Miljöpartiet saknar trovärdighet.

För något år sedan bad min hustru mig att köra en tillsynes felfri dammsugare till soptippen. Den hade slutat fungera och vi visste att en elfirma skulle begära flera hundra bara för att kolla vad det var för fel på den. Efter det kunde man räkna med att reparationen skulle gå på minst lika mycket. En ny dammsugare får man för en tusenlapp. Beslutet var enkelt, det var ingen idé att kosta på lagning. Ilskan över att det är på det här viset, fick mig att själv skruva isär apparaten. Den här gången råkade jag hitta felet - en kallödning som det tog tio minuter med en lödkolv att laga. Ett typiskt skräpproduktfel m.a.o.

Hur många gånger har jag inte befunnit mig i liknande situationer med tvättmaskiner, TV-apparater, elverktyg och andra krånglande moderna industriprodukter i hemmet. Jag har kört apparater som varit nästan som oanvända till skrot. Som fastighetsägare har jag många gånger ångrat att jag anlitat reparatör när någon maskin i huset krånglat. När räkningen kommit har jag oftast konstaterat att jag borde ha köpt en ny. Reparationen visade sig dyrare än en ny maskin.

En av få produkter som vi fortfarande reparerar är våra bilar. Men det går inte till som förr. Vid minsta fel byter man hela enheter, därför att det dels är för arbetskrävande att leta efter felet och dels har bilfabriken kapslat in komponenter så att man inte tar sig in i dem längre. Jag minns när ett litet klipps som höll en strålkastare på min bil gått sönder. Det gick inte att köpa något nytt klipps, nej man måste byta hela strålkastaren. Annat var det på den tiden då vi åkte Volvo Amazon och kunde skruva själva hemma i garaget.

Två av Sveriges mest framgångsrika företag under efterkrigstiden är IKEA och H&M. Båda har som idé att tillhandahålla massproducerade fysiska produkter som är så billiga att det är självklart att kasta dem när de blivit lite slitna eller man bara tröttnat. Hur många skulle komma på idén att restaurera en IKEA-möbel som börjar bli naggad i kanten eller att vända en H&M kavaj som blivit lite blanksliten? Nej det är alltid både enklare och billigare att kasta och köpa nytt. Och köper man nytt får man en modernare design på köpet. Idén med mode har utvecklats så att vi inte skall frestas att fortsätta använda gamla grejor som råkat överleva utan att falla sönder.

Varför är det såhär trots att vi vet att slöseriet med naturresurser är huvudorsak till att vårt sätt att leva inte är hållbart? Med mitt intresse för miljö och resurshushållning har jag analyserat vad som är det grundläggande felet i vårt moderna slit&släng-samhälle. Svaret är trivialt.

Systemfelet bakom resursslöseriet är politiskt och ekonomiskt. Politikerna har en gång i världen, när slit&släng var ett okänt begrepp, beslutat att arbete skall vara den primära skattebasen. Ovanpå detta har vänstern målmedvetet arbetat på att driva upp lägstalöner, vilket de motiverat med sociala skäl. Men det är inte arbetarna som fått större delen av de högre lönerna, den har politikerna tagit hand om med sina skyhöga skatter och avgifter. Det helt partipolitiska LO har varit väl medvetet om detta, ett syfte med lönepolitiken synes ha varit att ordna så att politikerna skulle få mer pengar att röra sig med. När hörde ni LO föreslå lägre skatt senast?

Kombinationen av högskattepolitik och lönepolitik har lett till att det manuella arbete som krävs för att reparera min dammsugare kostar 3-4 gånger så mycket som reparatören kan stoppa i egen ficka. En vit reparation kan därför aldrig konkurera med något som ett storföretags industrirobot eller en lågavlönad kines har producerat. Västvärldens deponier och skrotupplag svämmar över av nästan felfria produkter därför att samhället tar ut en "reparations-skatt" på 300-400% på alla manuella reparationer.

Storföretagen som säljer slit&släng produkter vill gärna framställa sig som miljömedvetna. Man väljer symboliskt material och transporttjänster med omsorg så att man kan få en liten stjärna i kanten från någon miljöorganisation. Som motprestation finansierar företaget organisationens verksamhet och kallar det sponsring (jag har egen erfarenhet). Därmed har man skyddat sig från kritik mot det grundläggande systemfelet, som är slöseriet med råvaror och energi.

Varför kan jag inte köra tillbaka mitt gamla skåp till IKEA eller lämna tillbaka de kläder jag tröttnat på till H&M, så att de kan använda materialet eller laga produkten? Varför tar inte Electrolux tillbaka sina gamla dammsugare och tvättmaskiner och fixar det där kretskortet som slutat fungera? Då skulle man på allvar kunna tala om gröna företag. Svaret är skatten på arbete - det blir för dyrt.

