Biskop Arborelius måste förstå att övergeppen sanktioneras av det katolska systemet

Inom det offentliga samtalet har tystnad och förtegenhet kring sexuella övergrepp ersatts av yttranden. Om man inte börjar tala ihjäl sexuella övergrepp även inom den svenska katolska kyrkan, om denna inte är beredd att följa gällande lagstiftning och ta tag i missförhållandena från grunden - bör den inte förlåtas. Vatikanens prästerskap är inte oskyldiga, de vet vad de gör.

Inte heller den svenska katolska kyrkan är alltså fri från övergrepp. Hittills har "endast" två fall av sexuella övergrepp mot barn offentliggjorts, och övergreppen är gamla. Vad som sker när kyrkan inte ser övergrepp som övergrepp, inte tillåter offentlig insyn, blundar för möjliga systemfel inom den heliga kyrkan och höjer sig över lagstiftningen, kan illustreras av broderkyrkan i Norge. Det finns tyvärr tecken på att den svenska katolska kyrkan kommer att ta efter den norska.

Den katolska kyrkan i Norge beslutade för ett par år sedan att varje biskopsstift skulle ha sin egen exorcist, och utsåg en katolsk präst till denna tjänst i Oslos biskopsstift. Att driva ut onda andar var något helt annat inom den katolska kyrkan än inom andra norska kyrkosamfund, hävdade de. De ställde "nykter objektivism" mot "emotionell subjektivism". Ingen andebesvärjelse fick äga rum innan läkarvetenskapen uteslutit världslig sjukdom; man skulle inte förväxla sjukdom med att vara besatt av onda andar. Först därefter skall kyrkan förklara det medicinskt oförklarliga: att det pågår ett kosmiskt krig mellan onda andar/demoner och Gud inom personen, innan demonerna kan besegras och drivas ut enligt en fastställd exorcismritual. I "tyngre" fall utbryter då, skriver de, "ett helvetes spektakel. Demonen (läs: den utsatte) råkar i plötslig panik och förvirring, ger ifrån sig en kaskad av hotfulla blickar, hädelser, obsceniteter riktas mot exorcisten" och den utsatte kallas "hora" och "gris". Denna långa seans kommer "troligen fortsätta nästa dag, och med vissa pauser kanske under veckor och månader innan demonen släpper taget." "Exorcisten befinner sig i direkt kamp mot demonen" och måste därför vara fysiskt stark.

I sekulära termer och med grundläggande kunskap om övergrepp skulle man kalla det ovan - som jag har hämtat från den norska katolska kyrkans egen hemsida - våld, rent av systematiska våldshandlingar, med följder som förstör de utsattas liv. Våld omvandlas till en kamp mellan andar, och övergreppen försvinner genom en andlig retorik. När denna sorts förförande språk, verklighetsförståelse och praktik tillåts leva i ett vakuum, utan insyn, växer utrymmet för övergrepp. Liksom "demonerna" blir då förövarna och de utsatta fler.

Detta verkar ha hänt, inte endast i USA och en rad europeiska länder, utan även - självfallet - i Skandinavien. Det verkar framför allt handla om sexuella övergrepp mot pojkar och unga personer. Bibelversen "Låt barnen komma till mig" har fått en ryslig underton.

