Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2010-04-05 14:04, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11
Landskrona är en stad som har sämre rykte än den förtjänar. Landskronaborna har, tvärtemot den bild som pressen ger, varma känslor för sin stad och framtiden ser ljus ut. Det anser journalisten och författaren EVA FÜRSTENBERG. Hon har skrivit en bok om Landskrona och anser att medierna har dragit för stora växlar på mordet på den 78-åriga kvinnan som nyligen dödades på en parkeringsplats i staden.
Eva Fürstenberg är journalist och författare till boken Landskrona är mitt land - 31 landskroniter och Landskronabor berättar om sin stad. Boken går att beställa genom att maila till eva.furstenberg@3mail.se eller köpas i bokhandeln och på museet i Landskrona.
På påskdagen inträffade ett dubbelmord i Växjö. Inga rubriker har handlat om att detta är något annat än en tragisk händelse, ett hemskt brott.
När en 78-årig kvinna dödas på en parkeringsplats i Landskrona får brottet många dimensioner. Det är inte bara ett brott mot en enskild, utan mot en hel stad, ett symtom på att Landskrona är en stad i fritt fall.
"Staden utan självförtroende" står det i Sydsvenskan, "Hårt slag mot en stad som sakta håller på att resa sig", skriver DN.
Den misstänkte mördaren är invandrare från Mellanöstern och fyra av Landskronas muslimska föreningar känner sig tvingade att mana till lugn och besinning för att dådet inte ska öka främlingsfientligheten i en stad där var femte invånare röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet.
Landskrona är en stad som bedöms efter särskilda måttstockar, en stad som är en riksangelägenhet.
"Hur kan du bo i den stan?!" är en fråga som många av mina vänner titt och tätt får svara på från folk utifrån. Landskrona är en stad som många har uppfattningar om. Det finns så många myter och uppfattningar om Landskrona, att stans museum startat ett projekt som heter "Myt och Sanning".
Jag är född i Landskrona och bodde där mina första nitton år. Mina föräldrar bor kvar och jag har i alla år besökt stan åtminstone ett par gånger i månaden. För ett drygt år sedan började jag djupintervjua 31 Landskronabor, inte för att få svar på frågan "hur kan du bo här?", för det skulle mina föräldrar och vänner kunna räkna upp hur många skäl till som helst, utan mer för att lära känna min hemstad igen.
Även min bild av Landskrona har i många år präglats av det jag läst om stan. Av rapporterna om att arbetslösheten är ett par procent högre än riksgenomsnittet. Av polisens trygghetsmätningar, som säger att så många Landskronabor avstår från att gå på disko eller krogen att det, enligt polisens statistikspråk, är ett "påtagligt problem".
Och av det jag har hört på släktkalasen och sett på gågatan. Mina kusinbarn har berättat att de inte gärna vistas nere i centrum på kvällarna av rädsla för olika gäng. Jag har sett uthyrningsskyltarna i butiksfönstren på Östergatan och de förfallna bostadshusen i city.
Att intervjua 31 Landskronabor ger så klart ingen absolut sanning, även om de intervjuade någorlunda är ett genomsnitt av stans befolkning. Men det ger ändå några pusselbitar både till hur stan är och vad invånarna tycker om sin stad. De intervjuade har ett gemensamt; de har valt att bo kvar. Alla säger att Landskrona är en stad med problem, men samtidigt en stad som de tycker mycket om, till och med älskar.
