Skall psykiatrikerna stå över lagen?

Anna Odells fall har gett upphov till en debattråd här på Newsmill, som kallas den provocerande konsten. Artikeln jag presenterar här har inte så mycket att göra med konsten. Den handlar om rättsäkerheten inom psykvården i stället. Men Åsa Mobergs inlägg i denna debattråd - "Ett år efter Odellskandalen: överläkarens lagbrott ännu inte utrett" handlar också mest om rättsäkerheten inom psykvården. Så kanske denna min artikel platsar i denna debattråd?

Fallet med Anna Odell, som var frisk, men som tvångsvårdades ändå, bara för att hon *spelade* sjuk, aktualiserar en del frågor om psykiatrin. Hur tillförlitlig är psykiatrikernas förmåga att skilja mellan icke-psykotiska människor och psykotiska människor? Och hur tillförlitlig är det skydd som det är meningen att Socialstyrelsen skall ge patienterna mot övergrepp i psykvården? Och viktigast av allt - står landets psykiatriker över lagen?

Den första frågan kommer på tapeten därför att Anna Odell av allt att döma var *helt frisk*, men hon tvångsvårdades ändå, bara för att hon *spelade* sjuk. Vad säger det om psykiatrikernas förmåga att bedöma vem som är sjuk? Det är nog ingen risk för att erfarna, högutbildade psykiatriker skall misslyckas med att skilja mellan människor som är *helt* friska, och människor som är psykotiska. Men hur är det ställt med psykiatrikernas förmåga att skilja mellan, å ena sidan, en människa som visserligen har allvarliga psykologiska problem, men som *inte* är psykotisk, och som därför inte rätteligen får skrivas in, om Sverige skall kunna kallas en rättstat. Och å andra sidan en människa som är psykotisk och som därför *måste* skrivas in, om Sverige skall kunna kallas ett humant samhälle? Det vore illa om en neurotiker tvångspsykvårdades, därför att någon mindre kompetent psykiatriker hade fått för sig att vederbörande var psykotisk.

Den andra frågan kommer på tapeten, därför att psykiatrikern som tvångsvårdade den psykisk friska Anna Odell, misstänks för att ha gjort sig skyldig till ett lagbrott, men hans fall har tydligen ändå inte utretts av Socialstyrelsen. Detta påstår i alla fall Åsa Moberg här på Newsmill -  http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/15/ett-ar-efter-odell-skandalen-ar-overlakarens-lagbrott-fortfarande-inte-utrett . Detta innebär att Socialstyrelsen ger ett passivt stöd åt psykiatrikerns misstänkta lagbrott. Detta reser frågan om vi inte kan befara att Socialstyrelsen ibland håller brottsliga pyskiatriker bakom ryggen.

Vi har hemska erfarenheter på detta område från tidigare decennier. På 1930-talet hade Sverige ett stort antal mentalsjukhus, med många tusentals psykiskt sjuka patienter, i synnerhet schizofrena sådana. Det fanns på den tiden ingen känd metod för att behandla schizofreni. Dessa stackare fick därför ofta leva hela sina liv efter insjuknandet på sjukhus. Ca. 25% av alla sängplatser inom sjukvården togs upp av schizofrena, då schizofreni var en relativt vanlig sjukdom. Givetvis innebar detta förhållande att de schizofrena utgjorde en enorm ekonomisk belastning på "det offentliga", som finansierade psykvården. De ansvariga politikerna måste ha upplevt denna situation som väldigt problematiskt, och de måste ha längtat intensivt efter en behandling som skulle göra de schizofrena bättre, så att de kunde skrivas ut ur sjukhusen, och lindra trycket på "det offentligas" finanser.

