vad Iran har gjort, både i det gågna och i det samtida. Inom flertals vetenskapsområden är den Islamiska Republiken idag bland de ledande, inte enbart i jämförelse med muslimska länder utan även i jämförelse med omvärlden. För att ta några exempel har vi nanoteknologi, robotteknik, agrikultur, medicinskt utveckling, bioteknik, stamcellsforskning, nukleär forskning, rymdingenjörsvetenskap, för att inte tala om en "teokrati" som verkar inom kloningsområdet. Allt detta har man åstadkommit med en massa internationella restriktioner och sanktioner.

Har man missat dessa framåtskridandena då är man antingen blind eller gjort ett aktivt val att blunda för dem. Att überreligiösa präster, rabbiner och mullor gör tragiska, sorliga men samtidigt komiska uttalanden är inget nytt, det finns flertals exempel att finna i religiösa samhällen som t.ex. Israel och USA. Självfallet är Iran ett specialfall då Ayatollor styr landet och med det i åtanke blir sådana uttalanden givetvis extra känsliga. Men att ge ett opproportionellt fokus till liknande yttranden istället för att betona de insatser som människor från dessa länder har skänkt världen är absurt.

Nu till huvudämnet. Först och främst vill jag betona att jag ej är emot den Islamiska Republiken. Det jag söker är enbart en förändring, omdaning eller reform av systemet och inte ett omvälvande. Skulle jag ha varit bosatt i Stockholm då hade jag röstat på Mahmoud Ahmadinejad. Samtidigt är jag inte emot de protester och demonstrationer som har hållts i Iran eftersom jag är medveten om att den reform jag söker inte kommer att förverkligas utan påtryckningar!

En viktig anledning till varför iransk opposition saknar en bra ledare beror på att systemets utformning, med dess många maktcentra, är sådan att den inte riktigt tillåter starka karaktärer att inta blickpunkten. Samtidigt har de flesta (om inte alla) "potentiella" oppositionsledare ett mörkt förflutet vilket gör det svårt för dem att uppnå ledarstatus, då iranska oppositionella tycks söka efter en fläckfri individ som ska leda dem. Exiliranier, eller den iranska diasporan, verkar tillsynes speciellt benägna att söka efter ett helgon med tanke på deras ständiga käbbel och gnällande om att den här har blodiga händer, den där är korrupt och den tredje har ingen moral. Det man söker är alltså en perfekt, fullkomligt fläckfri, och fulländad politiker vilket är en oxymoron i sig. Samtidigt anser jag det vara viktigt här att särskilja iranier i Iran från iranier i utlandet.

Avsaknaden av en "exilregering med presumtiva blivande ministrar" beror till stor del på det faktum att en sådan "skuggregering" inte skulle ha någon legitimitet inom Iran. Alla som varit till Iran, vet att det sista den missnöjda andelen av befolkningen söker är någon mirakulös räddning från exiliranier. Det enda många söker är bekräftelse från omvärlden, moraliskt stöd och aktivism men definitivt inte en skuggregering med säte i Väst som ska ta beslut och bestämma för dem i Iran. Hur mycket demokratisk legitimitet skulle en sådan exilregering egentligen kunna åtnjuta? Det påstås finnas, grovt räknat, 5 miljoner iranier utanför Iran. Hur många av dessa som är röstberättigade vet nog ingen. Men att föreslå att en sådan minoritet ska rösta och bilda en provisorisk regering som i sig skulle representera sammanlagt 40 miljoner röstberrätigade iranier är löjligt för att inte tala om odemokratiskt. För mig låter det som ett arrogant förslag som absolut inte är i kontakt med den rådande mentaliteten och psyket hos iranier i Iran. Den andel av den iranska intelligentsian som nyligen emigrerat från Iran känner säkert till detta. De vet säkert också att den kvarvarande andelen av intelligentsian har betydligt större trovärdighet utav iranier i Iran. Detta anser jag vara anledningen till varför någon exilregering inte kommer att uppstå och om den gör det, då kommer den enbart att bli förlöjligad utav iranier i Iran och inte tas på allvar. Det enda man skulle åstadkomma med en sådan skuggregering är att splittra iranier ytterligare.

