Konflikträtten och arbetslösheten

I svensk översättning lyder punkt 110 i EG-domstolens avgörande i ovan nämnda mål enligt följande.

"Sådana fackliga stridsåtgärder som de som är föremål för prövning i målet vid arbetsdomstolen kan emellertid inte anses vara motiverade utifrån det syfte av allmänintresse som nämns i punkt 102 ovan, när stridsåtgärderna syftar till att förmå ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat att genomföra löneförhandlingar i ett nationellt sammanhang som kännetecknas av att det inte finns några bestämmelser av något slag, som är tillräckligt preciserade och tillgängliga, så att det inte för ett sådant företag i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få kännedom om de skyldigheter i fråga om minimilön som åligger företaget (se för ett motsvarande synsätt, domen i de ovannämnda förenade målen Arblade m. Fl., punkt 43)." 

Betydelsen av detta avsnitt för den svenska arbetsmarknadens parter och staten kan inte nog betonas. Innebörden i vad domstolen skrivit är att det enligt dess mening inte finns något skyddsvärt allmänintresse i att i Sverige tvinga fram löneförhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare samtidigt som den svenska staten håller uppe löneläget på den svenska arbetsmarknaden genom att styra den så kallade reservationslönen - alltså den lönenivå en arbetsgivare måste erbjuda för att få kvalificerade sökande - med verktyg som sjukförsäkring, rehabiliteringsersättning, andelar av årskullar i värnplikt och högskoleutbildning och så vidare.

Annorlunda uttryckt har domstolen alltså gjort en genomlysning av vad den betraktar som den svenska statens styrning av löneläget på arbetsmarknaden och underkänt metoden. Domstolen har därmed egentligen också indirekt uttalat inte endast att i kollektivavtal stipulerade lönenivåer gäller utan faktiskt även att den statliga minimilöneregeln som finns i en tillämpningsföreskrift till 11 § Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring vid behov ska komma till användning. Målgruppen för dessa bestämmelser om lämpligt arbete och lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt utgörs företrädesvis av unga eftersom organisationsgraden bland ungdomar är låg och oorganiserade personer enligt dessa regler kan förlora sin arbetslöshetsersättning. Lästa tillsammans ger de två lagarna nämligen möjlighet att vid behov anvisa arbetslösa individer arbeten vid arbetsplatser där det pågår konflikt och de ordinarie arbetstagarna alltså är uttagna i strejk.

EG-domstolen som är ett överstatligt organ har självfallet inga invändningar mot lägre svenska löner så länge dessa motsvaras av att utländska arbetstillfällen tillskapas. En sådan förändring av förhållandet mellan insiders och outsiders på den svenska arbetsmarknaden är däremot givetvis mycket kontroversiell på ett svenskt nationellt plan eftersom solidariteten med strukturellt arbetslösa personer i Sverige sedan länge förlagts på staten genom de huvudsakligen skatte- och avgiftsfinansierade social- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Den nu nämnda Laval-domen är därmed av utomordentlig betydelse då fackliga stridsåtgärder aviserats under årets avtalsrörelse. Klart är också att enligt den nya Lavallagen skall Arbetsmiljöverket uttryckligen hjälpa till med information om kollektivavtalsvillkor som kan komma att krävas med stöd av stridsåtgärder. En möjlighet är således att Arbetsmiljöverket blir den instans som fastställer nivån på en svensk minimilön.

Sammanfattningsvis gäller alltså följande:

Lästa tillsammans ger lag (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt och 11, 67 § § lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring regeringen möjlighet att vid behov - alltså vid för hög arbetslöshet och för höga lönekrav - besluta om att oorganiserade arbetslösa individer skall anvisas arbeten vid arbetsplatser där det pågår konflikt och de ordinarie arbetstagarna därmed är uttagna i strejk.

Trots deras betydelse nämns dessa lagar inte då den svenska arbetsmarknadspolitiska modellen avhandlas. Om det faktiskt är våra folkvalda som styr landet måste en korrekt beskrivning av den svenska modellen dock vara att avtal sluts mellan arbetsmarknadens parter - inom de ramar som bestäms av staten.