Och i slutet av 1930-talet dök en behandling upp som verkade utgöra en billig och enkel lösning på problemet! Behandlingen kallades för "lobotomi". En lobotomi gick till så att en läkare kapade på kirurgisk väg en del nervförbindelser i den främre delen av patientens hjärna. Detta sätt att "behandla" psykoser, var i själva verket behäftade med mycket grava brister. En del av de lobotomerade patienterna verkade förbättras. De blev i alla fall lugnare. Men en del av patienterna blev känslomässigt avtrubbade. Och en del blev bildligt talat till grönsaker. Och mellan 2% av patienterna och 16% av patienterna, beroende på sjukhus, *dog* som en direkt följd av ingreppet. Föreställ dig att ett nytt läkemedel uppfinns idag, som botar en del av de cancersjuka. Men misslyckas med att bota många cancersjuka också. Och till på köpet har biverkningar som *dödar* mellan 2% och 16% av de behandlade cancersjuka. Tror du att det skulle finnas en snöbolls chans i helvetet att de ansvariga myndigheterna skulle godkänna det nya läkemedlet? Självfallet inte! Men myndigheterna stoppade inte lobotomierna. Det nya sättet att "behandla" psykoser togs emot med öppna armar. Innan behandlingens effekter ens var väl belysta, genomfördes tiotusentals lobotomier på psykotiker världen över - vanligtvis *mot* patienternas och deras anhörigas vilja. Det lär ha förekommit regelrätta upplopp i en del arbetarkvarter i Danmark, närhelst det blev känt att psykvården tänkte lobotomera någon stackare från trakten.

Varför var myndigheterna så välvilligt inställda till lobotomi-ingreppet, trots att det hade så allvarliga negativa konsekvenser för många av de drabbade? Svaret ger sig självt. Lobotomierna uppfattades som lösningen på "det offentligas" ekonomiska problem. Psykvården, som betalades av staten och landstingen, besparades miljardbelopp, när tusentals patienter lobotomerades - och sedan antingen skrevs ut från sjukhusen eller dog ("låt patienterna avlida" - det är också ett sätt att spara pengar). Så, statens och landstingens politiker och byråkrater måste ha älskat lobotomierna. Se min artikel här på Newsmill - "Lysenkoism i den socialistiska sjukvården" för en mera ingående diskussion av denna fråga - http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/30/lysenkoism-i-den-socialistiska-sjukvarden .

Så du ser - vi måste vara på vår vakt mot att myndigheterna gaddar ihop sig med psykiatrikerna. Vi kan inte ta det för givet att Socialstyrelsen, och andra myndigheter, alltid står på patientens sida.

Den tredje frågan jag ställde upp ovan kommer på tapeten, återigen, av att Socialstyrelsen har valt att underlåta att utreda ett misstänkt lagbrott, som faller på dess bord. Tänk dig att den där psykiatrikern hade misstänkts för ett skattebrott. *Då* hade det blivit andra bullar. Staten hade nitat honom direkt. Men nu misstänktes psykiatrikern "bara" för att ha brutit mot sin lagstadgade tystnadsplikt. Och det brottet riskerade ju "bara" att drabba en patient. Det drabbade inte staten själv, eller hur? Så det är inte så konstigt att Socialstyrelsen tydligen ser mellan fingrarna med det misstänkta brottet. Så frågan är - står psykiatrikerna över lagen, närhelst deras eventuella brott eller övergrepp, "bara" synes drabba patienterna, och inte på något sätt synes missgynna statens egna intressen?

Jag tycker att det måste rensas upp i lagstiftningen kring tvångspsykvården. Patienterna måste få ett starkare skydd. Psykiatrikernas makt måste begränsas. Vi skall inte ha några enväldiga psykiatriker. Den viktigaste frågan inom tvångspsykvården är rättsäkerheten. Vi måste minimera risken för att människor som inte är psykotiska tvångsvårdas. Därför att det är endast när en människa är så illa därhän att hon inte själv rår för vad hon gör, som det är förenligt med principen om individens oförytterliga rättigheter, att tvångsvårda henne. En neurotiker, för att ta ett exempel, har psykologiska problem, ibland allvarliga sådana. Men en neurotiker rår själv för vad hon gör. Så hon får under inga omständigheter, inte ens om hon är självmordsbenägen, tvångsvårdas. Inte i en rättstat i alla fall.

Frågan är hur vi skall garantera att *bara* psykotiker skrivs in på institutionerna. Det är en rättsfråga, och det säkraste sättet att avgöra rättsfrågor som vi känner till är en rättegång. Nu är det förstås så att vi inte kan ställa misstänkta psykotiker inför rätta - bokstavligen d.v.s. De är ju inte brottslingar. Men vi kan ge deras fall en rättegångsliknande prövning. Den psykiatriker som hävdar att en person bör skrivas in, bör få ansöka om tillstånd hos en domstol. Sedan får domstolen anordna en rättegångsliknande process, där psykiatrikern får argumentera för sin ståndpunkt, och den tilltänkta patienten får, om han bestrider psykiatrikerns påståenden, argumentera för sin, motsatta, ståndpunkt. Argumenten får brytas mot varandra, och de bästa argumenten lär få en mycket god chans att vinna i processen. Våra erfarenheter av att använda domstolar för att lösa även svåra brottsmål är ju rätt så goda.

