Beslutet om aktiv dödshjälp måste ses som ett första steg

Om man tittar på dokumentärerna om de människor som valt att avsluta sina liv så är det väldigt sällan det är pga smärtan.
Det handlar betydligt oftare om att bevara sin värdighet och att inte vara besvär för sina nära.

Men oavsett vilken anledning en person har så måste debatten ändras från ja eller nej till aktiv dödshjälp till under vilka former den ska införas.

Dom som är emot aktiv dödshjälp är det av en väldigt egoistisk ståndpunkt eftersom de inte anser att andra ska få ha en val möjlighet som enbart berör dom själva.

Om man tittar på skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp förundras man mer över varför det inte är accepterat.
Passiv dödshjälp är att inte sätta in en respirator till någon som behöver den.
Aktiv dödshjälp är att stänga av samma respirator när patienten inte längre vill ha vården.

Jag kan inte se vad den stora skillnaden är, resultatet är desamma i båda fallen.

Varför ska Göran Hägglund bestämma att jag ska plågas och må psykiskt dåligt i två månader extra och tvinga mig leva för att tillslut kvävas till döds med ångest och panik över att inte få luft?

Varför ska jag inte få välja att avsluta det under kontrollerade former och kunna säga farväl till släkt och vänner och få ett riktigt avslut istället för att låta dom se mig plågas och plåga dom genom att de får säga farväl 10-20 gånger utan att veta om det är sista gången eller inte.

Beslut om dödshjälp bör enbart vara på patientens initiativ och bör vara samtal mellan patient och läkare samt psykolog.

Det är bara att se hur det fungerar i de länder det redan finns, Schweiz , Nederländerna, Belgien och delstaten Oregon i USA.

Att inte tillåta det är ett stort problem för de få som önskar det, 5-6st per år efterfrågar dödshjälp i Nederländerna, så de som tror att de ska bli massdöd är helt fel ute.

Det handlar helt enkelt om ett fåtal som inte anser att livet är värt de besvär de har och rädslan för att plågas till döds som kan få dö utan ångest och rädsla en väldigt kort tid i förväg än vad de annars gjort.

Det finns även dom som är tvingade till liv i en säng och inte anser sig ha något värde i att ligga där och inte kunna delta i livet och inte ens kunna titta på.
Ni som inte tycker att deras önskan ska uppfyllas kan själva lägga er ner i en säng och inte röra på er en hel helg, tänk då att ligga så år efter år efter år...

Det finns inga förlorare på att tillåta aktiv dödshjälp.
Dom som inte tycker om det slipper det,

Jag fattar egentligen ingenting av den här diskussionen. Min pappa fick somna in med hjälp av morfin (det hjälper till när folk är sjuka det vet ju alla). Och vi hann inte ens fram till honom.

Vet inte egentligen hur det gick till, men hans fru (inte vår mamma) ringde till oss på kvällen och sade att han var döende. Jag sade att jag kommer på en gång, men då säger hon att du hinner inte. Hur kunde hon veta det? Hon är ingen läkare. Men han dog mycket riktigt senare den natten. Och på morgonen beklagade personalen, som hade haft hand om honom att han hade dött så fort.

Jag tror det gick till så att när han var för svag för att opereras så ville varken han eller hon ha slangar och dialys (vilket han skulle ha behövt i så fall) så han fick morfin för att slippa smärtor och somnade in så fortare än han annars hade gjort. Detta hände år 2004 och så där har det väl gått till hela tiden? Inte bara för honom menar jag.

Hans inre organ lade av, men hjärtat allra sist, för det var starkt. Och nog kunde ha levt tills vi hade kommit dit, men antagligen ville inte hans fru det. Nu så hade han levt sitt liv klart, så det var bara en tidsfråga, men visst hjälpte morfinet till.

Jag vill tacka Fredrick Federley för en bra artikel som jag sympatiserar med. Jag tycker även att Laban Anderssons kommentar är bra. Kan de vara så att de som är emot har en rädsla för döden eller så handlar det om andra inre konflikter?
.

Det är lustigt med alla människor som å ena sidan vill framskynda med att säga att frågan är komplex, och å den andra inte har någon som helst tvekan kring att acceptera aktiv dödshjälp...

Ett första steg i debatten vore att seriöst utvärdera den dödshjälp som sker i Nederländerna och Schweiz. Jag har hört, men det är möjligt att jag är felinformerad, att många som tar steget till aktiv dödshjälp gör så därför att de inte vill vara till besvär.

Min personliga uppfattning är att döden inte är en privatsak. För många människor är döden en i allra högsta grad kollektiv process. Vi kommer till den här världen och lämnar den beroende av andra människor. Den tanken ställs på sin spets när man vill att andra människor skall hjälpa till för att man skall ta sig av daga.