Tillslut är det ändå ett politiskt ansvar. Varför tar inte den politiska klassen, som så gärna framställer sig som miljömedveten, tag i systemfelet och börjar avveckla straffskatten på arbete? Om vi tar bort skatten på vanlig arbetskraft kommer handgjorda kvalitetsprodukter att kunna konkurrera med lågprisvaruhusens skräpprodukter. Den dag de trots allt blir trasiga, då lönar det sig att laga dem. Tar vi sedan ut de missade intäkterna från löneskatten på den fysiska resursomsättningen, så förbättras kalkylen för reparation och återvinning ytterligare.

Istället för att ta itu med detta uppenbara systemfel har den politiska överklassen inom EU med de gröna i spetsen ägnat all sin kraft de senaste decennierna åt att försöka lura i medborgarna att det är utsläpp av koldioxid som orsakar miljöproblem. EU har betalat miljardbelopp till fuskande forskare för att dessa skall sprida den desinformationen. Varför? Jo, åtgärder mot våra koldioxidutsläpp är en enorm ny skattebas som ger politikerna en ursäkt att lägga beslag på en ännu större del av medborgarnas pengar. Ta en titt på era elräkningar så förstår ni vad jag menar. Med nya vindkraftprojekt kommer elpriserna att fortsätta stiga och det är de lågavlönade som drabbas värst.

En intressant bieffekt av borttagen skatt på vanligt arbete och högre moms på fysiska produkter är att det kommer att ge en fantastisk vitamininjektion till egenföretagandet. Närproducerat kvalitetshantverk och tjänsteföretag som jobbar med service som bl.a. skrädderi, reparation och restauration kommer att växa som svampar ur jorden. Slit&släng-produkterna klickas inte ens ihop i Sverige längre och de gynnar multinationella storföretagens tillväxt på småskalighetens bekostnad. Allt håller långtradarkaravanerna rullande på Europas motorvägar.

Den skattepolitik som inletts under Alliansen har varit ett steg i rätt riktning med lägre skatt på vanligt arbete, reparationsavdrag och avdrag för hushållsnära tjänster. Det är inte mycket att skryta med, men det är en början. Dessa första steg mot en hållbarare ekonomi tänker den gröna vänstern radera ut som en av sina första åtgärder om de vinner valet.

Miljöpartiet pratar om att man vill växla skattebas och gynna småskalighet och återanvändning. Trots det går man entusiastiskt i säng med de partier vars högskattepolitik på arbete är själva turbon i resursslöseriet och storskaligheten. Resultatet av Miljöpartiets röda samarbete blir ännu högre skatter på arbete vilket leder till mer slöseri med naturresurser, mer storskalighet och mindre närproducerat.

Miljöpartiet är inte trovärdigt som miljöparti, det är bara ett vanligt grått socialistparti förklätt i gröna kläder.

Lars Bern (39 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/20734

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hela den socialistiska "affärsidén" är att ha ett tillräckligt stort beroende väljarunderlag. I takt med att basen av lant-, skogs- och industriarbetare minskat, har de ersatts av offentligt anställda (främst vård och omsorg = lågavlönade kvinnor) och på senare tid invandrare, som hindras från att ansvara för sina egna liv.
Hot mot denna "affärsidé" är egna initiativ, högre utbildning, eget företagande och allt som visar människor att de kan klara sig själva.
Man kan inte både förkasta barn- och låglönearbete och skapa ett samhälle där folk efter skatt bara har råd att köpa sådant som produceras av låglöne- och barnarbetsländer.

Permalänk | Anmäl #1 Tege Tornvall, 2010-04-07, 21:02

Mycket väl skrivet, Lars! Tänkvärt om hur vårt samhälle (inte) fungerar. Jag hoppas att många läser och ta till sig ditt budskap.

Permalänk | Anmäl #2 Maggie Thauersköld Crusell, 2010-04-08, 04:56

I Solar Plexus igen, Lars. Utmärkt analys. Min sambo sliter för övrigt sönder dammsugaren med 1 års mellanrum. Den typ hon gillar (Philips) visar sig vara helt omöjlig att ens öppna. Den verkar igenlimmad. Annars kunde man byta sladd. Jag tror inte andra dammsugare är bättre.

Och alla dessa trädgårdsredskap i PLAST - snöskyfflar, krattor, gräsklippare med plasthjul, och till och med dyra skottkärror med plasthjul. De kanske håller en säsong eller två.

Permalänk | Anmäl #3 Peter Stilbs, 2010-04-08, 07:31

Vill man inte köpa snöskyfflar i plast så behöver man inte. Jag tycker att saken behöver nyanserar lite. Att det är billigare att köpa nytt än att reparera beror i första hand på att priset på produktionen har sjunkit inte att det blivit dyrare att reparera.
Dert är knappast önskvärt med prylar som har hur hög kvalité som helst heller, det ska vara rätt kvalité. En TV som byggdes på femtiotalet och som fortfarande håller, hur meningsfullt är det? Den drar förmodligen betydligt mer energi än dagens.
TV-apparater och andra vitvaror behöver inte ha högre kvalité än att de håller i 10-15 år. Sen finns det andra och bättre utvecklade saker på marknaden som man vill ha.
Dessutom, kan man verkligen säga att vi lever i ett slit och släng samhälle när nästan alla sopor återvinns?