Det finns i dag ett stort glapp mellan ord och handling, mellan de beklagande, korrekta ord som framförs från den katolska kyrkans ledande män, vilket tvingats fram av verkligheten, och deras handlingar för att skyla över detsamma. Det är värt att notera att den norska katolska kyrkans fördömande ord mot sexuella övergrepp inte kunde framföras innan dess överhuvud, biskopen i Oslo Bernt Eidsvig, fick "fullmakt" att göra detta från Vatikanen, enligt kutym i denna hierarkiska, odemokratiska kyrka. Vad kyrkan har gjort är att under ett helt år hemlighålla de övergrepp den nyligen avskedade biskop Müller i Trondheim begått mot en korgosse, och man har även - i sekulära termer - ljugit om bakgrunden till hans avgång. Vidare handlar kyrkan när denne övergreppsbiskop får fortsätta att tjänstgöra vid ett katolskt sjukhus i den tyska staden Osnabrück, den handlar när den förtiger biskopens övergrepp på hans nya arbetsplats - och när kyrkan fortsätter att i smyg betala ut lön till biskopen! Kyrkan handlar också när dess överhuvud skickar pater Pollestad, Norges mest kände katolske kulturpersonlighet under många år, ut ur landet. Detta följde traditionsenlig kutym; biskopen hanterar personalärenden enväldigt, och exil är en vanlig sanktion mot präster som "uppför sig otillbörligt". Vad man förteg var anklagelser om våldtäktsförsök från paterns sida mot en tidigare prästkandidat. I Norge antydde man istället att patern fick lämna landet för att han uttryckt sig i liberala termer om homosexualitet.

Om de framtvingade, vackra, beklagande orden ska stämma bättre överens med handlingarna, krävs en helt ny praktik och ifrågasättande av några av grundpelarna inom den katolska kyrkan.

Men kyrkan behöver även kunskap om det fält som har förtigits och omtolkats. Hittills har man inte sagt något inom varken den norska eller svenska katolska kyrkan som tyder på att man har någon grundläggande kunskap om fältet. Kunskapsbrist, eller verklighetsblindhet genom andlig retorik, lyser genom när Sveriges katolska överhuvud, Anders Arborelius gång på gång talar om "pedofili" och "förlåtelse", och Norges katolska överhuvud om och om igen säger att anmälan av övergrepp ska ske "på offrets premisser" och att "offret själv ska anmäla" och inte kyrkan.

Sexuella övergrepp handlar om våld, och våld är ett komplicerat kompetensområde. Barn som har utsatts för systematiska övergrepp har erfarenheter som - med en krigsbild - börjar med gränskränkning, därefter invaderas personen, för att sedan ockuperas helt. Av förövaren. Den utsatte tar över förövarens språk och verklighetsförståelse; genom vilka övergreppen ofta framstår som en hemlig pakt mellan dem, som grundar sig på att den utsatte framställs som speciell och utvald - och därför egentligen delaktig. Övergreppen ogiltiggörs som övergrepp, och den utsatte står ensam med skammen. Hur kan kyrkans ledning anse att en person med detta bagage själv ska kontakta polisen? Med sin skam? Man flyttar ansvaret från ledningen till den som är mest sårbar, och kyrkan erbjuder sig att be den som vill plåstra om sitt förstörda liv om "förlåtelse" å "pedofilens" och den "homosexuelles" vägnar, vilket görs till förklaringar av övergreppen, dvs sammanhang som ligger utanför den heliga kyrkan.

Att förstå övergrepp som övergrepp betyder att erkänna dem som kriminella handlingar enligt svensk och norsk lagstiftning, vilket innebär att det är polisen och domstolar som ska hantera brotten, inte kyrkans egen domstol. Sveriges katolska överhuvud har sagt att han önskar detta, vilket även sagts i Danmark, men inte i Norge. Enligt norsk strafflagstiftning har kyrkosamfund, organisationer, och professioner plikt att kontakta polisen med kunskap om allvarliga övergrepp som incest och våld, även om denna kunskap förvärvats under tystnadsplikt. Men den norska katolska kyrkan svarar att biktens tystnadsplikt är total - och väljer att sätta sig över norsk lag. Snarare för att skydda förövarna än de utsatta barnen, skulle man kunna tillägga.

