Carin Götblad talar osanning igen

Satt precis och funderade på om det inte var någon mer än jag som fann intervjun i Tv4 vara en allt annat än just en intervju.

Det räckte att Malou försiktigt försökte fråga om det möjligen i undantagsvis och vid särskilt utvalda och unika operationer skulle kunna förekomma något som i "Johan Falck GSI".

Då hade redan Götblad avbrutit Malou och förkunnat att dom aldrig varit föremål för brottsmisstanke och att det snabbt kunde avfärdas som substanslöst och konspiratioriskt.

Jomen det är "Kejsarens nya kläder" i samma skrud som Kwast iklätt sig trots träskelett i garderoben istället för den riktiga varan.

Det blånekas och accepteras att så görs. Så fortsätter vi in i 2000 mot nya äventyr.

Vore intressant om Jan Scheraman har tagit kontakt med den polis på länskriminalen gbg, vilken blev omnämd med sitt riktiga namn i senaste avsnittet?

Det är ett namn som såvitt jag vet är inte mer än en handfull i Sverige som har och antagligen inte någon mer än han på just länskrim gbg.

Så vad blir skadeståndet/ gaget till den kriminalinspektörn?

Fredrik Ekdahl

Kan det vara så illa att nu får poliser sitta och ljuga i TV också?

Hon verkar vara lite skum. Med tanke på att hon även delar ut priser till såna som befrämjar brott.
http://snipurl.com/vj1ky

Jag såg inte denna intervju men anser att polisens agerande i mycket större utsträckning, än i dag, måste ifrågasättas och granskas.

Jag anser att, om vi skall ha en poliskår som följer lagar och i övrigt är kvalificerad för att sköta sitt arbete, från högsta chef till den med lägst befattning, så krävs det helt enkelt en vilja, från politikernas sida att så skall ske, och, som jag ser det, så krävs det också en möjlighet för allmänheten att komma till tals och klaga när myndigheter inte agerar i enlighet med lag, rätt och folkvilja.

Detta kräver ju naturligtvis att myndigheternas agerande, att studera, är, för var och en medborgare, tillgänglig att ta del av.

Ett, som jag upplever det, "mantra", som jag tycker upprepas från Regering, åklagare och polismyndighet är; " Vi måste bekämpa den grova organiserade brottsligheten".

I kategorien "Grov organiserad brottslighet", verkar ju i, det närmaste, all kriminalitet kunna innefattas när man lyssnar på både politiker, åklagare och polis.

Detta tycker jag är skrämmande och i paritet med det s.k. "terroristhotet.

Jag anser att det leder till en situation där verkligheten och lagstiftningen inte längre gäller utan ersätts av "nödåtgärder".

Alltså där myndigheter och andra ansvariga kan ta sig rätt att bortse från lagen i syfte att "göra sitt jobb", och som det verkar, enligt mig, kommer undan med det hela tiden, med hänvisning till allvarliga hotbilder från, så som jag upplever att det beskrivs, "synnerligen välorganiserade, kriminella nätverk som styrs bättre än de flesta företag och organisationer (polisen), vi har i Sverige".

Det riktigt allvarliga hotet är, som jag ser det, när lag, rätt och rättvisa upphör att gälla och anses kunna stå tillbaka i kampen mot vilket problem, för dagen, som, anses "överhängande" eller "prioriterat i politiken eller media och när myndigheter (som polisen) inte ställs till svars när det gäller det arbete de utför, utan helt enkelt bara ges mer och mer pengar utan, som det verkar för mig, bättre resultat.

#4 Torbjörn Hellerstad

Det var bland de mest välformulerade jag läst på 2000. Intsämmer till fullo i dina åsikter.

Förhoppningsvis är det ett annat system som granskar polis och åklagarväsendet när vi sumerar år 2010.

Det har ju helt uppenbart inte fungerat såsom systemet är uppbyggt med först den gamla "hederliga" internutredningsenheterna och därpå följande organisation som döptes till Riksenheten för polismål samt dess överprövningsenhet UC.

Det är inte heller ettt system som gynnar polisväsendet. Visst om man ser till år 2008 års siffror med fall vilket det väcktes åtal i så är siffran 1.4% av landets samtliga inkomna anmälningar till Riksenheten.

På dom 1.4% så resutlerade ca 40% i fällande domar. Det kan då jämföras med ca 95% fällande domar mot "vanliga" människor. (civilister)

Det är i längden ohållbart och där med skulle även poliskåren gynnas av att slippa ha det oket hängades över sig, attt behöva sitta och "utreda" varandra.

Så jag tror även en hel del av poliserna skulle välkoma ett systemskifte av deras granskande instanser.

