Värna om livets värdighet!

För det första kommer läkarna och vårdpersonalen i framtiden tvingas att avgöra patienternas beslutskompetens. Läkarna ska med andra ord bedöma om patienten i fråga inte lider av till exempel en grov depression som ligger i grunden till patientens bedömning att hans liv är ovärdigt. Beteckningen "Dr. Death" får härmed en helt ny innebörd: Läkarna ska avgöra huruvida man är sjuk nog för att kunna avbryta sin behandling och dö. Har Socialstyrelsen verkligen tänkt på vårdpersonalen som ska tvingas att avbryta patienters livsuppehållande behandling och indirekt döda sina medmänniskor?

"Leva i respirator är inget för mig", säger Wiveca Blomqvist, en als-sjuk kvinna, till Dagens Nyheter i tisdags (27/4-2010, s. 8 ). Hon har enligt tidningen varit glad över Socialstyrelsens beslut. DN lade hennes uttalande - att hon kanske inte ska vilja motta respiratorbehandling - som en fet rubrik. Jag ställer mig frågande till vad som egentligen är fel med att få möjlighet att använda respirator då man inte klarar att andas själv.

"Att överleva i en respirator är för mig inget liv - det är överlevnad på andras villkor", påstår Wiveca Blomqvist. Här får vi ett möjligt förtydligande av varför Socialstyrelsens besked påstås vara så en positiv utveckling. Wiveca tolkar uppenbarligen individens autonomi så bokstavligt att individen, enligt henne, inte ska behöva känna sig beroende av någon annan.

Här vill jag medge att jag inte förstår vad som är fel med att bli omhändertagen av någon annan när man känner sig för svag att själv ta hand om sig själv. Skulle vi behöva "hoppa över" barndomen eftersom man är så beroende på sina föräldrar då? Ska vi se ner på små barn eftersom de överlever på "andras villkor"? Naturligtvis inte.

Varför skulle de äldre och de sjuka behöva känna sig skuldbelagda om de inte kan ta hand om sig själva då? Jag är rädd för att en farlig attityd kan spridas - att man kommer att tro att leva i respirator inte är värdigt nog. Att man i framtiden kommer att värdera olika människors liv väldigt olika: "Bengt lever ett värdigt liv eftersom han kan gå själv, Marie lever däremot ett ovärdigt liv eftersom hon knappt kan andas själv."

Den förlamade Kicki Aqvilonius är "rädd för att det uppstår ett tryck mot människor i hennes situation. - Att andra tycker att mitt liv inte är värt att leva och säger: "Nu har du chansen att avsluta."" (Dagens Nyheter, 28/4-2010, s. 10)

En monstruös tanke om en omänsklig, men, tyvärr, helt möjlig situation som nu kan uppstå som en konsekvens av Socialstyrelsens beslut.

Journalisten Martin Engqvist (Metro, 27/4-2010, s. 2) som är förlamad från axlarna och nedåt säger att hans liv är värt att leva. Det kan ibland kännas "krångligt", som Martin uttrycker sig, men han "lever ett på många sätt bra och innehållsrikt liv med jobb, vänner och har ett lyckligt äktenskap." Kicki Aqvilonius bekräftar att "livet kan vara väldigt värdefullt även med dessa begränsningar. Även om det kan vara svårt för omgivningen att förstå."

Det är alltså inget fel med att få använda respirator för att andas. Det är inte fel att man ibland känner sig beroende av andra. Men det är fel att tro att en individs självvalda död (som konsekvens av avbruten behandling) garanterar värdighet. Det är fel att inbilla oss att patientens självvalda död och vårdpersonalens medverkan i passiv dödshjälp inte kommer att ha några konsekvenser för hur vi ser på våra medmänniskors liv och död.

Péteris Timofejevs Henriksson (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/21738

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Men i slutändan handlar det faktiskt helt enkelt om vem som ska bestämma över en själv, jag eller någon annan. Jag tycker det är en självklarhet att man ska ha rätt att få avstå från sjukvård, allt annat är galet.

Du har dock ett par poänger, som du tyvärr gräver ner under en massa dumheter om att några få individers känslor och åsikter ska automatiskt upphöjas till allmän norm.

Den första poängen är frågan om huruvida man kan ta beslutet själv. Du tar upp grav depression som ett exempel på där du anser att man inte är förmögen att ta detta beslutet själv. Där håller jag inte med, jag anser däremot att huruvida man kan ta beslutet själv eller inte är detsamma som huruvida man är myndig eller inte. Så länge man inte kan bli omyndigförklarad så anser jag att man kan ta det beslutet själv, det borde vara alla myndiga individers rätt att själva besluta detta.

Den andra poängen är hur detta kommer påverka vårdpersonalen. Du glömmer dock bort att de flesta i denna situation är på avdelningar dit folk helt enkelt kommer för att dö, och personalen blir snabbt "vana" vid att folk dör. Självklart kommer det finnas de som inte känner sig bekväma med tanken på att hjälpa någon dö, och dessa personer ska så klart heller inte tvingas göra detta. Men så länge de finns läkare som är redo att slå av maskinen på patientens begäran så ser jag inte detta som ett problem. De andra kan säkerligen göra nytta på andra avdelningar istället.

Den tredje poängen du har är frågan huruvida detta kommer lägga ett tryck på olika människor att begära ett avslut. Jag tror dock inte att detta kommer bli ett så stort problem, jag tror det är väldigt få personer vars familj och närstående VILL att de ska dö. Vidare får vi inte glömma bort att de flesta av oss har väldigt starka överlevnadsinstinkter, för de flesta (alla?) krävs det väldigt mycket för att vi ska vilja avsluta våra liv.
Men visst bör man sätta upp några former av skydd för att se till att ingen känner ett sådant tryck.

Permalänk | Anmäl #1 Rolf Karlsson, 2010-04-30, 10:07