Efter att två svenska övergreppsfall har kommit upp och debatten fortsätter, lutar det även åt att den svenska katolska kyrkans överhuvud kan byta spår. Liksom påven väljer både den svenska och norska katolska kyrkans överhuvud att individualisera övergreppen; enskilda fall fördöms och hanteras individuellt, de ses inte i samband med Den heliga kyrkan. Därtill kommer biskop Arborelius lovord om celibatet, som han kallar en välsignelse helt utanför övergreppens ram. Hans argument är att huvuddelen av sexuella övergrepp mot barn begås inom familjen, och där finns ingen självvald sexuell avhållsamhet. Att Arborelius kyrka är strukturerad som ett brödraskap, bestående av ett enkönat prästerskap som inte anser kvinnor vara värdiga att ha positioner som präster, har tydligen inget att göra med övergreppen inom hans kyrka. Tvärtemot vad som gäller i alla andra sammanhang - nämligen att sexuella övergrepp och våld måste studeras i sitt sammanhang, stort och litet, för att kunna begripliggöras och bekämpas - så lever de katolska övergreppen i ett vakuum. Och ska fortsätta leva där, verkar den katolska högsta hierarkin i Skandinavien enas om.

Ändå anser Arborelius - inkonsekvent - att övergrepp inom hans kyrka äger rum därför att personer med en "speciell psykologisk läggning" dras till hans kyrka där en "tystnadens kultur" råder som de tror gör det lättare att leva ut sin "dragning". Givet storleksordningen på de övergrepp som offentliggjorts i USA och en rad europeiska länder (mörkertalet är nog dessutom ansenligt) ligger det närmare tillhands att se övergreppen som ett systemfel, eller - med Arborelius' eget resonemang - en (o)kultur. I det här fallet handlar det om en okultur inom ett kyrkosamfund med ett prästerskap som inte vill umgås med kvinnor i jämbördiga positioner, med förbud mot sexuell utlevelse, och som fördömer homosexualitet inom ett manligt prästerskap som lever homosocialt. En sådan miljö blir nästan automatiskt homoerotisk. Att övergreppen huvudsakligen begås mot unga pojkar är ingen slump, och illustrerar likt antikens homosexuella miljöer den aktive äldre mannen som åtrår den vackre passive ynglingen.

Ytterligare en relevant kontext som omfattar mer än den katolska kyrkan är de två uppsättningar av huvudsakliga sexuella förbud som finns inom de flesta religioner: stränga religiösa förbud som reglerar kvinnors heterosexualitet och samkönad sexualitet - vilket blivit en huvudkamparena för dagens konservativa kristna. Vad gäller samkönat sex fokuserar regleringarna på män, antagligen därför att kvinnlig samkönad sexualitet inom de flesta religiösa miljöer inte ansetts som sex överhuvudtaget. Sex måste involvera en aktiv och en passiv part enligt detta urgamla resonemang, och aktiv betyder penetrerande. Så endast penetrerande sex räknas som sex.

Man kan fundera vidare kring relationen och sambandet mellan en manlig homosocial kyrka, en homoerotisk miljö, en penetrerande sexualkultur och sexuella övergrepp mot små oskyldiga pojkar som begås av män i prästpositioner, utan föräldraerfarenhet och formellt utan sexuella erfarenheter. De övergrepp som från kyrkans sida omtalas i termer av "homosexuella och pedofilidemoner" är troligen ingen tillfällighet, och kan nog kräva ett antal katolska exorcister?

Den katolska kyrkan har genom sin struktur, lära och praktik en synnerligen komplicerad relation till (kvinno)kön, (samkönat) sex och (mäns) makt. Och som vi vet: Religion, kön och sex är tre identitetskonstituerande markörer inom modern tanke och terminologi, dessutom är deras rötter sammanflätade - och de är därför nära förbundna. De utgör farliga förbindelser - som den senaste tidens avslöjanden har åskådliggjort.

Eva Lundgren (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/21235

15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Eva: Kvinnor och barn får stå ensamma med skammen!

Tänk alla fall som inte kommer upp till ytan. Mörkertalet är stort skulle jag tro även inom vår lutherska kyrka. Prästerna har ramlat av pinn så övergreppen är nog inte lika många nu för tiden. Men ett är ett för mycket. Läs gärna mitt inlägg om detta och efterföljande kommentarer.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/26/bjasta-kvinnosynen-i-bibeln-bi...

