Kommer Obama att våga nedrusta?

Barack Obama har presenterat USA:s nya kärnvapenpolicy, och drygt ett år efter den amerikanske presidentens berömda tal i Prag undertecknade Obama och Medvedev i samma stad det nya START-avtalet. Därefter samlades närmare 50 stats- och regeringschefer i Washington för att diskutera hur världen skall kunna skydda sig mot kärnvapenterrorism och hur man ska undvika att kärnvapen hamnar i "fel" händer. Det är just detta - att icke-statliga aktörer eller länder såsom Iran skall utveckla kärnvapen - som verkar hålla världens ledare vakna om natten.

Det är sant att vi lever i en tid när allt fler stater har kommit att utveckla kärnvapen. Förutom de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd - USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike - har nu även Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel skaffat sig kärnvapen. Risken att ännu fler stater och möjligen också icke-statliga aktörer skall skaffa dessa vapen är befintlig. Samtidigt bör inte risken för spridning tillåtas flytta fokus från de befintliga kärnvapenstaternas ansvar att nedrusta sina arsenaler.

Så länge stater med mycket makt har kärnvapen kommer det alltid att finnas aktörer som vill nå samma position genom att också skaffa kärnvapen. Det är just kopplingen mellan kärnvapen, makt och inflytande som gör dessa vapen så attraktiva - att vara en stark stat ses ofta som synonymt med att ha kärnvapen. Detta i sin tur hindrar såklart nedrustningsarbetet. I synnerhet har föreställningar om maskulinitet länge dominerat politiken vad gäller upprustning och nedrustning eftersom våld och militära strategier är nära kopplade till en maskulin identitet - många associerar manlighet med styrka och innehav av vapen. Att nedrusta blir på detta sätt att göra avkall på sin maskulinitet, något som inte verkar attrahera världens ledare. Även om Obama skulle vilja nå visionen om en kärnvapenfri värld är frågan om han verkligen är beredd att möta de konsekvenser som nedrustning innebär i form av kritik från såväl media som allmänheten som grundar sig i resonemang om förlorad manlighet och potens. Obamas nedrustningsinitiativ har flera gånger anklagats för att "emasculate the United States".

För att undvika de katastrofer som användandet av kärnvapen innebär måste vi ifrågasätta om militär makt är synonymt med säkerhet, och samtidigt verka för att kärnvapen - alla kärnvapen - nedrustas. Styrka och potens kan inte längre vara ledord i den internationella säkerhetspolitiken.

Trots att förbud mot andra vapensystem har visat sig vara både möjliga och effektiva finns idag inget omfattande förbud mot kärnvapen. Användandet av och handeln med personminor upphörde i princip efter att de förbjöds 1997, och antalet civila som skadas eller dödas av minor minskar drastiskt varje år. Det visar att konventioner faktiskt gör skillnad. Därför är det dags att förhandla fram en konvention som förbjuder alla kärnvapen och säkerställer att de avvecklas, under internationell kontroll.

En kärnvapenkonvention skulle ha större chans att vara framgångsrik än fragmenterade och ofullständiga nedrustningsavtal, och skulle komplettera och stärka den icke-spridningsregim som finns idag. Konventionen skulle också skapa en möjlighet för de kärnvapenstater som står utanför icke-spridningsavtalet (NPT) som idag reglerar kärnvapen- Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan - att ansluta sig till ett internationellt avtal som inte vilar på en diskriminerande grund. Sannolikheten att dessa stater först skulle göra sig av med sina kärnvapen för att sedan gå med i NPT som icke-kärnvapenstater, vilket är enda möjligheten för dem att ansluta sig till avtalet, är inte särskilt stor.

En kärnvapenkonvention som ställer samma krav på alla stater att nedrusta sina befintliga arsenaler är nödvändig för att nå verklig framgång. En världsordning där ingen stat eller organisation legitimt kan inneha kärnvapen är det mest effektiva sättet att förhindra den fruktade spridningen. Då kanske president Barack Obama och världens andra ledare kan få sova gott om natten - under sin livstid.