Åklagarna är även dom inkluderade i resonemanget. Vad siffran för fall som resutlerade i åtal gentemot åklagare är för 2008, det gick inte att få fram.

Det är antagligen under 1% spärren.

Tycker gott att dom kunde få som dom politiska partierna en 4% spärr. Då borde inte faktorn av "okynnesanmälningar" ha påverkat i någon större utsräckning.

Fredrik Ekdahl

Är kärnan av problemet frågan om vi tycker att det skall vara tillåtet att ljuga om vad man i sanningens namn blir dömd för eller tycker vi redan det och vill ordna lagrum där vi tillåter att en lögn framstår som sanning?

Om lagen vi åläggs att följa skall anses som rättvis för alla och en, vilket jag anser vara det minsta kravet för att ens underkasta mig den, får en dom aldrig innehålla något som inte är sant.

Om lagen inte behöver vara lika för alla, då faller det ju naturligt att vi måste ha ett lagrum för vad som får anses vara sanning.

Jo, det är bara bra att Dick Sundevall exakt och envist för fram detta här, och så får jag ju själv chansen att säga vad jag tycker: jag ger fan i det. Jag stöder Göthblad till 110%. Hon vill ha RESULTAT i kampen mot brottsligheten och det vill jag med samt gissra att det vill hela svenska folket. Göthbad är ju för fan JURIST, hon vet nog. Svensk positivistisk rättsfilosofi i Phalens ock Hägerströms anda är just resultatinriktad. Ett slags absraherad platoniskt ren juridik för den abstraherade platoniska juridikens egen skull är totalt väsensfrämmande för svensk rättsfilosofisk tradition, och det vet varena jurist och det vet jag.
.
Likafullt skall Dick Sundevall ha en eloge. Det är inte under tystnadens anpasslighet vi går framhåt, utan under knivskarp granskning och kritik. Härtill har Dick Sundevall bidragit.

Jag kan verkligen förstå varför hon inte vill tala om det här. Jag för min del tror polisen begär grova övertramp. I klartext tror jag att de med synnerlig hänsynslöshet bryter mot gällande lag.

Dilemmat - för oss alla - är att det samtidigt är så att polisen faktiskt har som uppgift att få folk att efterleva lagen. De bör stå för någon sorts hederlighet. Inte bara i teverutan eller i medvetandet hos den oinformerade allmänheten. Utan alldeles på riktigt.
Ingen tjänar på att smutskasta polisen, men samtidigt tjänar ingen på att de, som jag uppfattar, löper amok och bryter mot lagen.
Kanske inte ens de själva.

De övertramp jag talar om är att utsätta dels människor i största alllmänhet, dels mer direkt de betalda infiltratörerna och informatörerna och dels de s.k. "misstänkta", för tydlig fara för liv och lem.

Den senare kategorin, den som "misstänkt", är en situation som jag själv, enligt direkta uppgifter jag fått från min omgivning, har genomlevt.

Jag har verkligen svårt att tänka mig att inte någon ovetande, ordinär medborgare, ingen infiltratör, informatör eller 'misstänkt' fått sätta livet till som en direkt följd att polisens synnerligen hänsynslösa metoder.

Jag tror dessutom att detta när det gäller kategorierna infiltratör och misstänkt, skulle kunna vara ett helt medveten mål från polisens/åklagarens sida. Man skulle i alla fall kunna säga att de uppvisar total likgiltighet inför sådana konsekvenser. De väljer helt enkelt att gå långt utöver sitt lagstadgade mandat. Detta, naturligtvis helt medvetet, till och med skrytsamt.
Själva andan finner en naturlig parallell i Justitieminister Beatrice Asks kommentar, det om gredelina kuvert för att delge misstanke, som något "lite vilt". Man får lite intrycket av något fritt och egentligen härligt.

De åtgärder som jag tror förekommer är dels av grundläggande, dels av mer direkt karaktär. Detta motsvarar ungefär att skapa förutsättningar för brott, att skapa något som kan motivera någon grad av misstanke och slutligen att provocera till brott.
Som helhet betraktat skulle det röra sig om att straffa innan ett brott faktiskt ägt rum, alltså att bestraffa ett helt imaginärt brott, oavsett om det skulle äga rum eller ej. Vilket onekligen är att statuera avkräckande exempel.
Jag tror alltså att man vill kontrollera hela kedjan från brottsförutsättning, till misstanke om brott, till faktiskt brott, och slutligen dom med bestraffning.

