Nedmonterat skyddsnät för doktorander

När den oberoende akademikergruppen Uranks rankning av svenska lärosäten för 2009 presenterades i dag återfanns Lunds universitet på en förstaplats inom det naturvetenskapliga området. Hösten 2009 publicerade The Times Higher Education sin årliga rankning av världens 200 främsta universitet, i vilken Lunds universitet klättrade i placeringar för fjärde året i rad. Med undantag för 2005 har utvecklingen sedan 2004 gått spikrakt uppåt, och över en femårsperiod har landets största lärosäte klättrat från 171:a plats till en hedrande 66:e och därmed övertagit den ledande positionen inom högre utbildning och forskning i Sverige.

För ett i sammanhangen litet land som Sverige är dessa framstående resultat mycket glädjande, och därtill helt i linje med universitetsledningens intentioner att inneha en ledande ställning på såväl den nationella arenan som den internationella. I denna strävan understryks, i ett policydokument från 2006, dels vikten av en kvalitativ grundutbildning, dels utbildningen på forskarnivå som en förutsättning för att skapa vidare utveckling och framtida konkurrenskraft. Vilken prioritet det sistnämnda har i praktiken kan emellertid ifrågasättas.

I samma dokument framhålls doktorandernas forskning som en väsentlig del av den sammantagna forskningen vid Lunds universitet, och i valet mellan utbildningsbidrag och anställning som studiefinansiering för studerande på forskarutbildningen, ska det senare alternativet eftersträvas. Detta är bra och, i längden, det enda rimliga. Måhända skapar utbildningsbidraget ekonomiska förutsättningar för en bredd inom grundforskningen, men för den enskilda doktoranden innebär det en rad nackdelar, och frågan vad det gör för kvaliteten i verksamheten i ett längre perspektiv är inte obefogad. Denna mening tycks dessvärre inte delas av naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet.

Storleken på utbildningsbidraget uppgick i januari 2009 till 15 500 kronor i månaden. Bidraget är skattepliktigt, men balansen mellan skyldighet och rättighet är besvärande sned. Som pensionsgrundande inkomst kvalificerar det endast delvis; bidraget ligger till grund för inkomst- och premiepension, men inte för tjänstepension. Det utgör inte underlag för sjukpenning, och som doktorand med utbildningsbidrag har man inte tillgång till någon arbetslöshetskassa. Därtill är arbetsskadedelen av försäkringsskyddet betydligt sämre än den heltäckande arbetsskadeförsäkringen för statligt anställda. Ett olycksfall i arbetet ersätts således inte av arbetsgivaren.

Därför är det ett viktigt ställningstagande som Lunds universitet har gjort genom sitt policydokument, och av samma anledningar är det anmärkningsvärt att den naturvetenskapliga fakulteten har som praxis att, med ett fåtal undantag, använda utbildningsbidrag som finansieringsform under de inledande 18 månaderna för nyantagna doktorander, innan en övergång till anställning. När jag tar kontakt med en företrädare för fakulteten, för att förhöra mig om varför man konsekvent väljer att gå emot universitetets policy, får jag veta att en betydande andel av fakultetens doktorander de senaste tio åren har blivit antagna enligt ovannämnda förfarande. Undantaget är doktorander inom fysik, då dessa är knutna till LTH och har andra förutsättningar, samt inom kemi där variationen är förhållandevis större när det kommer till finansieringsform. Anledningen som uppges är strikt ekonomisk. Jag får veta att man trots återkommande diskussioner inte har kommit till stånd med några förändringar i enlighet med den gemensamma policyn.

På frågan huruvida den rådande finansieringsmodellen kan resultera i att duktiga och drivna kandidater söker sig till andra lärosäten som erbjuder bättre ekonomiska villkor, får jag veta att detta inte betraktas som något problem, då antalet ansökningar, både inhemska och från utlandet, till utlysta doktorandtjänster är mycket högt. Detta ska sättas i relation till ett dokument signerat Torbjörn von Schantz, dekan på naturvetenskapliga fakulteten, i vilket han fastslår att en av utmaningarna för fakulteten är att locka unga forskare. Jag menar att ambitionen att lyckas med detta är låg, och att det är tvetydiga signaler man sänder när man som standardförfarande erbjuder minimivillkor, med invändningen att den utlysta tjänsten utan vidare kan tillsättas med nästa i högen av sökande. Det är ett cyniskt förhållningssätt till dem som man i olika skrivelser lyfter fram som en central del av verksamheten. Om doktorander och den forskning som de bedriver är så bärande för universitetet, är frågan högst rimlig varför naturvetenskapliga fakulteten konsekvent väljer att prioritera dessa så lågt. Om Lunds universitet anser att det är en tillräckligt angelägen fråga för att tas upp i ett policydokument, är det dessutom anmärkningsvärt att man har låtit ett konsekvent försummande av centralt stipulerade föreskrifter bero.

