Bra att biståndsindustrin börjar tala klarspråk

Låt inte högern ta över biståndsdebatten, skriver branschinsidern Jens Andersson. Och i Dagens Nyheter får Hans Abrahamsson uttala sig som oberoende expert.

Det är symptomatiskt för svensk biståndsdebatt. Den har varit en exklusiv och avgränsad arena för ideologer och intressenter som struntar i fakta och kunskap. Neutrala experter har undvikit debatten, möjligen för att deras forskning är finansierad av Sida. Och vi som inte är vänster har låtit dem hållas i sin låtsasbubbla. (Det är antagligen ovanan vid tydliga mothugg som gjort att mitt och andras ifrågasättande arbete avfärdats i så hårda ordalag.)

Biståndskonsulten Jens Andersson påstår sig ställa fem grundfrågor om bistånd, men ignorerar den mest grundläggande: "Går det över huvud taget att genom resursöverföringar bidra till en positiv utveckling i fattiga länder?" Svaret är: antagligen inte. Det struntar Andersson i. I stället tar han biståndet för givet. Han vill naturligtvis inte förlora sitt levebröd.

Abrahamsson är mindre splipad i retoriken. Han är lärare vid Global Studies vid Göteborgs universitet. Dit har jag varit inbjuden för att föreläsa, eftersom "alla lärare är vänster och de vill ju inte ge studenterna en allt för ensidig bild". Det är alltså en ideologiserad institution som utbildar framtida biståndsarbetare. Abrahamsson är inte heller någon neutral expert, utan en ideolog på yttersta vänsterkanten, en så kallad global systemteoretiker som skriver artiklar för extremvänsterorganisationen Attac.

Trots sin ideologiska utgångspunkt är Abrahamsson hederlig nog att tillstå att biståndet inte har funkat hittills, även om han uttrycker sig försiktigt:

"De biståndsmodeller som de rika länderna använt sig av de senaste 20-25 åren har av olika skäl gett rätt magert resultat."

Men han ignorerar det faktum som bland andra Elinor Ostrom beskrivit: Bristen på utveckling i fattiga länder beror på undermåliga institutioner och bistånd påverkar dessa institutioner negativt. Utveckling är summan av människors handlingar och människor handlar i enlighet med de incitamentsstrukturer som omger dem. Goda sådana går inte att bygga upp utifrån. I alla fall har det inte gått hittills. Däremot går det att försämra dem, med bistånd.

Det vet Abrahamsson antagligen, och pläderar därför, i enlighet med andra biståndsindustrirepresentanter som inte lärt sig branschens eufemiserande lingo, för en global välfärdsstat. Ett spår som herrar Tham och Göransson också var inne på i en DN Debatt häromdagen.

Bra, då kanske vi äntligen börja tala klarspråk. Biståndets syfte är alltså inte alls, som det heter i de officiella dokumenten, att "skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Meningen med resursöverföringarna är alltså inte att stimulera utveckling, att få upp de fattiga länderna på en annan och bättre utvecklingsbana för att de ska komma undan misären. Utan biståndet ska i stället skapa en permanent försörjningsmekanism för jordens fattiga.

Då tycker jag att det är det vi ska säga att vi håller på med, i stället för att låtsas som att vi skapar utveckling, eller "bidrar till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor."

Skillnaden mellan permanent försörjning och utvecklingsstimulans är för den oinsatte möjligen marginell. Men för den som sysslat med bistånd är den fundamental. Biståndet har alltid motiverats katalytiskt, det vill säga det ska få utvecklingseffekter som sedan ska göra hjälpen överflödig (hur nu det går ihop med idén om ett permanent enprocentsmål). En välfärdsstat är till sin karaktär permanent, det vill säga den har inga andra mål än att lindra nöd och garantera en skälig levnadsnivå. En mycket liten del av svenskt bistånd har idag det syftet.

Idén om en global välfärdsstat kan man tycka vad man vill om. Det är ändå omöjlig att genomföra, inte bara eftersom huvudproblemet i fattiga länder är undermåligt politiskt ledarskap som inte alls har medborgarnas - utan sin egen - välfärd för ögonen. Utan också för att det inte finns några trovärdiga kanaler eller institutioner för att administrera något sådant på global nivå.

