Ordblinda kräver attitydförändring

Den dyslektiska begåvningen är en av många begåvningar.  Vi har haft glädje av vår begåvning men vi ser också att samma begåvning innebär ett handikapp för andra. Vi menar att detta beror på samhällets attityd som skapar offer. Som vuxen dyslektiker bestämmer du själv om du ska bära offerrollens omsvepande mantel, däremot har alla ett ansvar gentemot barn med dyslexi. Samhället bör ändra sin syn på ordblindhet.

Idag identifieras ofta dyslexin när barnen ska börja läsa, i bästa fall utsätts de då för någon form av pedagogik/terapi/hjälp som syftar till att lära barnet läsa och skriva. Ofta är vuxenvärlden rädd för att stigmatisera barnet så det blir en hel del hyshhysh och hemlighetsmakeri.  

Vår erfarenhet visar att det är viktigt att man tidigt får barn med dyslektisk förmåga att inse sin begåvning. Det är bra att lära känna alla sina olika begåvningar och vad de innebär. "Du har lite svårt att stava och läser långsamt, men det har inget med andra begåvningar att göra. Man kallar det ofta ordblindhet och din ordblindhet ska inte påverka dina betyg, säg det till dina lärare. De människor som har din ordblindsbegåvning brukar ofta vara duktiga på att se företeelser ur andra synvinklar, förstå samband, vara kreativa, uppskatta andra människor och vara bra på samarbete". Säg det till unga dyslektiker och vi kommer att få stolta starka och framgångsrika människor.

Idag tvingar skulans brist på kunskap om dyslexi  ungdomarna att kompensera sina problem, de lägger oändlig tid på att bli "normala". Ofta tappar de självförtroendet. Nästan alltid upplever de skolan som en lång, pressande och hemsk tid. "Allt utom skolan var bra" är ett vanligt dyslektikeruttalande och skolan upplever den dyslektiska eleven som besvärlig och tidskrävande i onödan för de är ju ändå bara ett G-barn. Man vet helt enkelt inte hur man ska göra. Ordblinda är överrepresenterade i fängelser och i ledande befattningar.

Att normalisera en dyslektiker är som att hindra en bollbegåvning från att spela boll "det tar ju sån tid från skolarbetet". Eller att hindra ett musikgeni från att komponera "det går ju ändå inte att leva på".

Negativa beskrivningar av begåvningar och förmågor förminskar oss, positiva utvecklar oss och får oss att växa. Det har också visat sig vara bra att definiera många strängar på lyran eftersom det under livets olika skeden ofta falnar en sträng och då är det bra att ha andra att spela på.

Vi med dyslektisk begåvning ska, precis som alla andra, utvecklas genom att se och lära känna de egna förmågorna.

Att läsa långsamt betyder för det mesta att vi hinner förstå vad vi läser.

Att vara annorlunda betyder att vi har glädje av andras förmåga och samarbete blir en nödvändighet och samarbete skapar storverk.

Att se ur andra synvinklar betyder att vi bidrar med en mer sann bild av verkligheten.

Vi är ofta ganska envisa och målinriktade, det är också bra.

Kreativitet och målinriktning passar bra ihop.

Du som inte är dyslektiker kan, om du vill, välja att leva på stavningshöga hästar och nedvärdera texter med brister, det är ok. Fast för din egen del ska du veta att din värld blir begränsad och att du kommer att prestera allt mindre och sämre, fast rätt blir det ju. Om du istället väljer att se igenom det som du anser vara "dåligt" ska du märka att där finns mycket som du aldrig haft en aning om. Du kan ju också tänka på att en nedvärderande attityd gör dig till en dömande skitstövel som ingen vill leka med.

Hur kan vi döma och nedvärdera fundamentalektiker? (låt oss döpa den dömande rättstavaren till fundamentalektiker). Då är vi ju lika exkluderande och dömande, kan man tycka. Men vi tror att dyslexin är en medfödd begåvning och fundamentalexin är en attityd som vissa själva har valt att lägga sig till med. Och en attityd kan ofta vara skadlig för den som valt den.

Den dyslektiska begåvningen märks ibland i talet. Fundamentalektikern dömer snabbt talet som osammanhängande dravel i stackato, Läs tillexempel vad fundmentalektiska journalister skriver om kungen. När man nedvärderar hans dyslexiska felsteg så skambelägger man också alla barn med samma uttrycksätt.

När pratet stockar sig så är det egentligen en dyslektisk hjärna som går på högvarv, synapserna sprutar signalsubstanser åt alla tänkbara håll och frågan belyses på de mest intuitiva och omstörtande vis och ut kommer just det som vi inte förväntat oss. När den dyslektiska begåvningen bejakas så är det som kommer ut intressant och nyskapande. Ofta är det komiskt och dråpligt, ibland irrelevant. Det rymmer möjligheter. Det skrämmer pedagogerna och ledarna.

När dyslektikern saknar självförtroende så förtrycks ofta det som skulle fram och han tar till ett banalt halmstrå och det blir oftast korkat. Så dyslektikern är bäst i sammanhang där allas kompetens utnyttjas och miljön upplevs som fri och effektiv. Målinriktade arbetsgrupper utan maktkamp.  Vi skiljer oss alltså inte från andra på denna punkt.

Vi kräver att varje pedagog, politiker och andra ledare ska:

1.       Identifiera dyslektiker och tillåt, assistera dem att utvecklas.
Du kan byta ut ordet "dyslektiker" till nästan vilken begåvning som helst, så självklart är kravet.

2.       Se till så att varje ordblint barn har ett intyg som säger att dyslexin varierar oberoende av andra begåvningar. Detta ska ske så tidigt som möjligt.

3.       Ge individuell och elevanpassad undervisning till dem som behöver det. Kräv inte att alla ska kunna allt, kom ihåg att du oftast värdesätter det som du själv har lätt för, som pedagog ska du i stället utgå från din elev och dennes förmåga och behov.

4.       Det är inte så viktigt hur ord ska stavas, det är viktigare att kommunicera. Låt stavningen bli en del i den kommunikativa processen.

5.       Acceptera aldrig offerrollen

6.       Du som är dömande, sluta med det.

Vår dyslektiska förmåga varierar över tiden, vi är många som gör våra stordåd när vi är som mest ordblinda. Under jägar- samlartiden, då människorna utvecklades, hade det ingen betydelse hur man stavade, ändå blev den dyslektiska begåvningen kvar i alla populationer. Den behövdes då och den behövs nu. Tack gode gud för min dyslexi.

Många förvånas över att så många dyslektiker är författare, speciellt förvånar det fundamentlektiker. Vi ordblinda nöjer oss med att njuta av vår ordblindhet. Vi ser djupt älskade författare som kolleger, och identifierar oss bland annat med: Selma Lagerlöf, Evert Taube, Ernest Hemingway, HC Andersson, Agatha Christie, John Lennon, Einstein osså vi:

Erik Winqvist, Niklas Hyland, Kajsa Wahlström, Lotta Lagercrantz.

Författarna till artikeln är medförfattare till boken "Dyslexi - Mina bästa sidor är ordblinda" som utkommer på UR förlag den nionde mars 2010.

Lista över dyslektiska genier finns på http://www.winkir.se/ordblind, där kan du också finna beskrivningar av den dyslektiska begåvningen och den fundmentalektiska attityden.

Erik Winqvist (7 artiklar)

Anmäl