Den enda man jag läst som haft en sund åsikt är Antoon Geels. Han är född 1946 i Nederländerna och verksam vid Lunds Universitet som professor i religionsvetenskap.

Han vill lyfta fram kyrkans unkna syn på sexualiteten. Och det är sannerligen på tiden. Vi kan inte dras med en sån gammal lära och syn på kvinnan. Den måste uppdateras. Och det är dags för lite fler män att kliva fram och tala klarspråk. Som inte bara hymlar och himlar om sin mansälskade kristendom. Träd fram! Ljud upp! Gör rätt!

Permalänk | Anmäl #2 Helena Palén Olofsson, 2010-04-19, 16:10

Varför får hon skriva här om kommentarerna ska modereras? Hennes pseudovetenskap har vi fått nog av och talar gärna om det. Är det därför?

Permalänk | Anmäl #3 Patrick Lundström, 2010-04-19, 17:23

Gud =Kärlek

Kyrkan=en institution som bara finns för att få fortsätta finnas.

Permalänk | Anmäl #4 Sören Backman, 2010-04-19, 17:45

Eva Lundgren har redan sedan hon gjorde sin debut vid universitetet i Bergen i Norge menat att vi måste bortse från fakta och istället alltid tro på barn och de som berättar om att män i allmänhet är skurkar. Se hennes egen tidigare artikel på Newsmill om polischefen, som bara är som alla andra män.

Lundgren var under sin tid som forskare vid universitetet i Bergen ansvarig för forskningsrapporten La de små barn komme til meg : Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep. Tvivel måste uppfattas som en psykologisk motståndsreaktion mot att ta in verkligheten menade då Eva Lundgren.

Professor Eva Lundgren har ägnat sitt liv åt att ge de förmenta offren en röst och fick svensk polis att förgäves gräva upp marken för att leta efter offrade spädbarn.

De som tvivlade på dessa berättelser om satanister och offrade små barn ställde sig på mördarnas sida och gjorde händelsen overklig för offret, menade Eva Lundgren. Enligt henne var det en moralisk plikt att tro och att aldrig förneka det barn och kvinnor berättade.

Enligt professor Eva Lundgren så är män i allmänhet våldsverkare och våldtäktsmän. Och nu har hon hittat ett favoritobjekt: katolska kyrkan. Denna kyrka hoppas hon står på andra sidan om den till den könslära hon själv företräder. Den som förnekar att kvinnor tar till våld också mot barn. Den som anser att kvinnor är goda och män är onda.

Det finns i själva verket statistik som visar att män är mer utsatta för våld än kvinnor, att män dör omkring 4-5 tidigare än kvinnor, att män är mer utsatta för bilolyckor, för drukningsolyckor och för arbetsplatsolyckor. Och det finns statistik som visar att män behövs i barns liv. Enligt Fathercare i Storbritannien (jag skulle önska att motsvarande statistik fanns i Sverige vore något för Eva Lundgren att ta fram med sina statliga pengar) så är det så att

* 72 procent av alla tonårsmördare växer upp utan pappor

* 60 procent av alla våldtäktsmän växer upp i faderlösa hem

* 70 procent av barn som omhändertas av de sociala myndigheterna eller som sitter på ungdomsvårdsskolor växer upp i enföräldrahushåll (läs mammahushåll)

* Faderlösa barn hoppar av skolan dubbelt så ofta som andra barn

* Barn vars fäder är frånvarande presterar konsekvent lägre än normen i läsning och matematik

* Tre av fyra tonårssjälvmord inträffar i enföräldrahushåll

* Barn som bor utan sina pappor råkar oftare ut för olyckor
och får i högre grad kronisk astma, huvudvärk och talsvårigheter

