Dansk narkotikapolitik måste bedömas utan ideologiska skygglappar

Seriös debatt ?

Svensk narkotikapolitik är baserad på FULLSTÄNDIG brist på seriös debatt.
Ett bra exempel härpå är hur svenske justitieministern argumenterade när straffen för grovt narkotikabrott föreslogs FYRDUBBLAS år 1968 (från max ett år till max 4 år) .

Flera remissinstanser hade invänt att cannabis skulle undantas från de förhöjda straffen för grovt narkotikabrott, eftersom cannabis inte alls var lika farligt.

Justitieministern invände med huvudargumentet att man internationellt (= USA¨och England med stöd av deras allierade i västerlandet) efterfrågade en strängare lagstiftning mot missbruk av cannabis.

Ett annat argument var att (citat) :

"En särskilt oroande faktor i detta sammanhang är att samvetslösa försäljare enligt vad som har uppgivits inte dragit sig för att i cannabis blanda in andra beroendeframkallande medel med kraftigare verkningar"

Sådana nonsensargument utesluter varje form av svensk seriös debatt och visar att lagstiftningen mot narkotika enbart är en konformistisk handling visavi USA/England och det västerländska finansiella etablissemang som beskyddar sina stora intressen i alkoholindustrin. En industri som orsakar oerhörda skador på världens befolkning och därför inte kan prövas i en seriös debatt.

Tro mig du naive artikelförfattare. Seriös debatt förekommer inte i den s.k narkotikadebatten. Det ör just det som leder till så hög brottslighet. Folk tröttnar på att tjafsa med hymlande politiker och väljer att i handling visa sina åsikter.

Narkotikafrågan kan inte lösas utan en seriös debatt och därför kommer den inte att lösas. Etablissemangets avsikt härmed är att beskydda västerlandets stora ekonomiska intressen i alkoholindustrin.

Hyckleriet i samhället kring missbruk är enormt.

Vi behöver en helt ny syn på narkotika- och alkoholmissbruk och hur samhället ska tackla problemet. Att försöka stävja missbruk samtidigt som man kriminaliserat själva påverkan av narkotika är problematiskt. En narkotikapåverkad person, eller en som för den delen använt narkotika senaste veckan begår brott, hela tiden. Det enda detta medför är polarisering mellan narkotikamissbrukare och samhällets funktioner (polis, vård etc.).

Att brottet dessutom är prioriterat av polisen och medför stigmatisering i samhället gör det inte bättre.

Den svenska bristen på alternativ för de allra tyngsta missbrukarna har också fått som konsekvens att dödligheten bland dessa är bland den absolut högsta i världen. Svensk narkotikapolitik har inneburit att ett mycket stort antal människor har dött under förhållanden som vi har svårt att föreställa oss.Det är inte en politik att vara stolt över. Det är en rent djävulsk cynism.

Ja, gratis heroin till narkomaner kanske låter som en pragmatisk lösning. När det stod klart att sprututbyte skulle ges till narkomanerna var det med samma argument, att det skulle bli mer kliniskt och minska riskerna för olika smittor. Samma argument kan förstås användas för att samtidigt dela ut gratis knark.

Men finns det verkligen inte bättre ändamål för samhällets resurser än att köpa knark och dela ut till narkomaner? Vad blir då nästa steg? Gratis sprit till alkoholister? Legalisering av sexhandel för sexmissbukare? Det måste bara finnas bättre sätt att stoppa knarket på än att dela ut det gratis.

Andreas Ask, då måste skilja på förebyggande och skadereducerande åtgärder. Heroinförskrivning syftar inte till att "stoppa knarket" - det syftar till att rädda livet på en liten grupp behandlingsresistenta heroinister som i dagsläget lämnas åt sitt öde. Många av dessa personer dör, som jag skriver i artikeln.

Sprutbyte syftar inte heller till att minska missbruk - det är en åtgärd för att narkomaner ska slippa smittas av hiv och andra blodsmittor.

För att motverka nyrekrytering till tungt missbruk krävs naturligtvis andra åtgärder än dessa. Det kan vara svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, men i narkotikadebatten är det nödvändigt.

För mig är den här frågan enkel att besvara. Vad jag har förstått av det hela så verkar det som att resultaten av såna här program ger..

* ...dessa människor ett drägligare liv
* ...sänkta kostnaden för samhället
* ...markant ökar livslängden för gruppen
* ...minskad prostitution, kriminalitet o.s.v.