Låt oss ta uppgiften att skapa förutsättning för brott först:
Det är väl känt genom forskning, och inte alls så svårt att förstå, att en människa som utsätts för stress lättare begår simpla övertramp eller till och med brott.
Alltså gäller det, för att framkalla brott, att på olika sätt slå sönder individens naturliga sociala stöd och istället vända det mot honom/henne. Vi lever ju trots allt i ett ganska civiliserat samhälle där människor har en helt naturlig tendens att se sina relationer, oavsett hur alldaglig eller ytlig karaktär de kan ha, som något positivt. Man har en känsla av att vanlig vänlighet på något sätt lönar sig, ingen vet riktigt varför... kanske för barnens skull, eller bara för att det känns bra.

Polisen använder sig här, som jag bedömer det, av moderna "mjuka" metoder som har vetenskaplig psykologisk grund. Inget klanteri, utan proffsigt och informerat.
Det handlar om att genom information skapa en allmän förväntan om brott, samt att informera objektet om denna förväntan. Detta sker om och om igen, repetition behövs för att informationen ska få fäste och ge effekt. En sorts inte alls så subtil hjärntvätt alltså, men inga konstigheter, inte så annorlunda från den som sker genom vanlig reklam för tvättmedel, eller detta enfaldiga tjat om muslimer och terrorism.

Jag tror också att det handlar om att framkalla olika grupp-beteenden, som skulle kunna placeras på en skala från mobbing till direkt fysiskt våld. Det senare dock utfört på ett, ur gärningsmannens perspektiv, relativt säkert sätt.
Ingen dumdristighet alltså.

Om jag skulle gå lite utöver min egen erfarenhet så skulle det t.ex. kunna röra sig om de pistolskjutningar med finkalibrigt vapen i låret som förekom förra sommaren i stockholms södra förorter. Att skjuta någon i benet bedöms juridiskt sett som grov misshandel och inte som mordförsök, även om det naturligtvis kan leda till döden. Det är alltså, ut gärningsmannens synpunkt, relativt säkert.

Jag tror också att direkta hot om våld förekommer, även här utfört på ett informerat och skickligt sätt. Man låter helt enkelt en person få veta att han kan bli skadad, eller rent av dö, vilket ju objektivt sett är helt sant för oss alla. Men upplevelsen att få höra detta av en rad sinsemellan okända personer är en smula bisarr, och utan tvekan oroande.

Jag tror också att en del av själva förarbetet är att producera något som ska kunna presentaras som befogade misstankar. Här gäller det att få objektet, den som ska iklädas rollen som "misstänkt", att göra något som inte egentligen behöver vara något brottsligt. Någon vag, moralisk dålighet räcker.
Information om denna dålighet, använt på ett dramatiserat och överdrivet sätt, kan användas för att framkalla de aggressioner, den psykologiska trigger, nödvändig för att få personer i personens omgivning att till polisen anmäla en misstanke.

Det kan också handla om förmågan att övertyga; att polisen vid personligt besök rent konkret skapar en viss rädsla hos de personer som ska fås att inge misstanke. De kan sedan, efter ingiven misstanke, belönas genom att visa välvilja och genom att tydligt låta förstå att de nu tydligt står på rätt sida om lagen. Bad cop good cop, piskan och moroten alltså.

Man kan sedan återanvända redan ingivna misstankar för att motivera till nya ingivna misstankar och så vidare, i en nästan självgående kretsgång.

Utöver att använda misstankar till att föda nya misstankar så kan de naturligtvis användas till att framkalla eftersträvade övergrepp. Vad jag avser är de beteenden jag antydde ovan. Allt ifrån vanlig hederlig svensk mobbing till fysiskt våld.

I slutändan så har man kunnat inbringa ett visst antal pinnar i sin statistik. Man har kunnat agera på en grund av juridiskt motiverbar misstanke och man har kunnat visa att man har koll på brottsligheten i landet. Politiskt sett så har man motsvarat givet förtroende och är berättigad till en viss påse pengar ur skattkistan.
Ett brott är naturligtvis bonus men ingen given slutprodukt.

Det är inget lätt arbete att vara polis. Men frågan är om det underlättar att bryta mot lagen. Jag tror egentligen inte det. Som enskild polis måste det vara svårt att ta sig ur detta maskineri. Detta upplevda straffansvar blir till ett berusande gift samtidigt som man är väl medveten om den utsatthet och det beroendeställning allmänheten befinner sig i. Samtidigt är ju den enskilde polisen också i ett utsatt läge, man bryter ju faktiskt medvetet mot lagen och man vet att om det verkligen gäller så kan man stå där utan stöd. Det är troligen därför man föredrar att agera via tredje man, infiltratörer och informatörer.