* 80 procent av ungdomarna på psykiatriska kliniker
kommer från faderlösa hem

* Av de flickor som växer upp utan pappor blir:
- 64 procent sannolikt gravida före äktenskapet
och 53 procent gifter sig sannolikt som tonåringar

* 92 procent av de som gifter sig som tonåringar
kommer sannolikt att skilja sig

* En forskningsrapport fastställer sambandet mellan faderlöshet
och unga mäns våld (speciellt mot kvinnor)

* Faderlösa flickor löper nio (9) gånger större risk
att bli utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp

Båda könen behövs och att ställa dem mot varandra är lika dumt som att säga att halva svenska folket är rasister och hatar män.

Permalänk | Anmäl #5 Ann Helena Rudberg, 2010-04-19, 17:50

Alla som läser Lundgrens artikel bör veta att det här är professorn som på fullt allvar menar att mans-sekter verksamma i nutid i Sverige rituellt mördar spädbarn.

Permalänk | Anmäl #6 t, 2010-04-19, 17:51

Trodde aldrig att jag skulle bli ense med Eva Lundgren om något som helst men i den här katolska pedofilsaken är hon på helt rätt spår. Det handlar om en religiös makt vilken man utnyttjar för att invadera och ockupera och våldföra sig på det värnlösa offret. Det handlar om att mörda och utplåna en spirande självkänsla i Guds namn. Värre brott finns inte.

Permalänk | Anmäl #7 Solidar, 2010-04-19, 21:03

#5 Ann Helena Rudberg. Källor tack! Det duger inte med "det finns statistik" eller "en forskningsrapport. Det ger inte någon vidare tilltro till dina påståenden.

Permalänk | Anmäl #8 M S, 2010-04-19, 21:24

Aah, "professorn" är tillbaka.

På sätt och vis måste man väl respektera att hon fortsätter kämpa på trots att hon blivit så grundligt utskämd många gånger förut, men för alla oss som läst hennes tidigare "forskning" är det uppenbart att hennes verklighet inte påminner speciellt mycket om den vi andra lever i.

Permalänk | Anmäl #9 Tomas Fredriksson, 2010-04-20, 04:02

Jag har läst en del riktigt galna inlägg från Eva Lundgren, hon ligger långt ned på min lista över personer man ska ta på allvar. Och det är bra att många är kritiska till alla hennes påståenden. Men, som någon annan kommenterat här ovan, det här inlägget har faktiskt en del poänger.
Att många kyrkor i allmänhet och katolska kyrkan i synnerhet innehåller makt + män + undertryckt sex torde väl de flesta kunna vara överens om. Och att få upp den kunskapen på bordet, och bryta det förhållandet, borde vara av godo. Om man nu inte kan avskaffa katolska kyrkan, kanske man kan reformera den till det bättre?

Permalänk | Anmäl #10 Mayo Mellberg, 2010-04-20, 07:21

"övergeppen sanktioneras av det katolska systemet"

Kanske inte är på så fel spår i den frågan.

(funderar dock på om hon skulle vågat skriva samma slutsats om islam och kvinnoförtryck...)

Permalänk | Anmäl #11 Rufsen Olsson, 2010-04-20, 09:18

Mycket läsvärd och tänkvärd text av Eva Lundgren. Som så många andra brukar jag se henne som en galning vad gäller hennes tro på svenska satanister som äter spädbarn. Men när det kommer till hennes kristna landsmän så vet hon uppenbart vad hon talar om. Och det som Eva omtalar som 'normalisering' är ingen myt, utan en mekanism vi ser dagligen i olika sammanhang och former. Få har förstått den så bra som Eva.

Permalänk | Anmäl #14 Mats Forssblad, 2010-04-20, 14:12

INTE BARA RKK

Lundgren med sina särskilt fria former av associationer är igång nu igen. Vi andra inser att där det finns många barn där finns det risk för att pedofiler dyker upp.

Risken för pedofilövergrepp finns inom fotbollsföreningar lika väl som kyrklig barnverksamhet. Det är obevakade barn som är förutsättningen för denna typ av övergrepp, liksom.