Och på detta sätt slipper vi risken för att inskrivningsbesluten inte blir objektiva.

Men det finns ytterliga en rättsfråga, och denna fråga tycker jag är svårare att lösa än frågan om hur vi skall få till stånd objektiva inskrivningsbeslut. Den frågan är - hur ska vi få till stånd objektiva *ut*skrivningsbeslut? D.v.s. hur skall vi garantera att patienter skrivs ut, så snart de blir icke-psykotiska, och inte frihetsberövas för länge? Det vore av praktiska skäl väldigt svårt att använda oss av domstolsprocesser för att avgöra detta. Om psykpatienterna fick lov att ansöka om att bli frigiven närhelst de ville, och det då alltid skulle bli en rättegång, skulle domstolarna snabbt översvämmas av processer. Var och en som vet något om psykpatienter, vet att dessa väldigt ofta inbillar sig att de är friska, medan de i själva verket fortfarande är psykotiska. Många av patienterna skulle ansöka om att bli utskrivna stup i kvarten! Så problemet med att få till stånd objektiva utskrivningsbeslut måste lösas med något annat medel än domstolsprocesser. Lyckligtvis har vi en ekonomisk faktor på vår sida. Det råder ett tryck på psykvården som kommer av att kapaciteten är otillräcklig i förhållande till antalet psykotiker som behöver behandlas. Detta torde garantera att psykiatrikerna skall vara väldigt angelägna att skriva ut så många patienter som möjligt, inom ramen för vad som är medicinskt försvarbart.

Men problemet är ju den att även om psykiatrikerna inte skulle kunna tänkas underlåta att skriva ut en icke-psykotisk patient med flit, har vi problemet att alla psykiatriker ju är människor, och alla människor är felbara. Så hur skall vi tillförsäkra oss att alla psykiatriker har den erforderliga kompetensen att skilja mellan psykotikiska patienter, och de patienter som inte längre är psykotiska? Anna Odells tilltag ger oss en fingervisning om lösningen. Vi tar reda ju på kirurgers, ortopeders, tandläkares o.s.v. kompetens genom att testa den, eller hur? Så vi måste testa också psykiatrikernas förmåga att skilja mellan psykotiker och icke-psykotiker.

Vi kanske bör skaffa oss ett system där en myndighet håller sig med en kår av skickliga skådespelare, som vid regelbundna intervaller *spelade* att de var psykiskt sjuka? När de sedan togs in på psykavdelningar och undersöktes av en psykiatriker, skulle tiden det tog för vederbörande psykiatriker att upptäcka att "patienten" i själva verket var frisk, och bara spelade sjuk, kunna mätas. Ju längre tid det tog för pykiatrikern att upptäcka att den fingerade psykotikern var frisk, desto mindre kompetent var han! Detta system skulle dock aldrig kunna bli tillräckligt exakt för att man skulle kunna använda det ensamt för att gallra ut inkompetenta psykiatriker. Skådespelares skicklighet varierar ju väldigt mycket. Även en och samma skådespelare kan prestera olika bra på en "bra dag", respektive en "dålig dag". Så om en psykiatriker ertappades med att ta en lång tid för att upptäcka att en fingerad pyskotiker i själva verket var frisk, skulle det kunna bero på att han bara hade haft oturen av att ha drabbats av en ovanligt skicklig skådespelare.

Men detta system, skulle kunna användas för att ge den övervakande myndigheten en *preliminär* fingervisning om vilka psykiatriker kunde tänkas ha en otillfredställande förmåga att skilja mellan psykotiker och icke-psykotiker. Den övervakande myndigheten kunde ju använda detta system för att göra upp en lista på vilka enskilda psykiatriker den behövde granska närmare.

Det är möjligt att detta system som jag föreslår ovan är behäftad svagheter som jag ännu inte har tänkt på. Men jag tycker att det är en intressant idé i alla fall. Och det står ju psykiatrikerna själva fritt att försöka hitta, och komma med, ett bättre sätt för att övervaka dem själva!

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl