Trygghet skapar inga goda poeter

Vänsterpartiets kulturpolitiske talesperson Siv Holma ondgjorde sig under presentationen av de rödgrönas kulturtrio den 7e april över att regeringen gjort kulturutövare till entreprenörer. Det är en kritik som är ganska signifikant för vänsterns förskrämda inställning inför kommersialismens krav på kulturen. Målare, författare, bildkonstnärer och musiker är entreprenörer. Det vore också en oförskämdhet att inte låta dem vara det fullt ut och det vore en lika stor oförskämdhet av dessa entreprenörer att kräva att andra medborgare ska betala deras hyra.

Kommersialismen har alltid varit en stark drivkraft för framväxten av skön musik, stor berättarkonst och innovativ bildkonst. Utan kommersialismens krav hade vår västerländska kulturskatt varit betydligt fattigare. En ansenlig del av Honoré de Balzacs gigantiska litterära produktion tillkom på grund av ekonomiska trångmål. Framväxten av de underbara artisterna under Motown så som Marvin Gaye och The Supremes skulle ha avstannat helt om inte entreprenörerna bakom hade haft pengar i sikte. Abba hade med all sannolikhet inte framhärdat i sitt skapande utan utsikter om ekonomisk vinst. Exemplen kan mångfaldigas. Kommersialismen går helt enkelt hand i hand med kulturen.

Siv Holma antyder att synen på konstnären som entreprenör skulle stå motsättning till synen på konstens egenvärde. Har det aldrig föresvävat Holma att vårt lands egenföretagare mycket ofta både älskar det de gör och samtidigt gillar att gå med vinst? Utan vinstintresse i kulturen kan vi snart bara skryta med barnteater och mediokra vissångare i det här landet.

Så vart vill då Leif Pagrotsky, Siv Holma och Esabelle Dingizian i den rödgröna kulturgruppen? Även om inte hela riktningen är utstakad så väcker det som framkastats inte några större förhoppningar om att man tänkt nytt. Staten ska återigen stå som garant för att vi förlänas god kultur och bidragstänkandet ska konsolideras. Dessutom ska det märkliga systemet med statlig inkomstgaranti för konstnärer återinföras, ett system som bygger på att staten betalar ut livslångt socialbidrag till de som staten anser har en god kulturgärning bakom sig. Leif Pagrotsky försvarar av systemet är verkligen ihåligt: "Inkomstgarantin för konstnärer handlar om samhällets respekt för viktiga gärningar så att också framtidens Tomas Tranströmer kan känna trygghet."

Förutom det oerhört godtyckliga i att staten väljer ut vissa konstnärer framför andra att åtnjuta denna arbetsbefriade inkomst, så kan man fråga sig när i litteraturhistorien man kan finna exempel på att trygghet skapar goda poeter. I själva verket kan ett oavlåtligt gödslande med statliga bidrag över enskilda konstnärer och teatergrupper istället leda till passivitet och att kulturen deklinerar. Filmaren Roy Andersson gör en långfilm vart sjunde år och författaren Stig Larsson är numera ytterst improduktiv. Lite mindre av inkomstgaranti skulle förmodligen öka drivkraften för dessa herrar att börja producera storverk igen.

Kulturpolitikens utgångspunkt måste vara att kulturen i huvudsak ska överleva utan statliga bidrag. Mer statligt kulturstöd gör nämligen kulturen allt mer ofri. Eftersom Sverige är ett av de länder i världen där staten är mest generös i fråga om kulturbidrag så syns politiseringen av kulturen tydligast här. Vänstersympatierna dominerar i konstnärsvärlden då man ogärna biter den hand som föder en och samhällskritiken inriktar sig ensidigt på antiglobalisering, antikapitalism och antikommersialism.

Även om nuvarande regerings utredning kring de kulturpolitiska målen resulterade i att formuleringen om att kulturen ska "motverka kommersialismens negativa effekter" ströks så kan man inte påstå att kulturen under Lena Adehlson- Liljeroth blivit fri från den statliga tvångströjan. Fortfarande finns en övertro på staten som kulturens undergörare snarare än den fria markanden. Förhoppningsvis kan det bli ändring på det i framtiden.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/21148

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag tror varken på de rödgrönas dröm om en statligt finansierad socialrealistisk konst eller en blå topplistekultur sponsrad av Kalles Kaviar. Skansendemokraternas folklorefinansierade utopi är den kulturpolitik jag helst vill se. Mera nyckelharpa åt folket och en gratis folkupplaga av Röde orm bör finnas i varje hem.

Permalänk | Anmäl #1 Charlie Darwin, 2010-12-14, 13:07