Inte för att jag tror att *krav* på celibat har det minsta stöd i Bibeln, lika lite som många andra underliga funderingar inom Romersk Katolska Kyrkan, men pedofilövergrepp förekommer naturligtvis även i andra sammanhang än inom RKK.

Även protestantiska barn i t.ex. Finland har drabbats av dessa problem. Se Hufvudstadsbladet samt Österbottens tidning:
http://www.hbl.fi/text/inrikes/2010/4/20/w45937.php
http://www.ot.fi/Story/?linkID=110369

Det är dessutom inte självklart att sådana övergrepp skall ut i offentligheten eftersom offren vanligen är lätta att identifiera lokalt, vilket är precis den omgivning de drabbade INTE vill att skall veta.

Däremot behöver man komma till rätta med omgivningens svek mot offren och skyddande av brottslingarna där detta förekommit.

// Rolf Lampa

Permalänk | Anmäl #15 Rolf Lampa, 2010-04-20, 17:35

Måste vara svårt att vara katolik dessa dagar. Desto lättare är det att tillhöra en del andra religioner där tvångsgifte av minderåriga inte är något ovanligt. Skönt för dem att de är immuna mot samma kritik.

Permalänk | Anmäl #16 Carl Åström, 2010-04-20, 18:16

Katoliker är väl knappast ofelbara, men vi har faktiskt religionsfrihet i Sverige. Annorlunda behöver inte vara dåligt.
Varifrån kommer denna xenofobi?

Om övergrepp nu i något enstaka fall kan ha förekommit så tror jag knappast att de religiösa eller prästerna skulle vara värre än någon annan. Jag tror inte heller att katoliker skulle vara mer homosexuella än andra.
Det kan vara på sin plats att påminna om att detta faktiskt inte är något lagbrott längre.

Jag vänder mig mot Lundgrens försök att beskära mäns sociala miljö, präster eller ej. Lundgren borde behålla sina etiketter för sig själv istället för att göra världen mer inskränkt än den behöver vara.

Permalänk | Anmäl #17 Olof Stenborg, 2010-04-20, 20:38

Bitte Assarmo skriver i Expressens ledarblogg en replik till en Expressenledare:
http://blogg.expressen.se/opinionsbloggen/

Assarmos blogg http://katolsktro.blogspot.com/

"Den amerikanske (icke katolske) historikern Philip Jenkins har studerat antalet pedofilfall i USA de senaste tjugo åren och kommit fram till att det inte finns något belägg för att övergrepp är vanligare i Katolska Kyrkan än i andra kyrkor, eller i den sekulära världen. Enligt Jenkins studier är antalet präster som begått övergrepp mot barn och unga tvärtom fler i andra samfund. Kvinnliga präster är inte lösningen på problemet med pedofili. Det visas ju också ständigt av de många övergrepp begås i hemmets vrå - av män, men påtagligt ofta med tysta och tigande kvinnor som förkläde.

Detta ursäktar inte de brott som begåtts av präster i Katolska Kyrkan. Och man måste hålla med Expressens ledare i att Kyrkans försök att själva lösa problemen, utan att polisanmäla eller offentliggöra de avskyvärda brotten, visar på en stor tafatthet. Men denna tafatthet har funnits, och finns, i alla samhälleliga sammanhang. Det visar inte minst tystnaden som omger den pågående utredningen om svenska fosterhem under nittonhundratalet. Trots att så många som hälften av de intervjuade säger sig ha utsatts för övergrepp skapas inga rubriker i pressen. Samma slutenhet återfinns i Storbritannien, där National Society for the Prevention of Cruelty to Children, NSPCC, har avslöjat att drygt 20 000 fall av övergrepp anmäls varje år - och att myndigheterna håller inne med siffrorna. "

Permalänk | Anmäl #18 Niclas Kuoppa, 2010-04-21, 11:03