För ett par decennier sedan var Landskrona en stad som blomstrade. Varvet och de stora industrierna gick på högtryck och det största problemet var bristen på bostäder och arbetskraft. Sedan ändrades snabbt både konjunkturer, tusentals jobb försvann på några år och stadens befolkningssammansättning förändrades, flyktingarna kom.
Landskrona har på många sätt varit ett mini-Malmö men aldrig lyckats vända den negativa spiralen på samma sätt som Malmö.
En av de intervjuade i boken, den 26-årige filmaren Csaba Perlenberg, beskriver stans utveckling så här:
"Jag växte upp i ett Landskrona som var magiskt, skimrande. Och som fortfarande inte pratade om någonting annat än varvet. Och då snackar vi om tio femton år efter nedläggningen. Man klamrade sig fast vid varvet och alla de påhittade och verkliga problem som nedläggningen hade fört med sig, för att skydda sig mot alla de förändringar som var. Man hade det som någon sorts ankare, markör for normen. Det finns en motsägelse i detta. Man använde varvet för att inte möta de nya problemen. Hade det funnits en motsvarighet till varvet när Balkanflyktingarna kom, hade Landskrona varit en helt annan stad idag. Inte alls så segregerad. Flyktingarna kom till arbetslöshet och bostadsegregering.
När jag gick i första klass 90-91 var vi nästan bara svenska barn, 92-93 var hälften av klassen från Bosnien och Kroatien och kort därefter började även Kosovoalbanerna att komma. Jag kommer ihåg stämningen i klassen, det var väldigt obehagligt. Det märktes så tydligt att en del av mina svenska klasskamrater använde ett språkbruk som de fått från sina föräldrar. De förde resonemang som lät väldigt vuxet och talade i klyschor typ: "Hur kan de ha råd med sådana sportbilar?" Det fanns ingen vilja att förstå, att många kanske hade upplevt svåra saker."
Varvet, flyktingarna, kriminaliteten, rasiststämpeln, Sverigedemokraternas framgångar återkommer i många intervjuer. Men samtidigt pratar man om hur mycket man älskar stans invånare, hur vacker staden är, vilket underbart läge den har, om hur alla känner alla, om vad stan skulle kunna bli. Och om att Landskrona faktiskt är en stad som växer, som folk flyttar till.
Marino Barisic är 20 år och han har bott i hela sitt liv i Landskrona. Hans morfar kom från Jugoslavien 1962. Han säger:
"Folket här är unika, de är jätteroliga, vissa behöver inte ens säga något, bara göra en min, så skattar man. Jag har inget svar på varför det är så, varför det är så roligt folk i Landskrona, det bara är så, det är fakta. Här är folk öppna och visar sin humor."
Landskrona är småstaden. Topsy Lindblom, 86 år, infödd Landskronabo och en av stans idrottsprofiler säger:
"Jag har alltid trivts i Landskrona. När jag kommer cyklande säger folk: "Hej Topsy!" Alla känner mig."
Jag tror att många Landskronabors känslor för sin stad kanske sammanfattas i vad Jenni Rantala, 42, säger. Hon kom till Landskrona som 6-åring. Hennes föräldrar var finska zigenare. Jenni har haft en tuff uppväxt. Men trots allt vad både hon själv och staden gått och går igenom säger hon:
"Landskrona är mitt land, min identitet."
Dödsmisshandeln i Landskrona har försatt staden i chock. Och på nätet gror hatet. Är mordet det bästa som hänt SD?