Jag förstår mig verkligen inte på hur svenska staten argumenterar emot ovanstående, vilka negativa faktorer av programet anses överskugga ovanstående punkter och rättfärdiga ett fortsatt förakt för gruppen.
Ett drägligare liv, längre livslängd, mindre kriminalitet och minskade kostnader för samhället - vad mer kan man begära?

#4 Andreas Ask:

Det finns faktiskt ett antal äldreboenden för gamla alkoholister runt om i landet, där man delar ut gratis alkohol till de boende. Dessa människor har varit beroende under väldigt många år och klarar således inte av en tillvaro utan alkohol. Om detta hjälper dem till ett drägligare liv, så bör det inte finnas något dilemma. Detsamma borde gälla för narkomaner.

Problemet som jag ser det, är inte bara den gamla goda, svenska moralismen. Utan att politiker (som trots allt borde veta bättre) tycks blanda ihop narkotikaprevention och skadelindring. Det ena innebär att man hindrar narkotikans spridning och det andra att man lindrar dess skadeeffekter. Det ena borde alltså inte utesluta det andra, men så ser det tyvärr inte ut idag.

Darius, det där stämmer inte. Man delar inte ut gratis alkohol - däremot är det tillåtet för de boende att dricka utan att de riskerar att åka ut på gatan, som annars är brukligt i socialtjänstens boenden. Lågtröskelboende kallas det. En bra idé som fungerar!

Leif, motargumentet är att det i dagsläget är svårt att avgöra vilka personer som passar för heroinbehandling. Jag skulle önska att man först hade försökt förbättra de befintliga LAB-programmen, innan man gav sig in i en politisk strid om heroinförskrivning som ändå är en åtgärd som det kommer att bli svårt att få politikerna att acceptera.

Ja, tack för korrigeringen.

Björn, föreslår du att man istället ska stå med armarna i kors och vänta tills politikerna kommer till sans? Jag förstår din poäng med att debatten skulle ta skada av att introducera denna fråga, och ja, det vore önskvärt att först förbättra de existerande systemen. Problemet är att man istället satsar på en batong-politik (d.v.s. det motsatta), som du säkert vet, inte gynnar någon förutom politikerna själva.

Men visst, vi kan undvika frågan och hoppas på att politiken vänder och vården förbättras. Personligen tror jag dock att så länge vi inte öppet diskuterar narkotikapolitiken, så kommer dogmerna och den politiska inaveln att fortsätta.

Darius, jag håller inte med. Det sker dagligen förbättringar inom narkomanvården. Visst, batongpolitiken utvecklas dessvärre också, men det handlar ju om kontrollpolitiken, inte vårdområdet.

Det må vara så, men det är knappast något som syns (bortsett från Stockholms kommande Metadonprogram). Sverige har fortfarande tusentals narkomaner som står utan adekvat vård, vad gör man för att hjälpa dessa människor? Missförstå mig inte, jag tvivlar inte på din och andras engagemang att hjälpa dessa människor. Problemet är bara den att batongpolitiken överskuggar alla andra aspekter av narkotikapolitiken, inklusive narkomanvården. Resultatet blir då att det blir viktigare att straffa narkotika(miss)brukare, än att hjälpa dem som faktiskt behöver hjälp.

Det är väldigt svårt att hjälpa narkomaner om man har en utopisk samhällsvision.

"Polisen griper knarkare utanför sprutbytet i Lund" http://kvp.expressen.se/nyheter/1.759239/polisen-griper-knarkare-utanfor...

Den här sortens absurda följer är frukten av att man kriminaliserat symptomen på sjukdomen man försöker behandla. Tragiskt att så många vägrar ta reson och lyssna på argumenten som förs fram till fördel för en modernare narkotikalagstiftning och politik.

"Polisen griper knarkare utanför sprutbytet i Lund" http://kvp.expressen.se/nyheter/1.759239/polisen-griper-knarkare-utanfor...

Den här sortens absurda följder är frukten av att man kriminaliserat symptomen på sjukdomen man försöker behandla. Tragiskt att så många vägrar ta reson och lyssna på argumenten som förs fram till fördel för en modernare narkotikalagstiftning och politik.

Darius, sedan millennieskiftet har tillgängligheten till läkemedelsassisterad behandling (med metadon eller buprenorfin) fyradubblats. 1999 fanns mindre än 800 behandlingsplatser i endast tre landsting. Idag finns närmare 3500 behandlingsplatser, föredelade på samtliga landsting och regioner i landet. Tillgängligheten är förvisso fortfarande ojämnt fördelad, med länga vårdköer i exv. Göteborg och Skåne, men nog måste man konstatera att utvecklingen går framåt?