I en debattreplik på lundagard.se från Torbjörn von Schantz får jag frågan vilken yrkeskategori jag jämför med när jag hävdar att 15 500 kronor i månadsbidrag är otillräckligt. Det är häpnadsväckande vilken skev bild av vår samtid och vad som kan betraktas som en rimlig inkomst, som den frågeformuleringen vittnar om. Därtill är det beklagligt att se hur lättvindigt von Schantz tar sin personals skydd och rättigheter. Bevisligen anser han att 15 500 kronor i skattepliktigt bidrag är fullt acceptabelt, trots de nackdelar som han inser att det medför för den enskilda forskarstuderande. Detta kan i så fall jämföras med någon som arbetar inom kundtjänst som, enligt Unionens statistik från 2009, har en ingångslön på 19 700 kronor i månaden. Utan att på något sätt förringa det arbete som utförs av kundtjänstmedarbetare, är det ändå befogat att sätta nio års grundskola och gymnasiestudier i relation till den investering som en forskarstuderande gör, i form av studietid och studielån.

Vidare i sitt debattsvar lyfter Torbjörn von Schantz fram det faktum att systerfakulteter vid andra lärosäten tillåter utbildningsbidrag under längre och kortare perioder. Han framhåller även att den naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet inte är den enda att använda sig av den här formen av finansiering. Jag tycker frågan är berättigad varför man väljer att sätta målen så lågt; varför nöja sig med en jämförelse med lärosäten som har likvärdiga eller sämre villkor? En snabb rundringning till landets olika lärosäten visar till exempel att en nyantagen doktorand på institutionen för naturvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar startar med fullvärdig anställning och 21 500 kronor i månadslön. Varför inte jämföra sig med det? Jag menar att det är belåtet att nöja sig med dåliga villkor, med hänvisning till att andra aktörer erbjuder sämre, åtminstone om man arbetar utifrån visionen att inneha en ledande ställning inom forskning och utbildning.

Slutligen bemöter von Schantz min kritik med att peka på att färre personer skulle få möjlighet att bli antagna till forskarutbildning om det inte vore för utbildningsbidraget. På den punkten är vi överens. Frågan som dock bör ställas är om kvantitet, i sammanhanget, har ett självändamål. Är det i så fall så pass prioriterat att antagna forskarstuderandes villkor blir sekundärt? Är det genom bredd till varje pris som Torbjörn von Schantz vill befästa Lunds universitets ställning på den akademiska arenan?

Vi vet att pengar är ett av de starkaste incitamenten i dagens samhälle. Möjligen är det inte det som är drivkraften hos någon som väljer en forskarkarriär, men för den som har de rätta kvalifikationerna, tillsammans med det intresse och engagemang som krävs, är det inte ovidkommande huruvida anställning, lön och trygghet kan garanteras från dag ett. Antagandet att 18 månader med lägre inkomst och nedmonterat socialt skyddsnät, i valet mellan två likvärdiga tjänster vid två olika lärosäten, skulle väljas bort framför en trygg tillvaro med lön och fulla rättigheter är föga långsökt.

Utgångspunkten i den här debattartikeln har varit den naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. Problematiken är emellertid inte begränsad till denna, utan omfattar en betydande del av Sveriges doktorander. Om svenska universitet och högskolor ska kunna leverera framstående resultat har vi inte råd att erbjuda dåliga villkor. Om svenska universitet och högskolor värnar om värdet i doktorandernas forskning kan vi inte fortsätta att ställa personerna som driver den verksamheten framåt utanför samhällets sociala skyddsnät. Om svenska universitet och högskolor ska kunna leva upp till den standard som omvärlden genom diverse rankningar och omdömen anser att vi har kan vi inte låta kortsiktiga, ekonomiska intressen styra. Det är hög tid att omsätta mål och intentioner i praktiken. De högtidliga formuleringarnas tid var i går. De långsiktiga framtidsperspektiven börjar i dag.

Spoke Wintersparv (1 artiklar)

Anmäl