Visserligen har den opposition Nima hänvisar till haft "tre decennier på sig att forma en paraplyorganisation", men jag anser att majoriteten av iranier i Väst har lidigt utav politisk apati samt varit så integrerade i sina "värdländer" att Iran har känts väldigt avlägset politiskt sett. Detta torde vara mest synligt i USA där iranier är bland de mest lyckade invandrargrupperna, både akademiskt och ekonomiskt, dock har de varit politiskt osynliga. Bland de första och mest lyckade iransk-amerikanska organisationerna har varit National Iranian American Council (NIAC), ironiskt nog med en svensk-iranier Dr. Trita Parsi som en av dess grundare. Denna individ har sedermera varit utsatt för "the iranian speciality" d.v.s blivit hårt kritiserad (läs: smutskastad) utav exiliranier för att vara korrupt, stödja den Islamiska Republiken och således ha blod på sina händer. Detsamma gäller American-Iranian Council (AIC) som även de blivit hårt kritiserade utav exiliranier för att bl.a. ha kontakter med vissa inom den Islamiska etablissemanget i Iran. Det återstår att se hur det går för the Public Affairs Alliance of Iranian Americans (PAAIA). Min poäng här är att iranier inte riktigt har förstått skillnaden mellan kritik och smutskastning. Sammanhållning är ett begrepp iranier inte förmår att förstå, speciellt de som uttalat är sekulära och liberala i exil och som söker ett omvälvande utav det nuvarande systemet. Genom att ständigt smutskasta iranier som arbetar för deras gemensamma intressen, vare sig dessa intressen ligger i Iran eller i de västerländska länder, där vi själva bor, lyckas exiliranier alienera sig från varandra och fördröja den förändring de söker i Iran. Med andra ord skjuter "vi" oss själva i bägge fötter och förväntar oss att snabbt krypa till toppen av förändringens berg.

Samtidigt begår många exilgrupper och personligheter inom intelligentsian ett grovt misstag, nämligen att alliera sig med de neo-konservativa i USA. Visserligen är många iranier, både i Iran och utlandet, pro-amerikaner men det betyder inte att man stödjer USA:s politik i Afghanistan, Irak eller Palestina-Israel konflikten, alla områden kännetecknas utav de neo-konservativas misslyckanden. Därför underminerar dessa individer sin egen lycka att uppnå ledarstatus när de samarbetar med organisationer som the National Endowment for Democracy, Bush Institute, AEI eller WINEP och dess likar.

Iran kommer troligtvis att fortsätta byggas upp utav iranier i Iran under den Islamiska Republiken. Någon revolution som ska ersätta Islamiska Republiken ser jag inte i horisonten. Visserligen talar vissa iranier både i Iran och i utlandet om att ett sådant ersättande står nära men jag anser det dock vara en önskedröm. De senaste protesterna visade att den Islamiska Republikens polisiära enheter är väl tränade. Ur ett komparativt perspektiv med länder som Kyrgyzstan och Thailand ser man att militären i båda länder varit väldigt aktiva med att stävja demonstrationerna i respektive land medan den Islamiska Republiken inte använde revolutionsgardet för att kväva protester utan andra polisiära enheter. Jämför man därefter med Tiananmen Guangchang (Himmelska fridens torg) protesterna i Kina eller under den föregående Islamiska Revolutionen då stridsvagnar rullade på gatorna inser man att något sånt inte riktigt föreligger ännu. Dessutom skulle ett sådant senario nödvändigtvis inte innebära slutet för den Islamiska Republiken; ty Kina återhämtade sig efter 1989 protesterna.