Permalänk | Anmäl #4 Tobias Bäckström, 2010-04-08, 08:18

Tobias - det går knappt att få tag på saker som borde hålla 10 år eller längre, som har nödvändig kvalitet.

Jag nämnde den horribla skottkärran för över 1000 kr med plasthjul. En gräsklippare utan plasthjul är också svår att finna - man får gå upp till Klippo för 6000-10000 kr. Även duschkranar etc har nu plastdetaljer och höljen.

Jag talar inte om TV, datorer etc där saker är föråldrade på ett 5-årsperspektiv eller tidigare.

Permalänk | Anmäl #5 Peter Stilbs, 2010-04-08, 11:51

Jag har länge retat mig på att man inte tillverkar saker med tanke på att de SKA hålla och kunna repareras eftersom jag inte är så särskilt intresserad av att köpa nya modeller etc. Just nu så håller jag på att byta mobiltelefon, inte för att jag inte var nöjd med den gamla utan bara för att batteriet inte längre fungerar. Det håller till ca 1 min samtal, sedan lägger den av helt och jag blir vansinnig för jag har ju köpt den för att kunna bli nådd av barn o lärarare etc.

Men det är bara att köpa en ny...

Kunde vi komma tillrätta med det här mycket stora miljöproblemet så kanske det skulle komma en hel del sidoeffekter vad gäller miljön. Ex skulle vi kanske minska alla platssopor i havet eller i vart fall inte öka dem ytterligare på samma vis (hur fasiken har de kommit dit till att börja med)?

Nej, om miljöpartiet började vara ett grönt parti på riktigt skulle det kanske gå att rösta på dem men just nu är det omöjligt.

Permalänk | Anmäl #6 Lena Krantz, 2010-04-08, 19:17

Det är meningen att saker ska gå sönder.. det är planerat.

Att bygga en damsugare eller tvättmaskin som håller i 30-40år är superenkelt, det är bara att ta den slitstakaste motorn och det bästa lagren och du har en maskin som håller i princip i evighet.

Problemet är bara att man som producent klipper av den gren man sitter på, dels genom att familjer kanske enbart köper en ny maskin under sin livstid och dels att man skapar en andrahandsmarknad för väl fungerande maskiner.

Konsten ligger i att bygga maskinerna precis så bra att kunden uppskattar kvaliten och samtidigt så dålig att den går sönder men inte innan man som kund känner att det är rimligt att den kan gå sönder då byter man toligtvis märke vid nästa köp.

Permalänk | Anmäl #7 Lee Bertin, 2010-04-08, 22:14

Många konsumenter jagar "kvalitet" men vad de egentligen får är en produkt med "kvalitetskänsla", dvs. någonting som upplevs som robust och hållbart men i själva verket egentligen inte är bättre än någonting annat - men bra mycket dyrare.

Företagen försöker snåla in på kvalitet oavsett om produkten är tillverkad i plast eller metall. Trots att det utmärkt att tillverka kvalitet även i plast.

Permalänk | Anmäl #8 Erika Svensson, 2011-02-04, 21:43

Lars Bern är en mycket kunnig och intressant debattör. Detta är den andra artikeln jag läser av honom. Lite långt efter att komma med ett inlägg, men jag provar...

All den skatt staten tar in (och jag tycker mig märka att det blir mer och mer från alla möjliga håll, gärna dolt) men som ändå inte räcker till att de gamla får den vård de borde ha rätt till. Inte till vägars underhåll, inte till rättsväsendet, inte till sjuka etc.
Var går då pengarna?
Vi hör om fallskärmar och bonusar som är ohemula, men det rör sig trots allt inte om tiotusentals (hoppas jag). Men när det kommer till ett invandringstal som räknat per capita vida överstiger andra europeiska länders, så verkar inte pengarna ta slut. Och vad värre är, man vill heller inte här ha någon balansräkning. Vill inte veta.

Men till min fråga, (som kanske inte får något svar då det är så långt efter krönikan skrevs)
Om straffskatten på arbete sänks eller tas bort, anser Lars Bern att det uppsving som då sker med ett entreprenörskap som blommar upp, ger samhället den inkomst som togs bort?

Permalänk | Anmäl #9 karin grubb sellin, 2011-04-28, 11:58

Det är väldigt svårt att svara på den frågan med någon säkerhet. Här blir det fråga om vad man tror och jag tror att med rätt utformning så vinner både samhällsekonomi och miljö på att vi minskar beskattningen av arbete och tar ut mer skatt på det som produceras. Sedan måste jag påpeka att vi lever i en global ekonomi som gör att vår frihet att välja hur vi skall ta ut skatt är begränsad. Om vi avviker för mycket från omvärlden så får vi oönskade obalanser.

Permalänk | Anmäl #10 Lars Bern, 2012-01-04, 08:43