Vad är det för en bild av värdighet vi skapat som kräver att vår avgång sker innan ålder eller sjukdom gjort sitt? Om man accepterar en tidigarelagd död för patienter i terminala tillstånd (och det inte är smärtlindring vi talar om), varför hindra självmord för alla dem som anser att livet inte längre har något att erbjuda?

Varför skall samhället alls bestämma om jag väljer att dö med professionell hjälp?

Detta är en komplex fråga som måste diskuteras. Men det finns ingen anledning att på förhand binda sig för en bestämd uppfattning.

Jag har sett många människor dö, även nära och kära, och inte alltid på behagliga sätt. Så jag har personlig erfarenhet av döden.

@Zip Locke
Det stämmer, du är felinformerad!!!
Det är väldigt kränkande, för alla som jobbar inom vård eller dom har varit inblandad i en proces som har slutit i medicinsk stöd för en värdigt afslutning av livet som anhöriga, att förenkla deras insats till en handling för att uppheva besvär.
Bara för att man inte längre accepterar en Christen monopol på etiska frågor, förlorar man inte sin integritet och moral.

Till de svåraste bedömningsfrågorna hör: Är du beslutsför? Vid dina sinnens fulla bruk?

Det är på intet sätt självklart att det är svåra fysiska smärtor eller orörlighet som är en människas värsta belägenhet. Svårt psykiskt sjuka plågas oerhört, t ex av röster. Livsleda (många år av depression) kan göra en människa till ett halvt livlöst paket.

Men denna typ av lidande räknas alltid bort i denna typ av diskussion. Du är inte beslutsför!

Ett tillägg till #7, mig själv

Kravet på beslutsförhet kan kompliceras ytterligare. Det är inte alldeles ovanligt att du INTE är vid dina sinnens fulla bruk samtidigt som du är förlamad och/eller har svåra smärtor.

@Henk Bijloo, du presenterar nu en åsikt som ett faktum, det jag efterfrågar är forskning. Istället för att förledas av känslor måste ett första steg i en sådan här fråga vara att få en ordentlig kunskapsöversikt som kan användas i en politisk diskussion.

Läkarförbundet har bett Hägglund om en utredning av dödshjälp, och det är mycket rimligt. Nu närmar sig politiken dessa frågor ad hoc istället för att försöka få ett mer koherent förhållningssätt.

Som Gunnel skriver är redan frågan om beslutsförhet en komplex psykologisk fråga. Gränsdragningar för t.ex. depression, som i stor utsträckning skulle påverka ett sådant här beslut, är i sig en oerhört komplex fråga.

Vi måste höja kvaliteten på debatten, och till det krävs kunskap.

Svenska läkaresällskapet, inte förbundet...

Fredrik, du säger följande: "Diskussionen får inte heller bli till ett sluttande plan där någon annan fattar besluten åt oss eller där ett tryck skapas som gör att äldre eller personer med funktionshinder känner sig som en belastning och kanske övervägar att avsluta sitt liv för att de upplever ett tryck från samhället. Så får det aldrig bli."

Hur ska detta gå till när just själva dödshjälpen är ett slutande plan och att förekomsten av dödshjälp per automatik gör att svårt sjuka och obotligt handikappade upplever ett tryck från samhället och därmed kommer överväga att avsluta sina liv.

Vidare så är det redan så att handikappade är rädda för vården, det är vanligt att man dröjer med att söka sig till vården för att man upplever en stigmatisering och bristande kompetens att ge gruppen "vanlig" vård.

Beslutet från Socialstyrelsen kommer ännu mer minska förtroendet vi handikappade har mot vården och för samhället.

En annan sak som stör mig, Fredrik det är när du säger, att du i flera år har engagerat dig för svårt sjukas rätt till aktiv dödshjälp.

Jag har själv duchennes muskeldystrofi, en dödlig obotlig sjukdom och jag är bland Sveriges alla handikappade den ledande kritikern av dödshjälp, hur kommer det sig då att jag varken diskuterat med dig eller ens hört ett ljud om ditt engagemang?

Jag misstänker att du bara är populist i frågan och detta hör inte hemma i en sån här svår och viktig fråga. Jag ifrågasätter helt klart din kompetens.

Självklart ska man få tacka nej till vård. (Det är ju nämligen bara det som har hänt i den här historien. Kim tackade nej till fortsatt vård och man tvingade henne inte.) Och lika självklart ska en döende person få hjälp med smärtlindring. Annat vore omänskligt. Att dödsorsaken råkar vara att man tackat nej till vård förändrar ingenting.

Men när deprimerade gubben kommer till akuten en sen natt och vill ha hjälp att ta livet av sig så ska vi inte ställa upp på det. Sjukvården är ingen självmords-kiosk, det är inte det man jobbar med där. Den verksamheten kan ni lägga någon annanstans, det krävs inget medicinskt kunnande för att dräpa någon.

Det är en värld av skillnad mellan att inte tvinga på någon den vård de inte vill ha och att erbjuda en 'Vi tar livet av dig!' service.