Värdegrund väg till integration

Rasismen inte bara en internet-angelägenhet

Rasismen i Landskrona frodas bland både invandrare och svenskar

Landskrona har blivit ett Bjästa

Min mor, Ingalill 78 år, är en rädd främling i sitt Landskrona

Uthängningen av 23-åringen kan försvåra utredningen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Morden i Växjö har uppenbarligen begåtts av en psyksjuk kvinna. Den typen av mord under inflytande av psykos har alltid förekommit och är inte signifikativa för en stad eller ett land.
Mordet i Landskrona är intressantare eftersom det på ett otäckt sätt öppnat dörren mot ett nytt Sverige som vi med största sannolikhet kommer att få se mer av i framtiden.
Det handlar om de etniskka konflikternas och de kulturella motsättningarnas Sverige som nu växer fram. För låt oss vara ärliga: den unge gärningsmannen hade troligen aldrig slagit ihjäl den 78-åriga damen om hon varit av samma etniska ursprung som han själv. Han hade heller aldrig kommit på tanken att misshandla hennes gamle man om han t.ex. också gått i den moské som gärningsmannen tydligen besökte.
Det finns en tydlig kulturkrock och härstamningskonflikt i denna tragedi som skrämmer inför framtiden. Minst lika viktigt som att gärningsmannen döms är därför att problemen med etniska konflikter och kulturellt betingat våld, inte minst mot majoritetsbefolkningen, börjar diskuteras i politiken och i media.
Bra artikel som känns ärlig. När vi ändå är inne på ärlighet, vad tycker du själv? Har staden blivit bättre av mångkulturen eller inte? Har den blivit tryggare?
Kumbaya! Men det räcker inte. Ibland måste hårdhandskarna fram för att stävja testosteronstinna invandrarpojkars självhävdelsebehov.
Det förstår dessvärre inte alla "goda" krafer inom den svenska medie-och kultureliten. Därför ser vi nu hur sverigedemokraterna göds.
Om de goda krafterna kapitulerar, som skett i Landskrona, breder laglösheten ut sig.
Återupprätta skolan och ge den en tydlig fostrande roll! Ersätt den kravlösa socialtjänsten med metoder för ökat individuellt ansvar
( sådana finns).
Och inför nolltolerans mot allehanda "störande" beteenden.
Sannolikheten att den här ihjälslagna kvinnan röstat på den demokratiska oppositionen är 22 procent. Att riksdagens påtvingade ”kulturberikning” sker i den stad där man mest undanbett sig förtrycket, det gör det hela extra tragiskt. Och dessutom är det för sorgligt att mångkulturens elände skulle behöva ge sitt avtryck där strax innan påsk.
Sedan. Det här med att ”Lanskronaborna älskar sin stad” är nog något som får ses som något ytterst relativt. Exempelvis har jag aldrig hört någon landskronit säga att de gillar staden lika mycket nu som för några decennier sedan. Och åtskilliga har flytt därifrån på grund av de ändrade förhållandena. Förmodligen är det som undersökningar har visat i Malmö, dvs att invandringen är största anledningen till att svensken flyr staden. Bara en sådan sak som att under dagtid besöka badplatsen vid Borstahusen, har medfört en avsevärd försämring. Något jag hörde Landskronabor säga så sent som förra sommaren.
Fortsatt okontrollerad invandring, i samband med vissa etiska gruppers högre nativitet (födelsetal), gör att det här är något som kommer att bli en realitet i allt fler städer. De flesta invandare är okej och utgör som enskilda individer inget problem, men den grova överrepresentationen i brottslighet skapar med nödvändighet allt fler svenska skadade och dödade brottoffer. Något som de svenska riksdagspartierna har skulden till, eftersom de påtingat befolkningen den här situationen..
Det visar ytterligare en gång att Sverige inte in bör ta in fler invandrare än dom kan sättas i arbete. Det är knappast Sverige som skapar oro och fattigdom ute i världen och behöver inte känna ett extra stort dåligt samvete. Varför gör artikelförfattaren reklam för sina egna alster i sin presentation? Är det Landskronas nya giv, kapitalisera förödelsen?
Stötande med reklam för egna alster i samband med artikeln;
-en ny giv:
-mordsfall och reklam på samma gång, proppen ur.
Det här var en mycket viktig artikel. Vi måste förstå att en farlig situation har uppstått. Risk för becksvart pöbelmentalitet. Det är nödvändigt att sluta leden mot de mörkerkrtafter som gör allt vad de kan för att vända läget till det värsta. Sverigedemokraterna är förfärande starka i just Landskrona. Nu fick de vatten på sin kvarn. Det utnyttjar de fullkomligt samvetslöst, dessa hatets och illviljans kolportörer.
Det kanske är för att de just älskar sitt Landskrona som 22% röstade på SD i förra valet?