Men det är bra att biståndsindustrin börjar tala ur skägget. För då kan väljarna ta ställning till om de är med på vagnen. För eller emot en global välfärdsstat.

Fredrik Segerfeldt (57 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/20603

3 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

""Går det över huvud taget att genom resursöverföringar bidra till en positiv utveckling i fattiga länder?" Svaret är: antagligen inte."

Om biståndsgivarnas övriga utrikes- och handelspolitik motverkar biståndspolitikens mål eller åtminstone inte främjar den, så kan aldrig något bistånd leda till utveckling av högre grad.

"Goda sådana (institutioner, min anm) går inte att bygga upp utifrån. I alla fall har det inte gått hittills. Däremot går det att försämra dem, med bistånd."

Du tror inte möjligheterna för länderna själva att bygga institutioner kan försämras på fler sätt än med bistånd!?

Du tror inte att korruption kan hämta sin livsluft från t ex handeln med biståndgivare!?

Biståndet vare sig ges eller verkar i ett vakuum. Ska biståndet få en ärlig chans måste övrig politik vara samstämmig med biståndsmålen. Problemet är att de stora biståndsgivarna, och andra länder av mindre demokratisk karaktär, har egna ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen att ta hänsyn till. Dessa prioriteras naturligtvis när de hamnar i konflikt med biståndsmålen.

Vems är fisken?" i Konflikt i P1
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1300&artikel=3188755

"I Stockholm samlades i veckan tusentals delegater till de Europeiska utvecklingsdagarna, European Development Days, med EU-kommissionen som huvudarrangör. Samtidigt har EU svårt att leva upp till sina goda intentioner. Kritiker menar att de rika ländernas stora ambitioner krockar med krass egennytta. Det omdiskuterade fisket med stora trålare utanför Västafrikas kust är ett exempel. /.../

Frivilligorganisationen Concorde är en av många frivilligorganisationer som granskar EU:s utvecklings- och biståndspolitik. Romain Phillippe vid Concorde menar att EU ger med den ena handen, samtidigt som man tar med den andra. /.../

Spanien är det EU-land som har flest fiskefartyg utanför Afrikas kust. Samtidigt är Spanien det främsta målet för migranter som tar sig från Västafrika till Kanarieöarna i små båtar.
Finns det ett samband mellan de spanska fiskefartygen och de västafrikanska flyktingbåtarna? Frilansjournalisten Petra Socolovsky träffar senegalesiska fiskare som lever utan papper i Madrid, människorättsaktivister och politiker."

-

Som jag ser det visar Paul Collier i Konflikt i P1 om "Demokratins faror och förhoppningar", att frågan om bistånd inte kan handla enbart om antingen eller - utan om HUR och VAD och NÄR.
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&ar...

"Han fick stor uppmärksamhet för sin bok The Bottom Billion för några år sedan - om världens fattigaste och varför de sitter fast i fattigdom. Uppföljaren Wars, Guns and Votes handlar om demokratiprocesser som inte löser utan skapar nya konflikter i dessa länder. Paul Collier hävdar att det framför allt handlar om det internationella samfundets bekvämlighet. I jakten på snabba framsteg tar man till val som mirakel-kur."

Permalänk | Anmäl #1 Niclas Kuoppa, 2010-04-05, 20:25

Korrespondenterna i SVT hade ett intressant inslag om hur handel kan riskera att motverka främjandet av mänskliga rättigheter.
http://svtplay.se/v/1874758/korrespondenterna/del_3_av_10?sb,p103501,2,f,-1

Permalänk | Anmäl #2 Niclas Kuoppa, 2010-04-05, 20:32

Det är fruktansvärt att den grova korruptionen får pågå år efter år. Den borgerliga regeringen sa att man skulle ändra på saken men är nu lika nedtrampade som sossarna i träsket.

Nya tider stundar och om inte de etablerade partierna förmår sanera ekonomin så kommer andra krafter att göra det.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2010-05-11, 15:43

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.